Duktiga flickor och struliga slackermän

Det är en fråga som väcks under sommaren, i olika diskussioner med bekanta och företrädelsevis kvinnor.
Det är en fråga som väcks på ett privat plan, när jag återigen börjar syna mina egna mönster.
Det är det där med duktiga flickor och slackiga män.

Mitt relationsmönster gällande just män följer en ganska tydlig linje. Jag faller obönhörligen för struliga slackers. Det handlar om uteblivna kurspoäng, svårigheter att ta tag i saker som jobbansökningar och annat formellt, no cash på kontot, förkärlek för alkohol och lite allmänna problem med känslolivet.
Varav jag naturligtvis själv skulle kunna skriva under på de två sistnämnda, men i relationerna med sådana män händer någonting. Jag blir så jävla duktig.
Som om jag inte var duktig redan från början. Som om jag inte älskar när de struliga slackermännen kommer in i mitt liv av träningstider, kaloritabeller, strukturscheman, ambitioner och högsta betyg och slänger sig ner på min soffa med en pizza och säger att de har slut på pengar men det ordnar sig nog. Som om jag inte älskar hur hela mitt ordnade liv av kontroll, ambitioner och framgångshets får ett annat ljus och splittras upp lite när jag helt plötsligt äter pizza och knullar istället för att söka en extrakurs och ta en till träningstid.
Klart jag älskar det.
Men ännu mer älskar jag duktigheten.
Det finns ett äckligt bekräftelsestillande i att vara den duktiga. Den som ordnar saker, som är en damage control, som fixar och som bjuder. Om jag la ihop all energi som jag lagt på att försöka ordna saker åt pojkvänner skulle jag komma upp i en hel sommars heltidsvikariat. Om jag la ihop summan för all mat, alla resor, all alkohol eller pengar som jag bjudit på skulle det räcka till ett par nätter på lyxhotell.
Ännu mer bekräftande är det när ännu en av dessa struliga, ofta players, ler mot mig och säger samma sak som de brukar säga: ”Med dig vågar jag vara ärlig. Du är så hård och lyssnande på samma gång.”
De tjejer som jag har dejtat de senaste åren har varit av samma ambitiösa sort som jag. Blivande diplomater och psykologer, reklamare med höga löner, extrakurser och skitbra betyg. Ständiga nojor för att inte duga, stressade och framgångshetsande. Jag skulle önska att jag hade tyckt mer om att mötas i det. Istället har jag känt mig frustrerad över att vara i en relation där jag inte automatiskt blir den duktiga.

Så ser jag mig omkring och upptäcker samma mönster hos många andra. Skitduktiga, råambitiösa medelklassbrudar med universitetspoäng från bra utbildningar, extrajobb som är drivna till tusen med män som har efterhalkande uppsatser, strul med CSN, svårigheter att få jobb och inga pengar.
För en del kanske det stannar vid den där första känslan av förkärlek för att få sin struktur uppriven. Opposites attract och lära av varandra. Kanske älskar man också duktigheten.
Jag känner många singeltjejer som, liksom jag, festat fyra dagar i veckan och kedjerökt. När man blir tillsammans med en slackerman börjar man helt plötsligt påtala hans alkoholkonsumtion, lägger om sina vanor och klagar på hans rökning.
Själv var jag en nitisk pedant så länge jag hade sambo för att sedan gå över till att inneha äckligaste ungkvinnslyan i stan. Det fanns liksom ingen annan där att vara duktig inför.

På ett strukturellt plan är det här naturligtvis ett förbannat frustrerande mönster. Det är förmodligen i analogi med rapporter om att pojkar får allt sämre betyg i skolan och halkar efter, medan tjejer presterar bättre men också mår allt sämre. Det är i analogi med ett samhälle där flickor fått veta att de kan lyckas med allt, men inte fått det lika inbankat i sig att det också är okej att misslyckas ibland. Medan pojkarna inte haft särskilt många krav på sig alls, inte heller sådana av godo, de är ju ändå bara pojkar och de vet man hur de är.
Det är också samma gamla sunkmönster om män som går från morsan som städat deras rum till flickvänner som tar hand om dem. Kvinnor som fått lära sig att inte bara ta ansvar över sig själv utan också helt självklart ta ansvar för andra och se till så att andra mår bra.
Vi har jämställda pojkvänner som diskar och tar halva hushållet, som självklart backar upp oss i vår karriärsträvan och hejar på oss. Jag är så fantastiskt glad över att vara med någon som ständigt och outtröttligt backar upp mig, lyssnar på mig, diskuterar med mig och hjälper mig framåt.
Men med alla relationsmönster som påvisar duktig tjej som tar lite för mycket ansvar för sin slackerpojkvän är det svårt att ändå inte se den där jämställda bilden krackelera.
Stämmer bilden är det lika mycket ett problem för båda könen.

På ett privat plan är det här inlägget mest en uppgörelse med mig själv. När jag nyligen stannade upp mig själv i den här relationen såg jag hur jag återigen trillat ner i fällan. Hur mycket gränser jag hade satt upp för mig själv i början som sedan fallit. Några fallna gränser var av godo, men några av ondo smög sig in och så svårt är det ju att skilja dem åt.
– När någon kommer dig riktigt nära börjar du ta för mycket ansvar för den personen och dens handlingar, sa min kloka expojkvän och kom åt någonting som jag inte har kunnat formulera för mig själv.
Med ett avstannat förhållande i dåvarande kris kunde jag på riktigt skärskåda hur mycket av min tankevärld som kommit att handla om honom. Inte på det där sättet som är rätt givet när man älskar någon och lever nära personen. Mina tankar rörde sig nästan uteslutande om oro och försök att ordna för honom. På samma sätt som i tidigare relationer hade jag konstant ont i magen för hans ekonomi, hans jobbsökande, hans exflickvänner, hans skrivande och allt annat.
Jag försökte komma på lösningar på hans problem, smsade av oro för att han var för full för att ta sig hem eller låg med någon tjej som han sårat och som han därför skulle såra igen om han låg med.
Jag hade erbjudit honom pengar, biljetter, ett rum i hans lägenhet och ville hela tiden bjuda på saker. Jag tjatade på honom om att dricka mindre, om att göra mer, söka mer jobb, har du hört av dig till den eller den? Inte minst försökte jag reda ut hans känsloliv, som jag ju oavhängigt är beroende av i läget när vi har en relation, men som inte är mitt att lösa.
Det som känts som en härlig känsla av att vara den som kunde hala fram kontokortet i baren och säga ”jag bjuder baby”, trots att jag knappast har en särskilt mycket bättre ekonomi, och vara den oh so fucking förstående flickvännen i alla trassliga lägen byttes ut mot en fadd känsla när jag insåg att jag var där igen.
Jag hade självmant tagit på mig ansvaret för en annans liv. En vuxen människa. Jag hade återigen tagit till mig lite väl mycket av det där man blir indoktrinerad med: Kärleken är att ge, kärleken ska vara självuppoffrande, i tvåsamheten delar man allt.
Om jag har ett äpple är det naturligt att jag delar det med dig, såklart jag gör, baby och jag delar allt och jag blir en damage control mot allt strul som omgärdar dig för nu är jag in this together with you.
Så låg jag där i badkaret, ensam, en fredagkväll med avstängd mobiltelefon och honom många mil borta. Kände igen mina egna konturer, allt som varit mitt. All min älskade egentid, mina prioriteringar, känslan av att sätta mig själv och mina behov i centrum igen. Jag saknade det så att jag grät.

Jag vill så förtvivlat hitta en väg ut ur det här, på ett generellt och ett oerhört privat plan.
Det här är på inget sätt en text som ger några svar eller ens försöker belysa ett problem som jag är säker på existerar på samhällelig nivå, jag har bara sett tecken i min omgivning på det.
Det här är mest ett försök till diskussion från hon som inte tror på tvåsamhetens heliga, oskrivna regel om att hålla problemen inom relationen.

Vem vill knulla den roliga tjejen? (eller: lite mer om humor)

Emma Gray Munthe har skrivit en av de fåtal riktigt vettiga kommentarer till debattartikeln på Newsmill.

Sen är det ju också så att samma typ av humor av många uppfattas på helt olika sätt beroende på om det är en kvinna eller en man som är avsändaren. Om jag driver med mig själv i något sammanhang kan jag ge mig fan på att hälften av de närvarande tar det som någon form av självhat och/eller att jag fiskar efter komplimanger. Och tjaa, då faller det hela gärna platt till marken.

Jamen exakt så. Fy helvete vad svårt det är att driva med sig själv och jäklar vad jag alltid nojar över om folk ska tro att det är en brist på självförtroende som gör att jag driver med mig själv (när jag själv gärna tänker att det är precis tvärtom). Och jag vet också att människor tenderar att tro att jag inte tar mig själv på allvar eller ursäktar mig själv när jag skämtar om mig själv och mina politiska åsikter. Mycket, misstänker jag, för att människor tenderar att ta för givet att man som kvinna har lätt för att ursäkta sig själv och nedvärdera sig själv.

Att driva om mig själv är mest mitt enda sätt att behålla någon slags stabilitet i mitt ego och min självcentrering, samt att hålla mina pretentioner i schack. Dessutom är jag oftast rolig. Skulle jag beskriva mina främsta sidor skulle min humor lätt bli en av de egenskaper som jag droppade.
Trots det är mitt förhållningssätt till min humor mycket svårare än t.ex. min intelligens. När det kommer till humorn känner jag dels att jag tenderar att bli den oattraktiva en-av-grabbarna-tjejen, en roll som jag stundtals slagits förbannat mycket med och mot. Dels känner jag att jag tar för mycket plats, går över gränser och gör ner mig själv på ett missgynnande sätt.
Trots att jag knappast tar mer plats eller skämtar mer och grövre än någon av mina killkompisar. Trots att jag tycker att jag är rolig. Någonstans känner jag mig bara jobbig och definitivt inte särskilt fuckable (än mindre flickvänsmaterial) när jag tar plats och skämtar. Vem vill knulla vulgohumorstjejen som driver med sina tonåriga ätstörningar? Hur mycket flickvänsmaterial är en tjej som pekar på sin kortkorta kjol och flinande säger “yeahyeah, I’m a skanky hoe”?

Jag pratade med en kompis om artikeln häromdagen och vi konstaterade att vi båda har bittra dagboksanteckningar från högstadiet om att “hade en av killarna dragit det här skämtet hade alla skrattat”. I vårt fall skrattade ingen, ingen uppskattade vårt utspel överhuvudtaget. Vi blev bara ännu mer retardstämplade.
Det är nog först de senaste åren som jag medvetet börjat uppfatta mig själv som rolig och vara stolt över min humor. Så sent som häromveckan sa en av mina killkompisar återigen att jag är den roligaste människa han vet. Jag älskar uppskattningen som jag får för min humor. Men oproblematisk undrar jag om den någonsin blir.

Fotnot: Nej, det här är alltså då inget fiskande efter komplimanger eller sätt att göra ner mig själv. Det här är bara ett offentligt slagsmål med mig själv, utifrån strukturer. Det är heller ingen heterosexuell praktik, för jag har minst lika svårt att vara stolt över min humor med tjejer som med killar.

Låt den som är fri från strukturer kasta första stenen

Jag förstår inte riktigt. Maria Sveland blir väl kritiserad och ifrågasatt hela tiden för att hon i såväl Bitterfittan som Heliga familjen kritiserar familjen, samtidigt som hon själv är gift och har barn? Jag har fortfarande inte läst en enda intervju med eller artikel om Maria Sveland där hon inte blir ifrågasatt för sin kritik av kärnfamiljen, när hon själv lever i en.
Det är naturligt att hon blir det också. Det är självklart att hon ska få frågor om det. Men vad jag inte förstår är hur hela hennes kritik gång på gång kan avfärdas med detta argument.

Den här sommarens eviga debatt om kärnfamiljen och de heterosexuella relationerna har, förutom sin uppenbara heteronormativa diskurs som bara i somliga fall diskuterats, också skapat en minst lika obehaglig diskurs som gör gällande att enbart dem som antingen vägrar erkänna strukturerna, påstår att de inte påverkas av dem eller väljer att leva utanför dem är de som har rätt att diskutera.
Det är som om debatten ofrånkomligen hamnar i ett läge där man antingen tvingas rycka urskuldrande på axlarna och säga att vi har det minsann så jämställt vi eller avsäger sig kärleken och familjeprojektet fullständigt. Håll käften eller skilj dig, är en genomgående diskursiv tanke uttryckt i en rad debattartiklar och blogginlägg på ämnet.
Det är ingenting nytt. Vi har hört det förut. Bara den som säger sig vara fri från strukturer eller den som väljer att göra avkall på personliga val för att undvika att hamna i dem (och det gör vi ju aldrig, hur mycket vi än kämpar måste vi alltid slåss med det strukturella) har rätt att uttala sig.
Det är oerhört obehagligt.

Vad hände med att kritisera inifrån? Vad hände med att det personliga är politiskt? Måste vi som kritiserar såväl heteronormativitet som heterosexistiska diskurser ge avkall på såväl kärlek till någon av definierat motsatt kön som barn för att ha rätt att uttala oss i den feministiska debatten i fortsättningen? Naturligtvis ska det personliga ifrågasättas och diskuteras, om och om igen måste vi analysera våra personliga val och förhållningssätt och föra in dem i det strukturella ljuset.
Men om bara den som vägrar erkänna strukturer eller tvingar sig själv att göra avkall för att inte hamna i dem har rätt att uttala sig kommer det att bli väldigt, väldigt tyst. Bekvämt, men obehagligt tyst.

Love will tear us apart, Carin Holmberg

När jag för första gången läste Carin Holmbergs Det kallas kärlek levde jag i samboförhållande med någon av motsatt kön, inga barn, precis som dem som avhandlingen handlade om. Det gjorde också mina närmaste vänner. Vi lät Det kallas kärlek, i behändigt pocketformat, passera mellan oss så att alla skulle få läsa och förfasas. Sedan träffades vi hemma hos någon, åt middag och diskuterade boken medan våra pojkvänner satt i någon annan lägenhet och spelade Age of Empire ihop (apropå duktiga feminister; varför spelade inte vi lite mer dataspel och hade lite mindre genusdiskussioner?).
Förfasas gjorde och förfasas skulle vi, för herregud vad inte jämställda vi var och åh vad vi kände igen oss och allting var strukturernas fel, det sa ju Carin Holmberg. Hjälp, vad förtryckta vi var. Vilken patriarkal konstruktion vi hade hamnat i!

I själva verket kände jag inte igen mig ett dugg i avhandlingen utifrån den relation jag just då var i. Jag ville väldigt gärna göra det, jag kände mig inte som en riktig kvinna när jag inte var den som tog mest ansvar och sedan suckade martyrlikt åt det. Men allt mitt förfasande över igenkännelsen handlade inte om samborelationen med honom med det definierade könet man, utan min tidigare samborelation med någon av samma kön.
Med henne var jag martyren. Gnällspiken. Hon som gjorde mer och som varje dag tjatade och gnällde. Som blev oerhört frustrerad när vi ville ha det olika städat, ansträngde oss olika mycket. Som ibland började städa lägenheten innan hon fått av sig ytterkläderna, skrev handlingslistor och under tystnad diskade disken även denna kväll.
Min samborelation med honom har jag istället skämtsamt refererat till som the time of my life, boendemässigt sett. På ett och ett halvt år tvättade jag till exempel inte en enda gång. Jag tror inte ens att jag någonsin lärde mig var tvättstugan låg. Han var den kontrollneurotiska martyren som tog på sig både exempelvis tvättansvar och matansvar eftersom han helt enkelt var bättre på det. Det var ingen mening att jag gjorde det, jag gjorde det inte lika bra.
– Schysst!, sa jag och la mig i soffan och kliade mig i skrevet framför Simpsons medan han stodi tvättstugan och sorterade mina underkläder.
Det gick så långt att när han åkte bort i ett par veckor valde jag att gå och köpa nya trosor, framför att tvätta. Jag hade glömt bort hur man ens gjorde.

Jag tycker att Heliga familjen är oerhört bra och intressant på många sätt. Jag tycker till exempel väldigt mycket om Maria Sveland. Hon är lyhörd, påläst, smart och jag tycker att det finns en styrka i att hon vågar vara inkonsekvent. Det är väldigt modigt. Jag tycker om den historiska backupen och där Yvonne Hirdman som vanligt blir för mycket strukturalist för att jag ska orka med henne, går underbara David Tjeder in och är både rolig och väldigt kunnig.
Men sedan kommer Carin Holmberg in som politisk familjerådgivare.
Hon ska se ett heterosexuellt kärnfamiljspars problem i ett större perspektiv, sätta in dem i ett strukturellt sammanhang, är tanken. Resultatet blir att varje uttryck, problem eller vardagssituation kan hänvisas till kategorierna man och kvinna. Någon gång blir hon rent av spekulativ.
- Annika, du uttryckte inte att du hade ensamtid på samma sätt som din man har? Betyder det att du har mindre tid för dig själv, kanske?
Åh, vad gärna Carin Holmberg vill att Annika ska ha mindre tid för sig själv än vad hennes man har.
- Nä, jag poängterade det nog inte lika mycket bara, svarade Annika och då kan Carin Holmberg naturligtvis göra en strukturell analys av det uttalandet med.
Carin Holmberg verkar, enligt de flesta hårdnackade strukturalister, under devisen den som söker han finner. Gång på gång kan man härleda allt beteende, alla tankar och maktassymmetri till – i hennes fall – kön. Hon verkar också helt enligt den, sedan länge, hegemoniska jämställdhetsdiskursen som hänvisar allt till en könsmaktsordning, men som både blir heteronormativ, generaliserande och glömmer bort individen.
En diskurs som innebär att man gång på gång hänvisar till kön har ganska stora likheter med den haramdiskurs som menar att könsskillnader beror på biologi, särartsfeminismen som den brukar kallas. Skillnaden är att strukturalisten med sin dogmatiska tro på könsmaktsordningens inflytande i allting, petar in ett litet uppfostrad till mellan du är och kvinna. Så länge du hänvisar till uppfostran och social kontext är du således fri att generalisera, kategorisera och vägra se individen.

Hade jag mer tid skulle jag förmodligen här gå in på lingvistiska perspektiv på det hela. Hur jag läst både Deborah Tannen, strukturalisten Fishman som tolkar varje hummande i en relationsbaserad kommunikation som något rörande könsmaktsordningen och hur även Carin Holmberg införlivar den teorin i sitt avsnitt kring kommunikation i Det kallas kärlek. Sedan skulle jag troligen föregripa hela ämnet för min pilotstudie samt blivande avhandlingsämne, vilket vore dumt då minst en av mina informanter läser min blogg och inte alltför mycket information kan ges om vad jag egentligen söker i min studie.
Om min kritik mot strukturalismen kan jag dessutom fortsätta i flera timmar och jag skulle vilja fortsätta på spåret kring det heteronormativa i jämställdhetsdiskussionen och diskutera familjebildning utifrån HBT-perspektiv. Men nu är mina föräldrar på väg hit. Jag måste således martyrstäda min egen lägenhet, tjata på mig själv att diska den förbannade disken och gå ner med tvätten i tvättstugan. Det sämsta med att vara ensamhushåll är att man både blir martyren och den lata, men vilket man än är spelar ingen roll. Likt förbannat är det ju jag som måste göra allt.

Men hallå männen, vart tog era texter vägen?

När jag skrev texten om mitt bekräftelsebehov och behovet av att spegla sig i den manliga blicken fick jag rätt många mail och telefonsamtal från män som var upprörda.
De snuddade vid lite samma diskussion som försiggick i kommentarerna till inlägget; vadå, tror inte du att män också har bekräftelsebehov? Tror inte du att vi också måste spegla oss och jämföra oss? Andra menade att jag bara framställde män som förövare, svin och idioter.
Jag förklarade att det naturligtvis aldrig varit min mening. Alla män som fanns citerade i texten var män jag gillade jättemycket och som jag vet inte menat någonting illa, tvärtom. Det jag försökte fånga och beskriva var den där ryggraden från ett barn och en tonåring som vuxit upp konsumerande en kultur som sa att vad du än gör, gör du det för att bli godkänd av en manlig blick. Vad du än gör, är det viktigaste av allt att du behagar en man. Hur svårt det var att bryta det mönstret. Så jag svarade:
Jag betvivlar inte en sekund att inte män har bekräftelsebehov och också fångas i roller i det här heterosexuella jävla skitspelet som vi blivit uppfostrade in i. Men nu har jag blivit uppfostrad till en identitet som kvinna. Jag kan överträda gränser och inta stereotypt manliga positioner men när det kommer till mönster i det heterosexuella jävla skitspelet kan jag inte säga någonting annat än ur positionen kvinna. Jag vet ingenting om mäns bekräftelsebehov. Jag vet ingenting om mäns jämförelsenojor. Så skriv era egna texter. Berätta för mig hur det är. Gästblogga här på Saker under huden eller starta en fuck you right back-blogg. Skriv texter och förklara. Jag väntar.
Då blev det tyst. Knäpptyst. Några texter fick jag aldrig.

När jag skrev texten om den hårfina gränsen mellan att känna sig som slampa och att känna sig som hora drog det igång igen. Några var aktiva i kommentatorsfältet då (och även i LSM:s kommentatorsfält där dock diskussionen tillslut kom att handla mer om huruvida jag luktade illa eller inte än det huvudsakliga ämnet). Det var en bra och intressant diskussion. Ännu fler var aktiva i min inkorg eller över msn. Jag fick höra samma sak många gånger dagarna efter att jag skrivit det inlägget. Men vadå? Försöker du skuldbelägga honom nu? Varför har han någon plikt att stanna kvar över natten? Tror inte du att en man inte kan känna sig som en hora? Och varför är det alltid mannens jävla ansvar för att se till att kvinnor får vara så sexuellt frigjorda som möjligt utan att aldrig behöva känna sig som horor? Vet du vilken svår balansgång det är? Jag tyckte det var jätteintressanta ingångar. Så jag svarade:
Min ambition med texten var aldrig att lägga någon skuld på honom. Jag ville bara visa på hur man har sin egen skitmoral i ryggraden. Hur det räcker med att en man inte stannar över natten och legitimerar det känslolösa knullet med en natts skedliggande för att man ska förbytas till en känsla av att vara smutsig. Trots att det varit på lika villkor. Men det här är ju jätteintressant. Jag kan bara skriva ur mitt perspektiv och det är ofrånkomligt kvinnligt i det här fallet. Skriv en egen text istället. Ge mig andra perspektiv. Gästblogga, skriv ett blogginlägg, skriv en förklarande text. Jag kan inte säga så mycket om det.
Då blev det tyst igen. Knäpptyst. Några texter fick jag aldrig.

Jag har alltid jättesvårt att balansera mina texter som handlar om något könsspel och om män. Det är samma slagsmål som jag haft jättemycket i mina politiska tankar det senaste halvåret. Det poststrukturalistiska tankarna kring flytande identiteter har haft jättestort inflytande kring hur jag uppfattar världen och samhället och jag tror inte längre på några fasta identiteter, bara positioner.
Men hur blir det möjligt att vara ett politiskt subjekt, en politisk aktör i egenskap av någonting som bara är en konturlös position man kan glida in och ut ur? Risken med poststrukturalismens diskurs är att allting blir avpolitiserat. Det finns inga motsättningar när allting ändå bara är glidande positioner. Det är jättefarligt.

Ibland pratar jag ur ett kvinnligt perspektiv. Om män. Om det heterosexuella jävla skitspelet. Om ojämställda faktorer som gör att jag som kvinna har andra villkor än vad män har på alla plan i samhället. Jag ber om manliga perspektiv. Jag tycker inte att det är oproblematiskt. Befäster jag könsmönster, fasta identiteter som kön trots att jag inte tror på kön när jag gör så? Finns det något syfte med att göra så om det bara är kontraproduktivt och leder till ytterligare könscementerande? Jag vet inte. Jag vet bara att jag ibland har ett skriande behov av att bli en politisk aktör i egenskap av kvinna och tala utifrån den rösten och också veta att jag inte kan tala som politisk aktör i egenskap av man.
Jag älskar stereotyp manlighet och jag vet massor om stereotyp manlighet om vi snackar boxning, bröst och Bruce Springsteen. Men jag vet ingenting om hur en människa blir man i ett heterosexuellt jävla skitspel. Där är jag låst.

Jag läste Ronnie Sandahls Vi som aldrig sa hora igen på vägen upp till Norrland. Jag har läst den tidigare, men var väl inne i någon stressperiod och skummade den (ja, att skumma böcker är en av mina främsta talanger). Minns att jag bara konstaterade att det var en bra bok, Sandahl är onekligen en talangfull författare. Nu läste jag den igen, fast med mer politiska och analytiska ögon.
Jag tycker att den är briljant. Ur litterär synvinkel rätt så bra, ur politisk synvinkel helt briljant. Jag vet många som tycker annorlunda, men det Sandahl gör – i mitt tycke – är helt outstanding briljant och avundsvärt. Han lyckas förena både det politiska aktörskapet och samtidigt sudda ut konturer mellan könsgränser. Han skriver om klassiska kvinnliga teman; ångest, ätstörningar, självskärande, osäkerhet och grundlös hjärtesorg. Han gör det utan att göra någon sak av det, han bara påvisar hur det som anses vara kvinnliga områden i det fördolda också är manliga. Han suddar ut gränser mellan män och kvinnor; gör ångesten, utanförskapet, hjärtesorgen och sätten att hantera sin ångest allmänmänskliga.
Samtidigt är han politisk aktör genom subjektet man. Han beskriver sitt perspektiv av ett heterosexuellt jävla skitspel där de män som aldrig sa hora inte är vinnarna. Han visar på svårigheterna med att vara den moderna mannen och han balanserar på en hårfin gräns mellan att bli gnällig och anklagande mot feminister och jämställdhetsdiskussioner och att faktiskt bara osentimentalt beskriva hur svårt det är. Men han håller sig på rätt sida av gränsen.
– Exakt såhär vill jag skriva, tänker jag. Fast ur mitt perspektiv. Den politiska aktören kvinna och den allmänmänskliga som suddar ut gränserna.
Jag tror att det är så man måste blanda sina perspektiv. Annars blir man antingen apolitisk och blundar för motsättningar och den problematik som existerar utifrån att vi fortfarande uppfostrar in i två kön med olika förutsättningar. Eller så befäster man fasta roller, polariserar två kön som slåss mot varandra fast det är ett absurt krig som saknar grund.

Men var är alla andra män som gör som Sandahl? Vad hände med alla ni som reagerade på mina inlägg? Var är era texter? Jag är låst här. Jag kan inte skriva om era uppfattningar om er roll i det heterosexuella jävla skitspelet. Men jag vill ju läsa om dem, jag vill ju veta. Jag vill läsa om bekräftelsebehov, sex, ångest, osäkerhet, självtvivel, relationer och allt det andra. Jag vill läsa om hur det är att vara den moderna mannen, smarta texter med fet problematisering om vad det där begreppet man egentligen är. Jag vill ha texter som både gör det möjligt för er som politiska aktörer att ge mig era synvinklar samtidigt som ni förklarar för mig att hey, jag känner fan också som du fast jag är uppfostrad till man och du uppfostrad till kvinna.
Jag är utsvulten på smarta, roliga, sorgliga, självutlämnande men mest av allt insiktsfulla texter skrivna av män om det heterosexuella spelet och vad det innebär att vara man. Så sätt igång och skriv nu. Vad väntar ni på?

En liten antimanual för ökad frihet och jämlikhet (when keepin’ it real goes wrong)

Förra våren tolkade jag ett halvår senare i det här inlägget.
Jag var kräkless på mitt bekräftelsebehov och mitt sätt att ränna efter karlar och efter uppbrottet med mannen var jag tröttare än någonsin.

Det har de senaste dagarna slagit mig att det nu gått åt helt annat håll. Jag har också fått det påtalat och det har liksom kommit fram i rödvinssamtal med vänner att de också märkt det. Den här våren har definitivt ingenting med förra våren att göra. Den här våren beter jag mig på ett helt annat sätt. Jag kör därför En liten manual version 2 och ger några exempel på hur det låtit de senaste fyra månaderna:

Jag: Och sen har jag precis släppt en bloggbok yadayada releasefest yadayada skriver på en debutroman yadayada musikskribent yadayada.
Han: Jaha nämen åh, jaha åh vad spännande!
Vad han borde ha sagt: Alltså du är verkligen en jätteintressant människa men guess what? So am I! Och jag sitter inte här för att bekräfta ditt redan upplåsta ego så ta och lyssna på mig en stund nu va!

Jag: Och sen menar Butler då va blabla och om vi då sen tar den här teorin av Foucault då blabla *fortsätter dra tiotusen referenser*
Han: Jaha mhmm okej jag förstår
Vad han borde ha sagt: Alltså okej, om du stryker minst 75% av dina skitnödiga akademikerreferenser från den här diskussionen då kanske vi kan börja snacka på riktigt. Du använder bara alla de här källorna som härskarteknik och för att få mig att känna mig underlägsen och dum men jag har grymma åsikter jag med så shut the fuck up and listen while I’m kickin’ it!

Han: Ja och sen gick jag på gymnasiet i *insert namn på extremt pinsam byhåla här*
Vad jag borde ha sagt: Jaha där ser man *byter ämne för det var faktiskt rätt pinsamt*
Vad jag istället sa: HAHAHA åh fy fan! Och det ERKÄNNER du?!

Han: Alltså den här Johnny Cash-låten är egentligen en remake, men det är inte så många som känner till det faktiskt.
Vad jag borde ha sagt: Jaha, där ser man.
Vad jag istället sa: Men guuud, vilken tråkig information. Tror du det där imponerar på mig eller, gubbrockshora?

Han: Din lägenhet är så himla härlig. Den är så ljus och rymlig liksom, man får verkligen ro i den.
Vad jag borde sagt: Åh tack, kul att höra.
Vad jag istället sa: Men kan inte du skippa hippiecrapsnacket nu och bara ligga med mig istället?

Han: Ja och sen läste jag några år på Komvux för att läsa upp betygen.
Vad jag borde sagt: Jaha, där ser man.
Vad jag istället så: KOMVUX säger du ja *himla föraktfullt med ögonen*

Han: Vi lever ju i ett patriarkat och i ett sexistiskt samhälle, jag är så trött på alla sexistiska män som bara tar plats.
Vad jag borde sagt: Åh, kul att du är medveten om det, det här kan vi diskutera vidare!
Vad jag istället sa: Sådär säger du ju bara för att få feministfitta.

Han: Ja och sen tänker jag mig någon slags karriär som forskare
Vad jag borde sagt: Vad kul! Jag med.
Vad jag istället sa: FORSKARE! HA! Själv har man ju tänkt bli professor!

Han: Jag vill verkligen bara hålla om dig.
Vad jag borde sagt: Vad fint sagt.
Vad jag istället sa: Du menar knulla då eller?

Mina vänner, det här är bara några få exempel på hur jag de senaste fyra månaderna har dissat, hånat, förlöjligat, glåpordat och använt mig av diverse allehanda härskartekniker mot män. Inbakat i – vad jag inbillar mig varit en del charm och intresse också – har jag spottat ur mig mer eller mindre subtila saker av det här slaget.
Jag kväver mig i skämskudden just nu. Det är vidrigt.

Det här är fan ingen manual. Det här är en antimanual. Det här är vad som händer när en person som är trött på sitt bekräftelsebehov gör upp med det och istället varje helg skapar lysande exempel på vad som händer when keepin’ it real goes wrong.
Det här är definitivt ingen feministisk manual. Den är definitivt antifeministisk i den bemärkelsen att man knappast bygger jämlika relationer mellan könen genom att det, enligt gängse normer, förtryckta könet börjar bete sig som en djävla idiot mot det andra. Härskartekniker är till för att bekämpas, inte anammas av det kön som oftast utsätts för dem.

Det är skrämmande hur jag gått på och jag skäms som fan men det mest skrämmande av allt är väl att jag nästan aldrig blivit satt på plats. Bara vid ett fåtal tillfällen har jag fått mitt beteende påtalat av männen som utsatts för det. Liksom ärligt killar, hur står det till med ert bekräftelsebehov egentligen? Eller hur kommer det sig att jag har fått fortsätta hålla på såhär?
Jag menar, om beteendet genererade i att jag lommade hem med svansen mellan benen varje helg eller blev råditchad och lämnad ensam hade jag kanske lättare upptäckt det. Nu har det istället i alla nästan alla ovanstående exempel genererat i fortsatt/ökat intresse, nervösa skratt, komplimanger, hångel eller ligg.
Ni måste ju faktiskt jobba med mig här och hjälpa mig att bryta mönstret. Sätt mig på plats för fan. Ge mig lite motstånd. Eller säg i alla fall ifrån. För ärligt talat killar, ni förtjänar bättre än min lama bekräftelse, ni förtjänar faktiskt fett med respekt.

Kärleken i sig är aldrig hotad

Det är inte lätt att vara människa på 2000-talet. Det är inte lätt att t.ex. vara Per Ström och pissrädd för feminismen och helt missa att det han skriver skulle kunna vara ett feministiskt debattinlägg om mansrollen och könsroller. Det är inte lätt att bli utsatt för hatbrott för sin kärleks och sexualitets skull när det är den sortens brott är de som bortprioriteras.
Det är inte lätt att leva i en kärnfamiljstillvaro och ändå försöka hitta andra sätt att leva den på än i invanda mönster och ryggradsroller.
Det är inte lätt att bara vara människa. Som älskar och försöker vara människa.

Det är som om vi står med fötterna på olika marker och i glappet som bildas vacklar vi och riskerar att falla. Det är mellan de invanda mönstren och kärnfamiljen och ojämlika fördelningar och försöken att skapa nya normer, att bli det där paret som orkar och lyckas och kan eller få vigas fast man inte är heteros eller tycka att det är helt okej att skilja sig, kanske inte bara en gång utan flera.

Det finns den där gamla gyttjan där vi stått med fötterna så länge. Kärnfamiljsnormer och könsroller. Den är som starkaste kvicksandsgyttjan, drar ner fötterna och håller oss kvar. Också pillar vi lite med tårna på den andra sidan. Det är ingen kvicksand, men outforskad mark av osäkerhet och snåriga buskage. Hitta nya vägar, våga bryta mönster.

Kärleken står mellan kvicksanden och snårigheten. Vi blir pissrädda för snårighetens all förändring och normbrytande. Vi kämpar livet ur oss för att hitta ut ur den där kvicksanden och slutar med skilsmässa och tårar. Vi börjar hata allt det okända i de där buskagen, för trots allt är det tryggare i de där gamla markerna som vi känner till. Vi sjunker ner i gyttjan och försöker ta oss upp igen.

Man kan bli rädd av den här artikeln och tänka att jämställdheten har för högt pris. Man kan säga att feminismen är en tvångströja som tvingar in oss i måsten. Man kan rädselhata så mycket att man begår brott. Man kan välja att gräva ner sig i gyttja eller kämpa för sin rätt att hitta andra vägar att leva på, hur svårt det än är.

Men kärleken ska vi inte oroa oss för. Kärleken kommer man aldrig att behöva oroa sig för. Normerna och rollerna för hur vi får älska, hur vi ska leva med dem vi älskar, vilka vi får älska förändras konstant. För några hundra år sedan fanns inte homosexualitet som begrepp. Det är bara omkring femtio år sedan som vi fick föräldraledighet istället för mammaledighet. För hundra år sedan var kvinnor av självklarhet hemma med barnen och några hundra år innan dess hade de sina bestämda uppgifter och männen sina. Genom historiens gång har våra roller och relationer förändrats och förändrats igen. Yrkeskvinnor, hemmafruar, lattepappor, flator, homofiler, pederaster. Gifta par, skilsmässopar, regnbågsfamiljer, polygamiska relationer, månggifte, giftemål av ekonomiska skäl, hemliga lesbiska par och dekadenta bögar. Villkoren för hur vi får och ska leva tillsammans har alltid sett olika ut. Nu står vi återigen med fötterna i gammalt och nytt, såsom vi alltid gör.

Javisst gör det ont att försöka leva jämställt, försöka se bortom kön och invanda mönster, försöka kämpa för kärlek oavsett kön. Javisst gör det ont att ha viljan att gå emot normer och ryggradsroller och skrika såhär vill jag leva, såhär vill jag älska. Förändring gör ont, men den ger också gott. Och kärleken i sig kommer att bestå. Den har stått över alla konstiga normer och roller i flera tusen år och andats över oss. Det kommer den att fortsätta göra. Förhoppningsvis med lite mer frihet att vara de vi vill vara och älska på det sätt som vi vill älska på.