Dagboksblogg, vardagsblogg i hänryckningens tid

Du, det blev bättre. Det må vara en kall vår, regn och blåst. Det må så vara att varannan dag är av det tyngre slaget och sedan kommer dagarna då du ägnar förmiddagen åt att trötthetsgråta. Men de är inte dominerande och framförallt finns där ingen håglöshet längre. Håglösheten, den värsta känslan. Att bara inte orka, inte ens känna.

Det blev bättre. Det blev känslostormar och kaos igen, ja förvisso, men hellre det som är mer vardag än håglöshet och bitterblogg. Det blev högaste höjder, djupaste dalar och försöka hämta sig från alla intryck. Hotellrum i Falun efter föreläsning, tågturer mellan Stockholm och Göteborg, kontoret med stängd dörr och romanen framför mig, i mig, hela tiden med mig. Jag åker till Stockholm och umgås nonstop. Middag på Patricia, cava på Riche, sushidejt och lunchdejt och snabbis på centralen. Jag slinker in på Kings Head för ett glas vin innan Regnbågsmässa och träffar en vän, går tillbaka efter mässan och träffar ännu mer folk och sedan slutar allt i en utomhusfest med massor av bekanta och nya vårskorna med kilklack som jag lovade att impregnera det första jag gjorde och sedan glömde bort, blir leriga av skogsdans.

Jag pendlar mellan romanskrivande och hypersocialitet. Lite egenföretagandecoachning med Soraya slutar på Svanen och något glas vin och politiksnack med en kompis resulterar i nattligt storgräl med han som numera bor i samma lägenhet som mig, så att mitt “nu drar jag hem!” och dramaqueensorti fungerar dåligt.

Ja, det är våren, det blev bättre och det gör ingenting att det är kallt. Jag får skriva, jag får umgås och jag är mig själv igen. Aldrig håglös, åtminstone inte det. Nästa helg firas pingst, min favorithögtid. Hänryckningens tid. Jo, nog är det så alltid.