Det finns inga happy endings

I höstas, när jag mådde som sämst, fick jag ett återfall. Det var längesedan nu, säkerligen minst fem år sedan. Jag hade gått vidare, ordentligt. Numera debatterade jag och föreläste om en bakgrund som var just min bakgrund.

Så satt jag där, en sen oktobernatt i Stockholm. Dimmig av tårar och alkohol med ett rakblad i ena handen och en sönderskuren högerarm, på en toalett på Hilton hotell (att det skedde på ett femstjärnigt hotell gav tyvärr ingen glamourdekadent känsla, utan fick det hela snarare att kännas ännu värre).

Nästa dag grät jag mig genom. Mest av allt grät jag av skam. Över att jag inte var bättre, större, starkare. Inte ens nu, när jag kommit så långt.

Skamkänslor relaterat till återfall är förmodligen det gängse, oavsett vilket återfall det rör. Mat, alkohol, droger, träning eller upprepad otrohet ger sannolikt upphov till samma sorts skamkänsla av att inte ha kommit längre. Att återupprepa det man trodde man lämnat bakom sig. En del som jag kommit i kontakt med har uttryckt en känsla av att börja om från början.

Som om man någonsin börjar om från början. Det bagage man har finns där, både dåliga och bra erfarenheter. Båda går att relatera till. För varje återfall har det, för mig personligen, varit lättare att kliva ur det igen. Man vet att det finns ett alternativ.

Men vi lever i en tid då de positivistiska tankegångarna kring framgång och utveckling inte bara internaliserats i samhället i stort, genom nollvisioner och framgångspolicys, utan också i oss själva på individnivå. Genom självhjälpscoachning, mindfullness, bantning eller makeover förväntas vi bli en bättre version av oss själva eller ännu hellre – hitta oss själva.

Som om vi inte är oss själva i en icke-perfekt version. Som om vi någonsin kommer att hitta ett statiskt jag som är vårt hem.

Naturligtvis utvecklas både vi som individer och samhället i stort ständigt, vilket också är en stor anledning till att det inte går att fastställa den där punkten då man uppnått vare sig sitt inre själv eller ett perfekt tillstånd, på vare sig mikro- eller makronivå. Men jag ställer mig tvivlande till att den utvecklingen alltid är så linjär som det gärna förenklas till.

Snarare är tillvaron en rundgång av gamla normer och tankesätt som bryts mot nya, precis som våra individuella gamla mönster återkommer, men blandas upp med andra intryck och nya tankesätt. Utveckling kan lika gärna innebära regression till ett tidigare stadie, men med nya erfarenheter, som en helt ny bana. Våra känsloliv är lika retrospektiva som samtidens cykler.

Det behöver inte vara något fel med det. Snarare riskerar framgångstanken att föda än mer skuld och skam, när vi inte utvecklas som vi förväntas. En av mina främsta argument mot kognitiv beteendeterapi som vanlig terapiform är exempelvis dess förväntan på nådda mål som bevis på ett friskare  tankesätt.

Eller den allmänna berättelsen om relationer. Träffas, konflikter och sen happy end. Eller hur. Som om man inte däremellan kommer att återupprepa samma konflikter, nya konflikter, svek och gamla mönster som slår till igen och igen.

Det finns inga happy endings. Vare sig för världen, samhället eller individen. Det kan låta pessimistiskt, men jag tror att det är tvärtom. När vi släpper tanken på vare sig det perfekta samhället eller det utopiska jaget är då vi kan drivas av acceptans och förlåtelse. Inte kring allt, vare sig gällande oss själva eller andra. Det finns ingen motsättning mellan tro på sig själv, andra och samhället och en acceptans kring brister. Men kanske kan man då släppa skammen när bergets topp fortfarande inte var nådd eller regnbågens slut funnen.

Där fanns bara jag och du och alla våra möjligheter, brister och gamla ryggsäckar av skrot. Gott så. Vi börjar där. Jag har inte haft några fler återfall. Men jag tänker inte utesluta deras möjliga närvaro i mitt liv.

Det mörka hotet (I play dead)

I torsdags hade jag min avslutande session i KBT-terapin mot mina sömnproblem. Min läkare pratade om stressreaktioner och hur ångest-oro-stress och sömn hänger samman. Återigen fick jag höra om hur stress påverkar människan, våra nedärvda anlag från urminnes tider kring hur vi reagerar i stressade situationer, återigen fick jag höra om play dead-syndromet.
Play dead innebär alltså att det förr i tin, vid fara, var rätt smart att inte börja fäkta eller försöka lösa saker konkret. Det allra smartaste var att helt enkelt spela död alternativt fly. Vi människor är ju definitivt inte ensamma om att fungera så. Det finns mängder med exempel på djur som paralyseras och spelar döda i stressade situationer.*
Problemet är ju att den här play dead-reaktionen förvisso var bra förr, men helt värdelös i det moderna samhället. Att undfly en stressig deadline genom att äta ett helt kakpaket framför Simpsons gör inte att uppgiften försvinner. Att tro att ett jobbigt beslut löser sig själv om man ligger och stirrar upp i taket tillräckligt länge är exakt lika befängt. Det är en helt idiotisk stressreaktion numera.
-Jag känner inte igen mig alls, sa jag till min läkare och fortsatte berätta om hur jag alltid lämnar in allt jag ska göra minst en vecka i förtid, totalt överarbetat och blev känd på min institution under mitt C-uppsatsarbete för att jag lämnade in uppsatsen redan i mars. Jag berättade också att jag har världens största schema på min köksvägg där jag skriver in alla mina dagliga uppgifter för att ha råkoll på hela mitt liv. Jag har aldrig undflytt någonting i hela mitt liv gällande karriär, jobb och utbildning. Bara strukturerat sönder och gjort ännu fler listor och tagit på mig ännu fler uppgifter.

Min läkare pratade om play dead-reaktionens värdelöshet i dagens samhälle och jämförde med dåtid genom att säga ja förr när man hotades av en björn var det ju bra att spela död, men så är det ju inte idag.
När jag berättar det här för helgens sällskap, när vi sitter ute på verandan till mina föräldrars torp, börjar han skratta och undrar varför det alltid ska refereras till den där björnen när man pratar om stressreaktioner nu och då. Att man förr kunde hotas av en livsfarlig björn lite titt som tätt och att man därför reagerar på samma sätt nu vid stress är den absolut mest klassiska parallellen mellan då och nu gällande stressreaktioner.
Han har ju onekligen en poäng där. Björnen och ryssen måste vara de absolut mest överrepresenterade hoten i svenskens medvetande. Det är som om folk förr i tin inte sysslade med annat än att springa runt i skogen och bli dödade av björnar. När björnen inte tog sig in på gården och typ åt upp ens barn det vill säga. Björnen känns också relativt överrepresenterad som hot i den kultur som man konsumerade som barn. Visst kan vargen ses som det som man generellt har varit mest rädd för, men det är björnrädslan som levt kvar i vår syn på dåtid på ett annat sätt.

Eftersom vi är intellektuella, förnuftiga människor skrattade vi åt det hela. Det där björnhotet alltså, så fånigt. Eftersom vi är så oerhört intellektuella, smarta och förnuftiga fortsatte vi att prata om rädslor man hade som barn, när vi satt inne i stugan på natten. Både varulvar, spöken och kriminella avverkades (jo, jag var ett socialrealistiskt barn som enbart var rädd för kriminella och jo, naturligtvis försökte jag subtilt framhålla för honom att jag därmed var lite smartare än andra barn eftersom kriminalitet faktiskt är realitet, medan varulvar är relativt ovanliga i tidningsrubrikerna). Det var naturligtvis fantastiskt trevligt att ligga inne i en varm stuga och prata rädslor kring natten och skogen framför en kamin. Jättetrevligt. Fram tills att jag måste gå och kissa. Några inlägg nedan kan ni se det oerhört idylliska utedasset ett tiotal meter ifrån stugan. När klockan är halv ett på natten och det precis har börjat regna, skogen har konstiga ljud för sig och världen känns helt tömd på liv såsom den alltid gör på natten och alldeles i synnerhet i en stuga ute i skogen, då är det där utedasset inte så idylliskt längre.

När jag befinner mig på dasset blir jag livrädd. Jag börjar tänka på björnen. Jag hör konstiga knakningar från skogen. Alltihop är naturligtvis besynnerligt irrationellt och icke-upplyst.
Det spelar ingen roll. Hjärtat har redan börjat banka.
När jag ska gå tillbaka är jag redan övertygad om att björnen står och väntar på mig. Den har med största sannolikhet sällskap av både ryssen, varulven, spökena och hela den jugoslaviska maffian också. De är här för att döda mig. Allihop. Nu lurar de i buskar och träd. Står med sina ondsinta ögon bakom granarna och väntar på att få sätta tänderna i mig (juggemaffian ska pressa mig på pengar och hota min familj först bara).
- Men skärp dig, säger mitt rationella jag, det fattar du väl att det inte finns någonting i skogen.
Det spelar fortfarande ingen roll. Från skogen hörs suset och knakanden från alla de faror som lurar, mörkret döljer all världens ondska alldeles bakom den idylliska knuten, nu kommer de och tar mig och inga universitetspoäng och upplyst statistik i världen kan hjälpa mig. Jag sväljer. Tänker att om jag stannar härute tillräckligt länge kommer han därinne i stugvärmen börja undra var jag har tagit vägen. Han kommer att släppa ögonen från boken och komma ut och förvalta hela sitt ångermanländska arbetararv genom att slåss mot både björnen, ryssen, varulven, spökena och juggemaffian. Allt för att rädda den livrädda, ljuva ungmön inne på dasset.
- Men vad håller du på med?, säger mitt rationella jag, nu är du ju inte bara irrationell utan dessutom helt könsnormativ, genusinkorrekt och jävligt dum i huvet.
Tillslut springer jag in i stugan. Rusar för livet fort som faen och låser dörren noggrant efter mig. Björnen tog mig inte. Farorna i mörkret, som bara existerar i mörkret och aldrig i dagsljus, hann inte ikapp mig.

På exakt samma sätt som jag fick äta upp mitt skratt om björnrädslan får jag naturligtvis några dagar senare äta upp det jag sagt om att jag aldrig undflyr någonting gällande jobb, utbildning och karriär i mitt liv. De viktiga besluten om vad jag egentligen håller på med och hur jag ska prioritera inför hösten har jag skjutit upp fram tills dessa dagar. Nu måste jag börja maila folk och säga hej eller nej om vad jag egentligen ska syssla med det kommande året. Jag måste ta avgörande beslut kring huruvida jag ska skuggdoktorera, skriva klart en roman eller läsa tredje terminen på det där programmet som jag hoppade på utan att riktigt tänka efter. Jag måste strukturera upp min tillvaro och hitta någon form av prioriterad balans.
Dessa dagar har jag legat faststelnad i min flickrumssäng. Ibland har jag spelat lite Nintendo Wii. Ibland har jag skakat på en magic eightball. Någon gång reser jag mig och går till kylskåpet. Sedan stirrar jag på datorn. Sedan lägger jag mig igen. Den mest realistiska framtidsplanen såhär långt är att fortsätta att läsa retardkurser inom humaniora tills mitt CSN är helt slut, vilket är relativt snart, för att sedan gifta mig rikt och vara kreativ och beläst lyxhustru resten av livet. Notera alltså att det är den mest realistiska planen.
- Men du må ju bestämma dig!, säger mamma ibland genom dörröppningen.
- Nää, säger jag och drar täcket lite högre över huvudet.
Jag spelar död. Om jag ligger här tillräckligt länge och är fet och lat kommer allting att lösa sig av sig själv. Björnen tröttnar och går vidare. Den ignorerar mig och försöker inte ens jaga. Björnen är alltså min vardag och min framtid. Jag reagerar exakt lika irrationellt som när jag satt på ett utedass klockan halv ett på natten. Problemet är att min vardag och min framtid ändå, rent logiskt, är lite mer reellt att förhålla sig till än en inbillad juggemaffia bakom ett norrländskt utedass. Den kommer liksom inte att ge sig, oavsett hur mycket jag blundar och låtsas som om jag inte andas.

* Okej, nu är jag en av alla de där debattörerna som hänvisar till biologi som om det vore obestridligt utan att ha en fucking clue om vad de talar om. Jag misstänker alltså att det finns djur som gör så, jag har i själva verket naturligtvis ingen aning.

Keepin it real till panflöjtsmusik

Idag har jag varit två timmar hos läkaren och en sjukgymnast. Det här är lika mycket KBT mot mina avog mot allt som kan refereras till hippiecrap som KBT mot sömnproblem. Under två timmar har jag pratat om mindfullness, om att överlämna sig själv till sömnen, släppa taget om det presterande jaget, druckit blaskig djävla chailatte och gjort flummiga rörelseövningar, fått akupunktur, haft avslappning och fått taggiga terapibollar rullade över min rygg (bokstavligt talat alltså, inte ännu en kass ryggmetafor).

- Jaha Elin och exakt hur cool och gangsta kände du dig då när du satt med nålar instuckna i huvve och öronen och uppmanades spänna skinkmusklerna till ljudet av panflöjtsmusik?, undrar ni.
- Nä inte så djävla va, svarar jag.

Jag berättade även för min läkare om att mitt mentala rum slutat funka som tillflykt mot orostankarna. Jag har tänkt på mitt mentala rum alldeles för mycket, jag kan inte lura vare sig hjärnan eller kroppen genom att försöka tänka på det längre.
- Men då får vi hitta ett nytt åt dig!, sa läkaren och la sen som förslag att jag skulle bryta av orostankarna genom att föreställa mig att jag var ensam på en exotisk, öde ö tillsammans med tio vackra män som jag avverkade en efter en.
- Men, sa jag, jag vet inte…är det inte tänk att de där mentala rummen liksom ska vara…rofyllda? Att man ska slappna av genom dem?
- Positiv affirmering, Elin!, sa min läkare lystet.
- Okej, sa jag.

Annars: Läs LSM. (Jag vet att ni redan gör det men jag måste lobba för det här inlägget för det är banne mig bland det bästa kvinnan skrivit. Dessutom vill jag lobba när andra skriver bra, självutlämnande terapitexter när jag själv inte kan göra det som förr).

Sömnen kommer till den som låter den komma

När jag satte mig i stolen hos min läkare första gången var det på samma upproriska sätt som jag alltid suttit i sådana samtal. Hånleende mot näsdukar på bordet, armarna i kors och axlarna uppskjutna. Blicken flackande och då den snuddade vid hennes varmmjuka blick på mig, alltid trotsig. Detta trots att hon var där för att hjälpa mig, detta trots att jag kämpat i nästan två år för att få träffa en läkare som henne. Man är en idiot om man sätter sig i ett läkarsamtal med en inneboende känsla av att varken behöva eller kunna få hjälp, men det var exakt vad jag gjorde. Jag är ingen man hjälper och jag sa;
- Jag har redan prövat allt, jag kan redan allt. Det finns ingenting som kommer att hjälpa.
Tillbaka från min läkare fick jag en lista med fem uppgifter som jag skulle jobba med. Jag stirrade på första punkten.
Stäng av datorn och TV:n en timme innan sänggående. Det ska vara helt tyst i rummet.
- Men vad ska jag göra då? Utbrast jag på fullt allvar.
Det var då som jag drabbades av insikt ett:
Du kan inte allt. Du vet inte allt. Du är inte fullärd alls.

Istället tog jag mig nu an uppgifterna med lust och målmedvetenhet. Ingen datorn och ingen TV, det ska jag klara! Och att börja skriva privat dagbok innan jag går och lägger mig! Eller lägga mig på samma tid varje kväll! Ja det här ska jag fixa, jag som är så duktig och sen kommer jag bocka av uppgift efter uppgift och då kommer jag sova på nätterna igen.
Sedan läste jag i boken som min läkare rekommenderat. Sömn av Marie Söderström. Hon skrev: Personer med sömnproblem är ofta prestationsinriktade personer, som har höga krav på sig själva, och ibland också på andra. De är målmedvetna och har hög kapacitet. De har lyckats väl i livet. Många som har sömnproblem är experter på att prestera och de har försökt på så många sätt att också prestera sömn. Men hur de än försöker, kommer de inte att lyckas.
Sömnen kommer till den som gett upp. Eller till den som släpper prestationskraven och bara låter sömnen komma.

- In ya face Elin!, säger Marie Söderström mellan raderna.
Insikt nummer två: Jag kan inte köra på i min hjulspår. Jag måste börja förändra mina tankemönster. Det här kommer att bli så mycket svårare än vad jag först trodde.

Det tredje jag var tvungen att ta till mig av var alla hippiecraptankar som följde av förändrade mönster. Jag som får ticsryckningar av yoga, hånskrattar åt meditation, spyr över mindfullnessteorier som något kvällstidningspåhitt och har livscoachingindustrin som ett av mina främsta hatobjekt. Nu tvingades jag läsa om österländska teorier om tiden som cirkulär, lära mig andningsövningar och försöka greppa det där med mindfullness. Vissa saker ratar jag. Andra saker kämpar jag med mig själv för att lära mig någonting av. Det är en evig kamp, varje kväll när jag sitter där med mindfullness- och andningövningarna. Marie Söderströms ord i bakhuvudet:
Vi är vana att identifiera oss med vårt tänkande, denna mentala organism som vi på något sätt tror är vi. Men tankar bara är. Inte sanning, inte rätt eller fel, inte facit om vad som kommer att hända. Bara tankar.
Mindfullness för mig handlar framförallt om att minska avståndet mellan tanken och känslan. För en omvärldsanalytiker som alltid måste tänka ett steg längre, ligga lite före, låta tanken föregå känslan är det fruktansvärt läskigt. En kamp som sagt. Inte bara kampen mot min inre stöddiga fjortonåring som suckar männ guuu va töntig du är när jag skapar mentala rum och djupandas. Lika mycket en kamp för att stanna i en känsla, koppla ihop tanken med känslan.
Låta tanken knytas till känslorna som jag får, reaktionerna i kroppen. Sedan släppa tanken fri. Återvända till nuet.
Insikt nummer tre: Jag måste lära mig att förlora kontrollen. Över tankarna, över situationen. Jag måste öva in att hänge mig åt känslorna, utan vidare tankeanalyser. Oavsett om det handlar om en vaken natt med ångest inför morgondagen, relationer till andra människor, obehagliga situationer eller oerhört behagliga situationer. Jag ska kunna finnas där i nuet. Våga känna ångesten eller våga känna njutningen. Men bara släppa kontrollen och känna.

Och sen var det det här med tystnaden. Jag följer Navids tystnadsmeditationsberättelse med hängivelse och vi pratade en del om det när vi sågs i helgen, för det finns någonting väldigt viktigt där.
- Vem är Elin när man skalar av allt det yttre? Vem är människan Elin?, undrade Navid och spände ögonen i mig.
- Jag vet inte och jag vågar inte ta reda på det, svarade jag.
Att vara i tystnad, ensam med sig själv handlar just om att ta reda på det. Vem är jag när jag bara är med mig själv och utan yttre påverkan? När jag inte kan vara vare sig akademikern, skribenten, bloggaren, kompisen, dottern, partybruden, fuckable-tjejen, den intellektuella eller kollegan. När det inte finns en enda roll som jag behöver eller kan prestera – vem är jag då?
Ibland går det okej. Ibland är det outhärdligt. Häromkvällen, efter att jag umgåtts med människor non stop i flera dagar, var det genomvidrigt. Jag tvingade mig själv tillslut att stänga av datorn. Det tog tre minuter och sedan var trycket över bröstet där. Tystnaden, ensamheten; hur bär man det? Ensam ensam ensam skrek det i skallen och trycket över bröstet stärktes alltmer, jag knöt händerna tills knogarna vitnade, försökte andas, började gråta.
Försökte tänka på att det inte fanns en enda reell anledning till den här ångesten över tystnaden och ensamheten. Jag har mängder med nära vänner och bekanta, en familj som alltid finns där, är vare sig olyckligt kär, oknullad eller obekräftad och det finns ingen logisk anledning att känna sådär. Du är så ensam! Det fortsatte skrika. Tillslut stod jag inte ut utan rusade upp ur soffan, slog på datorn och slösurfade bort ännu en timme på Facebook. Skrev några mail och surfade omkring. Världen ni ser mig väl fortfarande? Som om vi bara har existens om den speglas i andras ögon.
Insikt nummer fyra: Jag måste lära mig att stå ut med tystnaden och ensamheten. Jag har ett existensberättigande även när jag är ensam och obekräftad i nuet. Jag får bara vara människa.

Men så händer det någonting i all den här kampen och insikterna? Eller är varje natt fortfarande ångest och ibland pillerknaprande när jag inte står ut? Saker händer. Men det går långsamt. Jag är otålig och vill slippa falla ner i gamla mönster, för fan nu har jag ju facit här, att jag fortfarande surfar innan läggning och försöker lösa alla mina problem klockan tre på natten! Jag blir förbannad över att det inte går fortare, det här med KTB ska ju vara en quick fix-terapi som ska lösa ens problem på nolltid! Naturligtvis måste jag stanna upp mitt i otåligheten. Naturligtvis är det just sådan otålighet som gör att jag inte sover på nätterna.
Insikt nummer fem: Förändrade mönster tar tid. Att lära om är en lång process. Saker får ta tid ibland. Det finns inga enkla lösningar på någonting. Du kan inte lära om över en natt. Gläds åt de små framstegen istället för att gapa efter hela stycket.

Så jag gläds åt de små sakerna:
-Mitt mentala rum har hjälp några nätter. Med mitt detaljseende, som jag i mina bästa skrivarstunder använder till max, är det en unnest när jag ska gå in i det mentala rummet. Jag släpper kontexten som jag befinner mig i. Jag är inte där. Jag ligger på min mammas säng, på det virkade, vita överkastet i sommarstugan. Det är sommar och varmt, jag och syskonen har varit och badat. Jag är eftermiddagsdåsig och tar en tupplur.
Varje gång som jag faller in i tankar kring morgondagen, uppsats, relationer eller liknande tar jag mig själv tillbaka till det mentala rummet där jag känner som allra mest trygghet. Återskapar detaljer som den svidande solbrännan på ryggen, sjövattensdoften i håret, mamma som ropar åt pappa att han har köpt fel sorts potatissallad och pappa som suckar från läsfåtöljen och ropar tillbaka att Willys faktiskt inte hade någon annan och vad är det för fel på den där. Små, små detaljer som bygger upp en autentisk scen av total trygghet och kravlöshet. Jag somnar.
- Att greppa tankarna och släppa dem fria har också hjälpt några nätter. Jag prövade den i onsdags senast. Att våga känna obehaget som kommer i kroppen när jag tänker på någonting som är jobbigt, våga bejaka den känslan. Sedan säga till sig själv att jag släpper tanken nu. Återvänder till nuet. Jag fattar inte att det fungerade, men det gjorde det.
- Det befriande med en privat dagbok. Att slippa prestera, även när jag skriver. Att skriva ner känslorna och inte tankarna i första hand. Kunna lämna ut mig bäst jag vill för boken är bara min och ingen annans. Våga vara opretentiös, pinsam och bejaka allt det jag inte vill erkänna för någon. I den privata dagboken tillhör mina tankar och mina känslor bara mig. De ska inte presteras i vare sig samtal, blogginlägg eller uppsatser. De är mina och får vara hur fula och felaktiga de vill. Det är ändå bara tankar det handlar om.
- Jag blir bättre på att vara i nuet. Andningen spelar in, även här. Att börja djupandas lite överallt och ta tillbaka sig själv från alla de fladdriga tankarna till att bara vara i nuet är fantastiskt. Tre djupa andetag på spårvagnen i eftermiddagsträngseln. Tre djupa andetag efter träningen när kroppen är lugn och trött. Tre djupa andetag mitt på jobbet när telefonen går i ett och kaffet börjar kallna. Tre djupa andetag på krogen när jag inte vet vems blick jag ska möta. De där tre djupa andetagen är magiska. Får dig att se klarare. Befinna dig där och då. Och får dig att inse att herregud, det är bara nuet som det handlar om. En scen, en situation. Den är varken livsavgörande eller livshotande. Hinn ifatt känslan.
- Jag har så smått börjat klara av att sova tillsammans med någon annan. Det här är det konstigaste och mest överraskande av allt. Jag har alltid varit jobbiga sova-med-tjejen. Oavsett om det varit i relationer eller för en eller ett par nätter. Sömnen ska kontrolleras och presteras och ska jag sova med någon annan är det extremt viktigt. Sedan jag skaffade första förhållandet har det alltid funnits stränga regler kring att jag måste sova ytterst, ha ett eget täcke och skedliggande eller kroppskontakt måste vara centrerad kring högst fem minuter. Sedan måste personen ifråga ligga rygg mot rygg med mig och sedan måste jag vänta tills jag hör att personen sover innan jag kan somna in.
Det var inte så längesedan som jag skrev det här. Det är ju så som det har varit. Alltid. Människor som väckts mitt i natten när jag rycker åt mig ett eget täcke, folk som väcks av att jag är uppe och nattvandrar, tafatta pojkvänsarmar som jag knuffar bort. Att hänge sig åt sömn innebär att förlora kontrollen. Att förlora kontrollen i andras närhet, att bli så sårbar som man är när man sover har känts oöverkomligt.
De senaste gångerna som jag sovit med någon har jag sovit. Bara somnat in på stört. Vaknat upp under samma täcke, med armar omkring mig. Blivit betraktad när jag sover utan att ha varit rädd för det. Inte känt något behov av eget täcke, egenplats, vakenhet. Jag har förlorat kontrollen. Blivit sårbar och sovande. Vaknat upp och varit lika delar livrädd och positivt överraskad över vad som sker. Jag lär mig förlora kontrollen tillsammans med andra. Jag klarar av att sova med dem.

Fortsättning följer förmodligen i bryta-mönster-börja-sova-inläggen. Det här är bara början, people. Innan jag är klar är jag förmodligen Kay Pollack. Eller så är jag bara lite lugnare och mer utsövd. Men saker händer i huvudet. Jag visste inte att det skulle vara såhär svårt att lära sig sova åtta timmar om natten.