Jag visar min, du visar din

Det slår mig att jag har haft den här bloggen sedan 2005, i olika skepnader. Vardagsblogg, anonym känsloblogg och vad den nu är nu (ung frilansande journalist-blogg?). Jag har läsarstatistik, jag träffar rätt ofta folk som läser bloggen men ändå har jag aldrig ställt frågan: Vilka är ni egentligen?

Så nu gör jag en Julia från häromdagen och ställer ungefär samma frågor som hon gjorde.
Vem är du? Hur hittade du hit? Hur länge har du läst? Vad är bäst/sämst?

En kommentar så viktig att den får ett eget inlägg

Jag har följt alla dessa fantastiskt intressanta och välskrivna inlägg i debatten kring hon-nörden, utseenden och dom som både fick och aldrig fick ligga, dom som var destruktiva, “fula” och hade ångest kontra dom som var snygga, populära osv… ja ni vet.
är många gånger på pricken beskrivet. Även här.
Men. (och jag vet inte hur jag ska skriva det här utan att det låter märkligt) Någonstans får jag bara en ännu större tomhet när jag tänker på den grupp som aldrig finns i diskussionerna. Såna som var som jag. Helt vanlig. Och helt osynlig. Varken snygg eller ful, varken populär eller nörd, men så fylld med ångest och rädslor och destruktiva familjeförhållanden att ingen och ingenting fick komma innanför fasaden.
Alla vi som var Duktiga Flickor, som aldrig söp, aldrig låg med killar, aldrig skar sig i armarna eller vågade göra uppror, aldrig vågade någonting över huvud taget – utan bara gick sönder inuti.
Och jag vet inte varför jag skriver det här just nu, just hos dig, men jag saknar det perspektivet i debatten.

Uppdatering: Veckat har skrivit om mellanmjölkstonår på just detta tema. Läs!