JAG HAR RELEASEFEST FÖR MIN BOK IMORGON!

Alltså. Versaltiteln var inte så mycket en påminnelse till er, som om ni skulle behöva den, som om jag inte redan tjatat sönder er om releasefesten, som om inte alla läsare boende i Göteborg redan markerat i kalendern och planerar att komma dit.
Det var mer ett panikutrop från hon som tillslut hajat att det faktiskt är så.

Jag har inte riktigt hunnit tänka, samtidigt som jag såklart tänkt på festen hela tiden.
Det har handlat mer om bokleveranser, som tillslut kom fram idag. Jo ni ser ju själva, kniven mot strupen liksom. Det har varit samtal med Vulkan, idogt mailande fram och tillbaka med Vulkandrottningen herself Linda Skugge (all credd och heder till henne här, fantastiskt med en VD som verkligen intresserar sig, involverar sig och engagerar sig), samtal med tryckerier och herreminje. Sen har det varit Posten, detta fantastiskt ickefungerande utsålda företag med tio olika avdelningar där jag slussades runt i tio olika telefonköer för att få reda på var de där skickade paketen med mina böcker tagit vägen. Tillslut, efter minst en timmes runtringande, fick jag veta att de låg på en postcentral i Västra Frölunda och skulle hemlevereras.
Igår skulle de hemlevereras. Jag satt med nerverna på helspänn och väntade på att dörrklockan skulle ringa. Senast klockan 21. Inte fan ringde det på dörren. Det ringde på mobiltelefonen klockan 21:15 däremot. En stackars liten postenvikarie som fick det mindre härliga uppdraget att framföra till en Elin i upplösningstillstånd att de p.g.a. väderförhållanden inte kunnat leverera mina böcker under kvällen. Samma unga postenvikarie fick ta emot en månads uppdämd frustration och stress och hölls slutligen personligt ansvarig för statens utförsäljning av det gamla goda Postverket (Elin goes grinig gubbe). Lilla postenvikarien, om du läser detta vill jag be så hemskt mycket om ursäkt. Jag funkar inte så bra i panikstress alla gånger.
Sen har det mer handlat om marknadsföring. Mailande till tidningar och tjatande och neurotiskt kollande av Facebookevent och allt sånt.
Sen har det mest handlat om läsning. Vilka texter och hur korta ner och så vidare.
Sen har det mest handlat om praktiska grejer. Fotograf, ansvarig för pengar, läsningstider, mailbomba Boombox med låtförslag och så vidare och säkert har jag glömt minst hälften av de praktiska saker jag borde gjort men nu kommer jag inte på flera.
Sen har det mest handlat om frisyr. Våga eller inte våga och hur våga och vilken hårfärg sen då?
Sen har det mest handlat om kläder. Jag ville ju så gärna ha en sånadäringa riktigt fin och preppy klänning en sån kväll och jag provade minst tio gullegullklänningar med markerad midja och insåg som vanligt med tårar i ögonen att jag fortfarande bara ser ut som en man utklädd till kvinna i dem. Raka höfter och biffiga överarmar i gullegullklänningar är fortfarande en dålig kombo.

Men nu. Nu står böckerna här, levererade under eftermiddagen och fint staplade i en stor, tung låda. Nu har Boombox mailbombats och jag dör lite av lycka vid tanken på att mest troligt få höra alla de där låtarna; från Cunninlynguists till Justin Timberlake, under kvällen. Nu är det praktiska uppstyrt tack vare fantastiska vänner som ställer upp och hjälper. Nu är läsningen förberedd och allt det praktiska kring det. Nu kan jag inte lobba mer. Nu är frisyren satt. Nu är Monki-klänningen som alla kommer säga typisk Elinklänning om undanlagd för köp imorgon.
Nu är allting klart.
Nu är nervositeten här.

Imorn smäller det.

En officiell inbjudan (it was about bloody time)

Hej alla ni som läser Saker under huden, någon gång kikat in på Saker under huden, älskar bloggen, hatar bloggen, tycker att den är okej eller i alla fall lite småintressant ibland.
Hej alla ni som är sugna på konceptet bloggboksreleasefest och litterär hiphopfest.
Hej alla ni som vill ha en grym torsdagskväll strax efter löning med mat, öl, dans, litteratur, mingel.
Hej alla ni som vill ha möjlighet att köpa världens bästa bloggbok Always keepin’ it real till finaste extrapriset direkt från författaren i handen.
Hej alla ni som vill höra både Olivia Bergdahl och Elin läsa.

Kom till Kontiki den 27 mars.
Det kommer att bli fantastiskt.
Kvällen inleds vid 18 med fab buffé och då anmäler man det här senast 24 mars och annars tar man sig en öl eller någonting annat.
Också lyssnar man på grymma estradpoeten Olivia Bergdahl.
Sedan lyssnar man på yours truly när jag pratar om boken Always keepin’ it real och läser ur den.
Sedan börjar kvällens finfina DJ:s Boombox spela skivor också ägnar vi resten av kvällen åt dans, mingel, öldrickande, hångel, litterära samtal och god knows what not.

Boken finns till försäljning under kvällen, Boombox kommer spela alltifrån discolåtarna du inte visste att du älskade till en stor del av all hiphop som någonsin namedroppats på bloggen och det kommer helt enkelt bli en fantastisk kväll.

Vi ses där!

Kärleken har bytt adress (whats my muthafucking name?)

Men man glömmer ju så lätt vad som verkligen betyder något mellan allt om pengar och karriärsteg och allt det där. Små glimtar av påminnelse kommer ibland.
Jag säger inte att jag inte har en bakfylleångest som inte är av denna världen idag och att jag avskyr faktumet att jag återigen har en söndag då jag vaknar klockan ett och vägrar kliva upp ur mannens säng förrän han bjudit på kaffe på sängen, pussar och Justin-sång.
Jag säger inte att jag inte har lite funderingar kring både fredagen och lördagen. Nyktra,bakfulla Elin säger till fylle-Elin att det finns en gräns för hur känslig man får vara och den gränsen är definitivt passerad när man blir tjurgnälligt sur över att ens pojkvän råkar yttra något negativt om Snoop doggs sätt att rappa och kanske behöver man inte bli Norrlandspatrioten nummer ett när andra från ens hembygd är i närheten och tänk allt jag bara har vaga minnen av och nej Elin, bara för att du inte är så full att du har svårt att stå på benen och känner för att kräkas när du kommer hem betyder det inte att du har en s.k. salongsberusning som du tjatade om båda kvällarna.

Allt sammanfattat: En sådan korkad och oproduktiv och helt fantastisk helg. Kärleken bor inte på bankkontot, inte i eventuella karriärklivsmöten i York, inte på arbetsplatser som får det att svida under huden av oro, nej inte ens i skrivprojektet bor den.
Kärleken bor i introt till Kanye West The Glory på spårvagnen hem efter en tung dag. Först upp-pitchade soulrösten, sedan stråkarna också basen och hela soulkören. Små sprickor av glädje i hela stelnade kroppen. Finns sittdans för fingrar? Jag tror jag uppfann det på spårvagnen i fredags.
Kärleken bor hos grannen som hört om min jobbiga dag och bjuder på middag och den bor i min lägenhet som fylls av vänner, alkohol, skratt och dans. Den bor i fylle-promenaden till Kontiki och sjunga med i gamla hits och jag och Erik som där konstaterar att sittdansen är en sorgligt underskattad konstform innan jag överger honom och lyckodansar till What is love? med Rasmus och Maja. Kärleken bor i känslan när vackraste ögonen kommer dit eller känslan när två av ens bästa vänner dansar befriat och galet till Can´t touch this och hjärtat svämmar över sådär så jag måste fara fram med armarna och skrika att jag älskar dem.
Kärleken bor i segtung eftermiddag i hans soffa. Kravlöst ligger huvudet mot min bröstkorg och jag skiter i om det är allsvensk fotboll på TV, för så kär kan man alltså vara att allsvensk fotboll kan vara en frivillig uppoffring om det innebär att hans huvud ligger på min bröstkorg.
Den bor på och mellan festerna på Hisingen och Gårda. Den bor i mannens rappande/toastande som får mig att kikna av skratt och bita mig i tungan från att fyllesäga att jag älskar honom. Den bor i älskad, gemensam töntighet.
- Whats my muthafucking name? skriker jag på Avenyn
- Serial killah! svarar han lika snabbt innan vi stämmer in i When a man loves a woman eftersom 7-elevens Radio rix-spelande alltid fuckar upp ens fyllesång.
Kärleken bor på ett dansgolv på Rio rio. Klaras lyckoskrik när hon ser att jag kommit dit. Johns sätt att dansa som slår allting. Ellens ord om att jag borde vart med på Uppåt Framåt för Elin de spelade Toto! Dansa till reagge och dancehall och däribland Sean Paul och förnöjsamt konstatera att jag både fått dansa till Haddaway, A-ha och Sean Pälle på en och samma helg.
Kärleken bor i att en tidig morgon somna in i vackrastfamnen, smärtsamt medveten om morgondagens ångest då jag vaknar försent och inte orkar vara produktiv, duktig, strukturerad eller ens lite konsekvent. En fnissande lycklig tanke; äh men det är väl ändå skitsamma, jag är ju glad i alla fall och det är väl huvudsaken.

Shake ya ass

Upp på Linnégatan i solskenet och man vet att en stad är ett hemma – inget tillfälligt hem eller en ny stad – när man vinkar och hejar och kramar lite varstans. Vi går en eriksgata från Järntorget till Kontiki tillsammans och det slår mig att det måste vara mer hemma än det andra hemma när jag alltid möter mer folk jag känner i den här staden än där, fastän denna är så mycket större.
Efter avsked i slottsskogen mot bakgrundsljudet av proggfestivalen vi aldrig gick på lallar jag hemåt förbi sälar och pingviner; det låter alltid så surrealistiskt när man säger att man går förbi sälar och pingviner på vägen hem till sig eller på vägen till jobbet men det gör jag ju. Full blir man alltid på nåt vänster, fastän man lovat sig själv att låta bli och alldeles i synnerhet när solen skiner och middagen blev stressätande i stående läge och jag nynnar, mimar för mig själv som en retard eller galning, välj själva. Som den lilla pojken i Om en pojke kanske, scenen där han dansar och väser shake ya ass i skolkorridoren rör mig alltid till tårar. Det är typ så jag känner mig bland picknickarna i slottsskogen, troligen väser jag någonting i samma stil. Det blir så när man är lantisbarn och alltid kunde prata högt med sig själv i skogen utan att någon hörde eller såg. Du kan ta tjejen från landet, men du kan inte ta konstiga lantisvanor ur tjejen och jag är väl lite konstig, men skitsamma.

Skitsamma. Det är en konstig dag på jobbet. Den börjar bra och slutar dåligt. Mycket konstigheter däremellan. Sen kommer jag hem och blir sanslöst trött. Springer en runda. Väser whats my muthafucking name högt för mig själv. Tänker att fortsätter det såhär måste jag sluta med p-piller. Tänker att det kanske bara är en sak som är lätt att skylla på.
Sen ringer grannen in till krismöte som slutar med te och jordgubbar och glass och Morgan Spurlocks 30 days. Avsnittet med den kristna all-american-mannen som bor hos muslimer i 30 dagar slog förvisso inte avsnittet med kristna höger-homofoben som bodde hos en bög i San Frans gaykvarter i en månad, men var intressant. Det är inte som om man inte är medveten om amerikaners fördomar gentemot muslimer, ändå är det chockartad lika delar skräck och skratt när det undras om terroristhålor och AK5:or. Alltid lika intressant när kristna anser att muslimer borde be om ursäkt för de våldsdåd som några få har begått, med tanke på kristendomens historia. Hursom är 30 days fortfarande en mycket bra idé som för det mesta också fungerar ganska väl i praktiken, om än på ett tillrättalagt amerikanskt sätt (alltid happy endings där de kramas och vita, fördomsfulla amerikaner blir av med sina fördomar).

Midsommar i Göteborg är mer regn än det fallit under de senaste månaderna och så mörkt utanför fönstret att parklyktorna fortfarande är tända långt in på förmiddagen. Orkade aldrig gå på systembolaget och orkar inte riktigt engagera mig. Undrar hur länge den romantiska drömmen om midsommarafton ska bestå. Minns barndomens – förvisso helyllematen, lekarna och skratten – men också den tiogradiga kylan, regnet och tvånget att vara ute. Minns tonårens i stugan med vännerna och smygspriten. Sanning och konsekvens och det året jag somnade i samma säng som en av killkompisarna, vaknade av att han tallade på mina bröst när han trodde jag sov och hur jag sedan var kär i honom i minst ett år framåt (notera detta Elin; du gnäller över din kräsenhet numera, men var fan glad att du inte blir kär i någon för att den tafsar på din bröst längre). Minns midsommarafton efter studenten; Arlanda-väntan på väg på charterresa och sen de senare; krogen i Östersund har förekommit ett flertal år, Liseberg med familjen likaså och förra året minns jag det som att jag och dåvarande pojkvännen satt i ett trångt studentrum och tittade på film. Det finns inget annat än romantiska drömmar kring midsommarafton och nu sitter jag här och är mest misspepp och tänker att det väl får bli som det blir helt enkelt.