Pussy money falukorv

Inatt på tåget satt jag mittemot en överviktig man, påkliven i Sundsvall. Den där sortens vita, feta, medelålders man med tunt, vattenkammat hår och potatisnäsa som man lätt får på näthinnan när man tänker porrklubbsbesökare.
Någonstans mellan Hudiksvall och Gävle (Ständigt detta Gävle! Mitt hat mot Gävle är fanimej bottenlöst.) tar han fram en enkilos falukorv ur väskan, som han skalat av skinnet på i förväg.
Han drar ut den ur en påse och börjar äta på den. Utan kniv, utan någonting. Som man äter en banan ungefär. Ett kilo falukorv.
Jag kan inte sluta stirra på honom av samma anledning som man fortsätter stirra bort mot en trafikolycka, fast man absolut egentligen inte vill. Hela situationen är så osmaklig och absurd att ögonen väljer att fullständigt plåga sönder mig.
- GI-bantning, säger han tillslut.
- Mhm, säger jag.
Sen blundade jag jävligt hårt och somnade in med korvmannen framför mig och Lil’ Wayne i lurarna.

Tänk på det, fröken Grelsson, nästa gång du gnäller över att livet känns blasé och inte innehåller överraskningar. Igår vid den här tiden hade jag ingen aning om att jag ett dygn senare skulle ha sett en fet man från Sundsvall äta ett kilo rå falukorv till ljudet av Lil’ Waynes Pussy Money Weed.

För övrigt noteras: Jag lever så inte vinnarlivet just nu.

Hade Lil’ Wayne bott i Norrland hade han fan inte fått ligga så mycket

Call me so I can make it juicy for ya, skriver jag i smset och känner mig sjukt nöjd och vinfnittrig. Sedan slår det mig att mitt primära syfte helt kommit bort i förtjusningen över att få använda dirty hiphopcitat.
Eller ja, ring mig så vi kan prata logistik och eventuella bussresor, var jag alltså tvungen att lägga till. Att det med största sannolikhet förtog den rafflande inledningen är troligtvis en underdrift.
Call me so I can åka 6 timmar med länsbussen genom Norrlands inland för att make it juicy for ya. Funkar den då?
Nä.