Och sen lite hårstyling på det

- Sånt här borde vi göra varje kväll, fnittrar jag bredvid mamma i badrumsspegeln där vi står och delar en flaska hårfärg. Hon som täcker över sina grå strån vid tinningarna, jag som skrubbar in brunfärg i min nyklippta frisyr som är direkt inspirerad av den här kvinnan.

Innan dess har vi ätit pannkakor med nykokt drottningssylt och pratat länge. Om min ovilja att någonsin vara gravid och alla missuppfattningar kring att det skulle innebära att jag tycker illa om barn eller inte vill ha barn. Om heteronormativitet och hur människor förutsätter min heterosexualitet. Om strukturer, kärnfamiljen, hur man lever i strukturer men ifrågasätter dem eller ställer sig utanför dem och gränsen mellan personliga ställningstaganden och politiska. Om HBT-kultur och heterokultur och om teologikursen som mamma ska ha i höst med Lina Sjöberg som lärare och om Lina Sjöbergs avhandling kring teologiska perspektiv på Sara Liedmans författarskap. Också lite mer om könsroller och strukturer, kvinnlig sexism och kollektivism också några normer till på det.
Tillslut blir vi så utmattade att jag tar fram hårfärgen istället.
Så skrubbar mamma in mörkfärgad vätska i min snaggade nacke och ber mig ta av hennes glasögon för handskarna är nerblötta med färg, handfatet fläckas brunt, jag tittar förundrat på snaggen på höger sida av mitt ansikte och mamma upptäcker att hårfärgen jag köpt inte är samma som hon brukar och att hennes tinningar kommer att gå i en annan hårfärg än resten av håret.
- Såhär borde vi ha det varje kväll, säger jag, först långa diskussioner kring det personliga och politiska och sen lite hårstyling på det.

Nu åker jag till Umeå. Sedan ska jag tillbaka till Göteborg. Vi hörs i slutet av veckan. Hemläxan till dess för er blir att höra av er till någon av de där människorna som alltid är de kloka vuxna i era liv, hur gamla ni än är. Prata länge. Om det viktiga. Om det personliga, det svåra, det teoretiska, det politiska och sen lite hårstyling eller annat trams på det.

När den smarta tagit semester i värmen passar romantikern på att gästblogga

Jag läste ut Lina Sjöbergs Resa till Port Said idag. Sedan satt jag vid maskinen på jobbet och lyssnade på Markus Krunegård med vått under ögonen. Markus Krunegård och Lina Sjöberg bör inte konsumtionskombineras i offentliga sammanhang. I alla fall inte om man är en blödig jävel som jag.
Det vackraste med romanen är de brev som större delen av romanen är uppbyggda kring. Framförallt de brev som skrivs någon gång på 40-talet.
Hade människor lättare för att uttrycka sina känslor förr? Hade de lättare att uttrycka dem med ett högtravande, fantastiskt vackert språk? Jag är ju en sucker för historisk tid och framförallt älskar jag att romantisera de flesta historiska tidsepoker. Sedan kan det politiska jaget gå in och framhålla det moderna samhället med så enkla argument som fri abort, ett större ifrågasättande av könsroller eller egentligen vad som helst med politisk klang. Det personliga jaget kan också relativt enkelt framhålla att det på det stora hela nog är betydligt enklare och roligare att vara ung kvinna med arbetarklassursprung idag än det någonsin varit förr.

Romantikern är en sexistidiot som fortsätter sucka över ljuva kvinnor i hårt sittande korsetter och högtravande brev mellan människor som inte ens legat med varandra. Romantikern vägrar ibland underkasta sig de andra, mer omtyckta sidorna hos mig själv. Romantikern älskar att bortse från både svårigheter att skilja sig, barnaga, uppgjorda äktenskap, illegala aborter och allt det där som hör historisk tid till (och jag hatar att jag skriver historisk tid som om det vore en enda tid som går att jämföra med någon form av ”modern tid” och det politiska jaget kan hänvisa till minst tre artiklar och en uppsats som jag själv skrivit om problematiken med den uppdelningen, men romantikern tjatar ändå helt ovetenskapligt om någon historisk tid som hon drömmer om). Men romantikern ser alltså bara Stolthet och Fördom-scenarion och 40-talsromantik.

Romantikern har idag jämfört intresse/attraktions/kärleksförklaringar från början av 1900-talet med dagens. Jag har tagit fri inspiration från både Sjöbergs roman, The Tudors (romantikern behöver inga källbackuper eftersom det inte är politik som hon sysslar med utan bara trams och kan således hänvisa till en TV-serie när hon skriver), historiska romaner jag inte orkar rabbla samt egen fantasi. Såhär:

Historisk tid: Av hela mitt sinne, min själ och min kropp åtrår jag er.
Nutid: Du har jävligt tight röv, vill du hänga med hem?

Historisk tid: Om jag finge träffa er igen, vore jag väl aldrig så lycklig.
Nutid: Hej snygging. Tack för i lördags. Du glömde ditt halsband här.

Historisk tid: Jag tackar Gud för välsignelsen att skänka mig en sådan sällsam människa som ni och låta mig möta er i detta ack så strävsamma jordeliv. Jag önskar så att se er åter.
Nutid: Tja, läget? Vill du ta en fika nån dag?

Historisk tid: Dina ögon är en lisa för min arma själ som så länge sökt och nu funnit en frist hos dig.
Nutid: Du har fina ögon. Jag gillar dig.

Historisk tid: Går jag genom detta liv utan att få leva, så om bara en kort tid vid din sida, då är detta jordeliv just inget värt.
Nutid: Är vi ihop nu eller?

Det spelar alltså ingen roll hur den politiska, den smarta, den cyniska människan i mig försöker övertyga romantikern om att nej, du är inte särskilt sugen på att få handskrivna kärleksbrev från krogragg om att dina ögon är en lisa för deras själ.
Romantikern fattar ju också att språket är kontextualiserat och att vi helt enkelt inte kan uttrycka oss sådär mot varandra idag. Men jag undrar när vi tappade det. Måste vi vara så förbannat upplysta, smarta, rationella och spelande att vi inte kan uttrycka sådant längre?
Romantikern propagerar härmed för mer handskrivna kärleksbrev och mer kärleksyttringar där man refererar till sitt strävsamma jordeliv och sin arma själ. Kom igen people, gåspenna och parfymdoft kommer alltid spöa Facebook-pokande. Så är det bara.

Me vs cencorn

- Du, borde du inte skriva någonting om Pride?
- Jag vet. Jag skulle kunna skriva massor om det. Jag borde skriva massor om det. Jag vill det. Men jag orkar inte.
- Hur var det med den där texten om manlig heterosexualitet där du faktiskt hittade en ny vinkel, tro det eller ej, på ditt uttjatade ämne?
- Jo jag vet, jag ska orka skriva den någon dag. Men inte idag, det går inte.
- Men den här essäartikeln om postmodernismens död i DN då? Kom igen, det här är ju ditt ämne om något. Vräk ut dig nu på tre sidor om postmodernismen och ge svar på tal på essän, jag vet att du vill.
- Jag vill, men det går inte. Jag kan inte skriva någonting om postmodernismen, det går inte idag.
- Men berätta om Lina Sjöbergs Resa till Port Said som du läser just nu. Berätta varför det är den bästa roman du läst på länge. Berätta om din förkärlek för all litteratur som innehåller dödsångest och döende människor. Berätta om att boken även innehåller ett fantastiskt språk, säker stilistik, arbetarromantik, Norrlandsromantik och sådana där meningar som får dig att ta fram anteckningsblocket för att spara meningarna.
- Jo jag vill. Men troligen skulle jag börja referera till en massa fantastiska citat från boken och sen skulle människor som läser min blogg börja Myggor och tigrar-tolka in en mängd saker i citaten, som om det fanns ett dolt budskap.
- Ja eller så skulle ingen tolka in någonting och det vore också fel, eftersom det säkert skulle finnas dolda budskap. Menåhhhh, vad vill du skriva om då?
- Solnedgången på Röda sten? Sommaren? Värmen och vännerna?
- Det där har du ju tjötat om tusen gånger. Hur många naturlyriska beskrivningar kan du ge av en jävla solnedgång egentligen? Åhhå den är rödtonad och skimrande och blodfläckar haaaavet, you have been there done that. Naturlyrik är ju faktiskt inte riktigt din starka sida heller. Och alla vet redan att det är varmt ditt pucko. Medelhavsvärme har du också skrivit om. Dina vänner har du redan tillkännagett att du älskar i ett femtiotal inlägg.
- Mm…men då kanske jag vill lägga upp det där inlägget om min högstadiekärlek?
- Neeeeej, åhhh du har ju gjort sånt tusen gånger. Det blir aldrig bra! Tycker du att den här bloggen behöver fler självömkande texter? Skämtarueller?
- Men kan jag inte få skriva någonting kryptiskt om känslor och relationer i alla fall?
- Nej det kan du inte, för det är inte så man löser saker och ting längre, alla läser din blogg och det fungerar inte så längre.
- Men fanå.
- Skriv om postmodernismen nu.
- Jag vill inte! Jag vill skriva om solnedgång och hjärta!
- Förstör inte din intellektuella position här med en massa dravel nu för fan.
- Men vänta, det där har vi ju skrivit ett inlägg om. Att jag inte gör det. Så kan du inte säga nu.
- Jo men litegrann så. Jag vill vara smart.
- Jag vill också vara smart! Men det går inte just nu! Jag kan inte! Det är värmen och alltihop du vet!
- Men skriv ingenting då.
- Vadå inte skriva någonting?
- Nej, gå och kolla på den där solnedgången istället.
- Men…men nånting måste jag ju skriva.
- Nej, gör det inte. Skriver du bara halvkassa texter är det bättre att du inte lägger upp någonting i bloggen överhuvudtaget.
- Men…bloggen! My precious! Tänk vad alla kommer sakna mig om jag inte bloggar på flera dagar. Tänk om jag väntar ännu fler dagar! Människor kommer undra om jag är död!
- Du, jag tror att det finns kognitiv beteendeterapi mot blogg-omnipotens. Kanske nåt att testa när du är klar med sömnterapin.
- Men skärp dig, fan vad taskig du är.
- Jag är inte taskig, jag försöker bara jobba lite med din helt uppfuckade självbild.
- Men du kan ju inte jobba med min självbild. Du är ju jag. Min självbild blir ju inte bättre av att du ska gå in och klaga på mig hela tiden.
- Äh, jävla idiot.
- Fuck you. Jag blir så trött på dig. Du bara gnäller på mig. Nu lägger jag upp den här konversationen i bloggen så alla ser hur taskig du är.
- Du är ju sjuk i huvudet. Vad är det för en text egentligen?
- Ingen text alls egentligen.
- Nej, din tönt. Vad ska du då lägga upp den för?
- Jag lägger upp den nu. Så kollar vi på solnedgången sen.
- Okej.

En narcissists bekännelser

Har man bara en semestervecka på hela sommaren gör man uppenbarligen rätt i att lämna regn-Göteborg för sol-Norrland. Har man bara en semestervecka gäller det att klämma ut de bästa bitarna av svensk sommar i hyperfart och därför blev dagen en orgie i svenneklicheér rörande sommaren. När jag och föräldrarna sitter på verandan till Ernst-torpet ute i skogen och äter sill, färskpotatis, knäckebröd och dricker öl till ljudet av Sommar-signaturen var det omöjligt att inte fnissa.

Lina Sjöbergs sommarprogram från idag var fantastiskt. Alla måste lyssna. Om, nej stryk det jag menar när jag har mitt sommarprogram kommer det låta ungefär sådär. Om skrivande, vikten av humanistisk forskning, akademisk tradition och självförverkligande. Det enda jag är riktigt bra på är att skriva och må dåligt. Återigen fniss för mig själv.
Hon satte diagnos på sig själv som narcissist och någonstans även mig. Mina teorier har växlat kring borderline och manodepressivitet light, men det är kanske narcissist som jag ofrånkomligt är. Det är precis så jag växlar mellan mina bra perioder och de dåliga; de bra då jag är en övermänniska som lägger världen på mina axlar och ska göra allt, kan allt och de dåliga då jag är ett värdelöst litet kräk som inte pallar någonting. Det enda de har gemensamt är att jag i båda perioderna inte har någon riktig koll mig själv egentligen. Huruvida det är bra eller dålig period är också beroende av hur mycket bekräftelse jag får från omvärlden. Dålig självkänsla är nyckelordet.

I början av våren inleddes en bra period. Det som präglar en bra period är att jag drar igång tusen projekt och jag tror alltid att jag ska ro iland allihop. De bra perioderna har oftast också ett stort projekt gällande självförändring/förverkligande. Den början på våren inleddes med att jag försökte sluta snusa och gå ner vikt. Samtidigt. Dessutom hade jag mitt stora projekt Skapa struktur. Det blev en dålig period av alltihop. Strukturerat skrivande och disciplinerad träning blev istället bara gråt, sömn, alkohol, mer nikotin än någonsin och bekräftelsejagande.

Det är en bra period igen nu. Jag har tusen projekt i huvudet. Jag är världsförbättraren, blivande stora romanförfattaren och språkprofessorn. Jag är smart, fantastisk, jag ska förändra världen. Det överhängande projektet handlar nu istället, due to mitt närmande en hippiementalitet, om att sprida kärlek. Någonstans kändes det ju onekligen som ett betydligt enklare projekt än det om att skapa struktur, för även om världen innehåller en enorm portion ondska och lidande finns där ju ändå mer kärlek än struktur i alla fall.
Projekt sprida kärlek inleddes i fredags. Det var då jag gick på jobbet och log stort och gav kramar och var mäkta nöjd med att ha som arbetsuppgift att sitta i receptionen. Här kunde jag sprida min livsglädje och kärlek till varje bitter läkarsekreterare och patient som ringde eller kom förbi. Och jag log och sprang och jag sa tack och trevlig helg och jag skrattade och underhöll kollegor och när de spelade Svenska akademien på radion ställde jag mig bredvid den, sjöng med på låtsasskånska och dansade så den krympta tunikan åkte upp och halva röven blottades. Så härligt. Så enkelt. Var glad och resten av världen blir glada. Le mot världen och världen ler mot dig. Kärlek och gemenskap liksom!
Sen besvarar jag tre samtal på raken. Alla tre där motparten är förbannad, bitter. På sjukvården, på sjukdomen, på livet kanske. Men det är jag som får ta ilskan. Och jag försöker fortsätta le genom telefonluren säger jag ber så hemskt mycket om ursäkt, jag är verkligen ledsen och jag förstår för är det något man vill höra när man är upprörd är ju att någon förstår en och vi narcissister vill ju inget annat än att bli omtyckta om det så är av någon som kallar en inkompetent och vrång så jag bara fortsätter tafatt sprida kärlek över telefonlinjen.
Efter tredje samtalet lägger jag på med upprördsröda fläckar på kinderna, kränkta tårar brännande under ögonlocken och händer som skakar av ilska, snarare än av kärlek.
- Varför la du inte bara på?, undrar en äldre och mer garvad kollega
L. kommer fram och stryker mig över håret. Jag lutar mig mot henne.
- Vad är det för mening med att sprida kärlek till världen när större delen av världen ändå är idioter?, mumlar jag med modet i fotsulorna och projektet som rämnar.
– Lilla söta. Du sprider kärlek bara genom att vara du, svarar hon.

Och jag tackar lyckliga stjärnan för att det finns människor i min tillvaro som är bromsklossarna. Som ser på mig med orosblicken när jag säger att hösten av att ro iland ett enormt skrivprojekt, genusvetarstudier på helfart och projektplanering inför forskarutbildning samtidigt kommer bli en bit av en kaka för jag är kreativa supertjejen som klarar allt, sådär som jag är de bra perioderna. Likväl som de finns där när jag ägnar dagar åt att gotta mig i värdelöshet, en svart framtid och ensamhet och drar mig upp därifrån. Som binder fast mina fötter när jag börjar spinna iväg och får mig att lyfta när jag lagt mig för tungt.