Money and pussy, the only language I clung to

Man tenderar att glömma varför man egentligen kliver upp 06:15 varje morgon och ägnar åtta timmar om dagen av sitt liv åt att göra någonting man egentligen inte har någon lust med.
Sedan kommer lönespecifikationen och man förstår lite mer av sitt infantila projekt att jobba i princip hela sommaren, för tredje sommaren i rad.
Det är antingen lönespecifikationen eller jobbdagar som den här som gör det. Jobbdagar då man redan klockan halv nio på morgonen är uppslukad av en fascinerad diskussion kring att ordet dubbelfitta verkar finnas inlagt i alla mobilers T9. Förstår ni hur roligt de måste ha haft det på the almighty T9-kontor när de kom på att de skulle lägga in det ordet?
- Nä inte kuk, nä inte fitta. Men dubbelfitta däremot! Och bara den som är bisarr nog att vilja skriva ordet dubbelfitta i ett sms kommer att upptäcka det.
Vid halv tolv hade vi redan listat de vackraste diktatorsnamnen och pratat kombinationen gangstarap och hård styrketräning i lyriska ordalag.

Fast det sjukaste med den här lönen är att den till en viss, och relativt anselig del, består av saker som jag får betalt för, fast jag har haft kul när jag har gjort dem. Det vill säga lön för saker som jag skrivit. Jag skribentjobbade i och för sig hela gymnasiet och året därpå, men sedan dess har det varit en öken gällande att få betalt för att göra saker som jag faktiskt gillar. När jag jobbade extra för instititutionen för lingvistik var det i och för sig lite samma sak, men inte lika mycket som nu.
När jag ser den lönespecifikationen drabbas jag av en odefinierad skuldkänsla (det mesta i mitt tankesätt går ju att relatera till i termer av skuld, skam, ångest och förakt så det är inget nytt). Det känns helt sjukt att jag ska få betalt för att göra någonting som jag tycker om att göra. Som om själva definitionen av att arbeta är att man ska lida och hata det man gör för att man ska vara värd att få betalt för det. Sedan inser jag:
1. Jag förtjänar att få betalt för att skriva. Fast jag tycker att det är det roligaste som finns.
2. Det finns faktiskt människor som inte hatar det de gör åtta timmar om dagen. De är ofta trötta, de lider ibland av prestationsångest, de skulle relativt ofta hellre ligga hemma och slökolla på TV. Men de är faktiskt intresserade av det de gör och trivs med det som ger dem lön. Jag vill också bli en sådan människa, på heltid, en dag.

Fotnot: Jag är medveten om att the almighty T9-kontor med största sannolikhet inte existerar. Jag vet inte hur det går till när T9-listorna skapas. Men med en magisterexamen i lingvistik och hur mycket grammatiska kunskaper som helst borde jag vara ganska kvalificerad till att jobba där. Och gilla det. Och få betalt för det. Efter att jag lagt in de självklara orden som queer, hegemoni och dysfunktionell skulle jag även peta in ord som lämmeltågshysteri och mördardvärgar. Enbart baserat på min egen, högst subjektiva, frustration över att de orden inte funnits.