I’m up early this morning, thinkin’ bout gettin’ this money

Mycket ironiskt att jag ägnade just denna förmiddag åt att prata om Lyxfällan med en kollega. Naturligtvis var vi väldigt raljanta och pratade om idiotiska sms-lån, skuldfällor, leva över sina tillgångar och inte planera sin ekonomi.
- Det finns alltid saker man kan spara på, sa min kollega, alkohol till exempel.
- Eller hur!, sa jag, eller cigaretter och snus.
Ännu mer ironiskt att jag direkt efteråt satt och lyssnade på Chamillionaire ft K-Ci – Won’t let you down och nynnade med i texten.

Samma eftermiddag får jag alltså veta att det måste sparas in på ekonomin i rådande lågkonjunktur och just nu är arbetsbördan ganska lätt på min arbetsplats. Numera är jag timanställd, vid behov. Förut har behovsanställningen handlat om när jag haft behov av pengar, just nu är behovsanställningen mer baserad på när mitt jobb har behov av mig. Det har de inte just nu.
Ingen skugga fallen över arbetsplatsen, chefen och ledningen för de gör vad de kan för att hitta arbetsuppgifter och är fina. Det är bara så läget är.

Vad det innebär för min ekonomi är dock att läget går från low till very low. På gränsen till desperat, med röd varningslampa. Logiskt sett finns det säkert något sätt att leva på 7800 kronor i månaden när man har hyra och räkningar för cirka 5500 kronor i månaden. Men jag vet inte om jag är beredd att leva så på marginalerna igen. Jag har glömt hur man gör och det enda jag minns är en konstant ångest som gick ut över allt annat, exempelvis skrivandet.
Ingen buffert för oförutsedda utgifter, för den går åt nästkommande månad. Inga Stockholmsresor. Inga fler spontanköp i närlivs-Ica. Definitivt inga kläder, prenumenationer, böcker (hejdå bokrea-inköpen) eller hyfsad kost hela månaden.

Som jag raljerande sa om dem på Lyxfällan finns det ju saker som jag skulle kunna spara in på.
Till exempel alkohol.
Och snus.

Det är nu jag förstår varför folk tar sms-lån.
Men jag tar hellre emot spartips.
Eller allra helst vilket jobb som helst, litet eller stort.