Alla människor är tänkbara offer och förövare

I SVT:s Debatt talade man om våldtäkterna i Bjästa, efter Uppdrag Gransknings reportage. Någon från organisationen United Sisters talade om deras tjejkurser i att lära sig sätta gränser. Via Twitter röt jag till om att det inte behövs fler kurser för tjejer för att lära dem att sätta gränser, stärka självförtroendet och säga nej. Jag har fått nog av alla åtgärder riktade till tjejer, som om det är dem som bär ansvaret för att de trakasseras och våldtas. Det är inte dem som är problemet. Någon svarade att det snarare var killarna som borde gå fatta gränser-kurser och någon annan undrade om det i så fall innebar att alla män är potentiella våldtäktsmän.

Att ifrågasätta den mediala och allmänna bilden av en våldtäktsman som en apart ensling som lurar i buskarna resulterar ofta i frågan om man i så fall ska se alla män som potentiella våldtäktsförövare. Bjästa sätter fingret på den rädslan.

Här handlade det, som det ofta gör, om en populär och omtänksam kille som aldrig skulle göra något sådant. Han var dessutom svensk och såg bra ut. Om han kan våldta, då kan ju vem som helst göra det.
Vi håller hellre hotet på avstånd, lurande i en buske eller i en invandrartät förort. Vi håller hellre analysen till ett bondesamhälle i Norrland, än ser till våra egna orter och bekantskapskretsar.

Är alla män potentiella våldtäktsmän? Mitt svar är att alla människor, oavsett kön, är potentiella förövare. På samma sätt är alla potentiella offer.

När man talar om alla män som potentiella våldtäktsmän innebär det att man negligerar andra former av övergrepp. Samkönade våldtäkter och kvinnor som våldtar män till exempel. Det ökar dessa offers stigma. Inte bara har de blivit våldtagna, de tillhör dessutom en offergrupp som inte syns eller finns. Alltför lätt hamnar diskussionen då i en polemik mellan en könsmaktstanke om män som förövare och kvinnor som offer eller en mer queerteoretisk ingång om att belysa våldet även i andra former.

Jag anser inte att det behöver vara en motsättning. Alla människor är potentiella förövare, men det finns också strukturer som gör att gruppen män mer tar till våld och begår övergrepp och våldtäkt. Bland annat Stephan Mendel-Enk har i sin bok Med uppenbar känsla för stil visat hur tätt sammanknuten manlighet, våld och stark sexualitet är. Forskaren R.W. Connell visar exempelvis i sin bok Maskuliniteter hur den överordnade manligheten handlar om makt, våld och aggressivitet. Uppfostran i en sådan manlighetsroll, samtidigt som stigmat kring kvinnors sexualitet fortfarande är stort, bidrar till en statistik där män begår de flesta sexuella övergrepp, våldtäkter och våldsbrott. Så nej, jag anklagar inte alla män för att vara potentiella våldtäktsmän. Men jag anklagar manligheten för att vara en del i att så många våldtäkter sker och jag anklagar samhällets oförmåga att förändra och ifrågasätta strukturer som en bidragande orsak till detta.

Krönika publicerad i VK Kultur 31/3

Det närmaste en krönika om fotboll som jag någonsin kommer att komma

Jag sitter och tjurhåller på ett uppföljande inlägg om ätstörningar, synen på anorektiker och om man kan bli frisk utifrån alla kommentarer här. Men idag har jag heller inte tid att skriva det så tills dess tiden återvänder får ni nöja er med att läsa min premiärkrönika på BT Kultur.

Mail som gör mig glad

Vi tar en paus i humordebatten, för igår fick jag ett mail angående debattartikeln i Aftonbladet som jag blev glad av och har fått tillåtelse att publicera. Jag hoppas att alla ombudsmän på Byggnads är såhär kloka. Christer är det i alla fall:

Hej Elin
Jag läste din debattartikel i aftonbladet, dock något sent eftersom jag varit på resande fot.
Jag gillade ditt inlägg och känner full sympati för dina åsikter. Vad jag dock saknar ofta i diskussionen om vad som är en riktig man är ibland att någon sätter fingret på vad det faktiskt innebär att vara trist machoman.
När man aldrig tillåts vara känslomässig och svag så får man aldrig utveckla sitt känsloliv, man blir med andra ord sämre rustad att hantera denna ack så väsentliga del av livet.
Självklart måste kvinnors (eller även mäns drömman) drömman diskuteras, vad längtar dom efter och hur skall han vara.
Men som man kan jag då också önska att man faktiskt i samma diskussion funderade över hur mannen i sig själv mår och sätter det i relation till den idealbilden man har. Men jag antar att det finns en viss tjusning att få objektifiera mannen så som kvinnan blivit objektifierad under lång lång tid. Jag kan ha en viss förståelse för att det blir så även om jag kan tycka att det är sorgligt på något vis.
Jag tror, även om jag inte har något vetenskapligt bevis för att det är så, att män som misshandlar gör det för att dom är känslomässiga krymplingar. Inte för att det skulle ligga i mannens natur att misshandla. Om jag har rätt i det så leder idealbilden av tystlåtna män osvikligt till mer våld i samhället.
Känslor som inte får ett bra utlopp går nog ytterst dåligt att hålla inne med, dom får sitt utlopp förr eller senare ändå.
Tack för en bra debattartikel, den gjorde mig glad

MVH Christer Carlsson
Arbetsmarknadsombudsman
Svenska Byggnadsarbetareförbundet

Manlighetsdebatt? You ain’t seen nothing yet

Jag undrar dock hur länge det kommer vara intressant att diskutera hur manligheten förändras, alltså på det här antingen eller-sättet., skriver Kristoffer Viita i kommentarerna till inlägget om debattartikeln.

Jag tror att det är viktigt att komma ihåg för oss som varit intresserade av att diskutera manlighet, mansroller och maskulinitet jävligt länge och nu känner oss frustrerade över att saker går så låååångsamt, att det här med manlighet inte varit på tapeten särskilt länge.
Det är ganska nyligen som vi faktiskt började intressera oss det minsta för normen och de som har makten istället för att enbart se på hur kvinnor skulle förändras, ta plats och hur kvinnor påverkades av ett ojämställt samhälle. Jämfört med all genusforskning med fokus på kvinnor, är mansforskning ett relativt nytt ämne. Debattböcker som Med uppenbar känsla för stil och Pittstim gavs inte ut för femton år sedan och det diskussionsunderlag gällande manlighet som fanns befann sig i periferin och diskuterades väldigt lite i media.

Jag tänker mig att debatten kring manlighet befinner sig ungefär på samma ställe som diskussionerna kring kvinnlighet och feminism var i mitten av 90-talet. Då feminister fortfarande var fula, hade hängpattar och hatade män. De där kvinnorna som var snygga, tog plats i media och vek ut sig var korkade bimbos. Tänk på litteratur som Bimbobakslaget. Jag betvivlar att den boken hade kommit ut idag. Den där polariseringen mellan smart och ful feminist och dum, men snygg bimbobrud har liksom suddats ut i kanterna. Fragmenterats i många fler variationer. Man vänder inte längre debatten mot varandra på samma sätt. Vi har gått vidare från de där polerna.
Jag tror att samma sak kommer att hända med machomannen och mjukismannen. Vi kommer att dra in många fler aspekter, även i den stora debatten och inte bara i forskningen. Klassaspekter, queerteori och protestmaskulinitet är bara några av de vinklar som kommer att luckra upp och fragmentera, göra debatten vidare och gå från för eller emot, till att handla om så mycket mer än så. Det kommer att sippra in, även i de större och mer allmänna diskurserna och vi kommer att gå vidare. Det går framåt. Det måste jag tro att det gör.

Eller läs dagens debattsida i Aftonbladet istället

Här är artikeln som ni redan läst en oredigerad version av.

Och det som kommer nu är inga ursäkter, jag står för den här texten till hundra procent och är grymt nöjd med den. Men det är förklaringar.
Jag tror att de flesta av er är smarta nog att fatta att det här är en politisk text, inte en kontaktannons. För det första låter jag äckligt straight och det där om att jag också gillar tjejer föll helt bort. För det andra vet de flesta som känner mig eller ens har läst bloggen ett tag vet att norrland-hiphop-humaniora-manstypen generellt är mer min typ av snubbe (medvetet eller omedvetet, vad vet jag) än singer/songwriter och fint rödvins-killen. Det här är en stereotyp jag ställer upp, jag letar inte stereotyper. Jag vill ha en människa. Må så vara om han odlar basilika eller styrketränar. Huvudsaken är att personen ifråga är mänsklig och intressant. Punkt.

Jag tror att de flesta av er är smarta nog att förstå att jag egentligen ställer mig frågande till ideal av någon sort. Det har jag gjort i många texter. Likaledes ställer jag mig frågande till vad begreppet maskulinitet innefattar samt vad kön överhuvudtaget är och huruvida det är reellt att tala om män och kvinnor. Jag ställer mig också frågande till en heterosexuell norm där jag som kvinna ska begära män och vilja ha dem på ett särskilt sätt.
Jag hatar stereotyper och jag hatar binära poler av det som det nu blir ifråga om machokillen/mjukiskillen.
Mitt syfte med både blogginlägget och den här debattartikeln var att kringgå allt teoretiserande, hur jävla viktigt det än är. Jag ville komma bort ifrån kritiken och ifrågasättandet och göra någonting annat.
Det var så längesen som jag skrev någonting som bara fick vara enkelt och rakt. Generaliserande och stereotypt, javisst. Det blir det. Men mitt enkla syfte var att skapa en motbild. Tala med samma tydliga språk som Gynning, Zandén och Gyllenhammar har gjort.

Jag tror att de flesta av er också fattar vikten av att faktiskt göra det. Ni är många som gnäller över hur jag bara orkar och kan ta en debatt med Carolina Gynning. Jag tar inte en debatt med Carolina Gynning. Jag tar ett utrymme i ett medialt forum, som hon också har givits för att skapa en motbild. Jag skiter, som redan skrivet, fullständigt i vad Carolina Gynning vill ha för sorts man eller faktumet att hon inte är förmögen till grundläggande svensk syntax i sin s.k. ”debattartikel”. Jag vill skapa en rak och enkel motbild för att inte hennes, Belucic, Gyllenhammars och Zandéns bilder ska få stå oemotsagda. Det har varit en skitkul utmaning. Att äntligen göra någonting annat än att sitta och onanera framför Haraway och Butler, prata identitet i ett slutet akademiskt seminarierum. Det är så jävla viktigt att man gör det. Öppnar fönstren mot världen.

Slutligen tror jag att de flesta av er gillar artikeln och ser dess viktiga och riktiga poäng. Sen finns det ju alltid människor som missuppfattar någonting eller allting. Visste ni förresten att motsatsen till att vilja bli knullad av någon som uppfattar sig själv som människa och mänsklig är att vilja bli knullad bakifrån och spankad? Fanå, det har jag missat helt.

Fuck ert mansideal. Här är mitt.

Men vad är det här nudå? Är det inte ömma slag eller Boris Belucic testosteronstinna muskelberg så är det Malin Wollins glatt påhejande av äkta män som inte pratar känslor också nu Carolina Gynning som menar att män ska vara som James Bond: “Tysta, starka, sammanbitna, hemlighetsfulla och vibrerande av undertryckta känslor.”
Att debattartikeln i själva verket är dåligt förklädd egocentriskt vurmande för Gynning som ny Bondbrud är en sak. Men jag blir så trött på det här crapet.

Och ont ska fördrivas med samma språk så jag skiter i att komma dragande med heteronormativitet, hegemonisk maskulinitet och femtioelva andra brukliga genusteoretiska ord för att dekonstruera den här skitdiskursen. Jag säger såhär istället:
Alla ni med ert tjat om idealmän med muskler och undertryckta känslor ska fanimej inte få patent på idealmannen. Machosnubben med känslomässiga problem som inte kan stava till dammsugare ska inte tillåtas få någon renässans. För vi är jävligt många som känner oss sjukt okåta på den typen av män, som tycker att det där idealet kan få ligga nergrävt någonstans och aldrig synas igen. Det handlar inte bara om politik, jämställdhet och uppluckrande av genusordningar och kön. Det är inte bara min hjärna som snackar. Det är bannemej fittan också.

Ligg du vaken och vänta på dina Bond-män som behandlar dig som skit och som är sådär härligt mystiska och briserar av oförmåga att uttrycka sina känslor, Gynning. Ta era slag, Gyllenhammar och Zandén. Men försök inte pådyvla era ideal till norm, sluta ta upp mediautrymme med era våta drömmar. Om ni ändå gör det tänker jag göra samma sak.
Jag ska tjata sönder media om nördmännen, mesarna, känslosnubbarna, lipsillarna.
Ge mig en halvdegig kropp, smal och senig som luktar lite småsvettigt efter en lång kväll av LANande. Ge mig Star Trek-referenser och reciterade dikter. Ge mig tårar, kärleksbrev, hemmaodlad basilika och en bokhylla sprängfylld av intressant litteratur. Ge mig långa hemmakvällar med rödvin och känslosam singer/songwriter-musik med introspektiva diskussioner och långa utläggningar om känslor och tankar. Ge mig någon som tvättar mina trosor och håller mitt hår när jag kräks, som vet vilken glass som är min favorit och ringer när de sagt att de ska ringa. Ge mig öppen osäkerhet och kroppsnojor, rädsla för att bli misshandlad en sen natt på stan och uttalad oro för att inte räcka till. Ge mig en någon som hellre cyklar av miljöskäl än skryter om sin nya bil och hellre utvecklar sina inre egenskaper än sina bicepsmuskler. Ge mig dem som inte kan ett skit om hur man hemmafixar eller lagar en trasig motor, men kan namedroppa minst tio Bergman-filmer och äger mängder med vinylskivor. Ge mig någon som ser sig själv och mig som människor, inte kön.
Det är på riktigt det absolut jävla sexigaste jag vet, oavsett om det är män eller kvinnor. Det är mitt människoideal och således även mitt mansideal. Så länge ni tjatar tänker jag göra detsamma.