Det närmaste en krönika om fotboll som jag någonsin kommer att komma

Jag sitter och tjurhåller på ett uppföljande inlägg om ätstörningar, synen på anorektiker och om man kan bli frisk utifrån alla kommentarer här. Men idag har jag heller inte tid att skriva det så tills dess tiden återvänder får ni nöja er med att läsa min premiärkrönika på BT Kultur.

Mail som gör mig glad

Vi tar en paus i humordebatten, för igår fick jag ett mail angående debattartikeln i Aftonbladet som jag blev glad av och har fått tillåtelse att publicera. Jag hoppas att alla ombudsmän på Byggnads är såhär kloka. Christer är det i alla fall:

Hej Elin
Jag läste din debattartikel i aftonbladet, dock något sent eftersom jag varit på resande fot.
Jag gillade ditt inlägg och känner full sympati för dina åsikter. Vad jag dock saknar ofta i diskussionen om vad som är en riktig man är ibland att någon sätter fingret på vad det faktiskt innebär att vara trist machoman.
När man aldrig tillåts vara känslomässig och svag så får man aldrig utveckla sitt känsloliv, man blir med andra ord sämre rustad att hantera denna ack så väsentliga del av livet.
Självklart måste kvinnors (eller även mäns drömman) drömman diskuteras, vad längtar dom efter och hur skall han vara.
Men som man kan jag då också önska att man faktiskt i samma diskussion funderade över hur mannen i sig själv mår och sätter det i relation till den idealbilden man har. Men jag antar att det finns en viss tjusning att få objektifiera mannen så som kvinnan blivit objektifierad under lång lång tid. Jag kan ha en viss förståelse för att det blir så även om jag kan tycka att det är sorgligt på något vis.
Jag tror, även om jag inte har något vetenskapligt bevis för att det är så, att män som misshandlar gör det för att dom är känslomässiga krymplingar. Inte för att det skulle ligga i mannens natur att misshandla. Om jag har rätt i det så leder idealbilden av tystlåtna män osvikligt till mer våld i samhället.
Känslor som inte får ett bra utlopp går nog ytterst dåligt att hålla inne med, dom får sitt utlopp förr eller senare ändå.
Tack för en bra debattartikel, den gjorde mig glad

MVH Christer Carlsson
Arbetsmarknadsombudsman
Svenska Byggnadsarbetareförbundet

Och han tränar som en karl ska

När någon lämnade en kommentar om att Horace minsann tränar på Friskis visste jag inte om jag skulle tro på det. Nu skickade min vän Magnus precis över den här bilden.

Han kan det där med vadstretching, Horace.

Jag försöker hinna med i kommentatorsdiskussionerna och svara på mail. Men sen kommer de där mailen om “vad är det för fel på män som tränar?”, “är inte alla feminister lesbiska?” eller “varför vill du att män ska gråta, kan de inte få vara glada?”.

Och då blir jag ganska trött, stänger av datorn och kollar Weeds istället.

Manlighetsdebatt? You ain’t seen nothing yet

Jag undrar dock hur länge det kommer vara intressant att diskutera hur manligheten förändras, alltså på det här antingen eller-sättet., skriver Kristoffer Viita i kommentarerna till inlägget om debattartikeln.

Jag tror att det är viktigt att komma ihåg för oss som varit intresserade av att diskutera manlighet, mansroller och maskulinitet jävligt länge och nu känner oss frustrerade över att saker går så låååångsamt, att det här med manlighet inte varit på tapeten särskilt länge.
Det är ganska nyligen som vi faktiskt började intressera oss det minsta för normen och de som har makten istället för att enbart se på hur kvinnor skulle förändras, ta plats och hur kvinnor påverkades av ett ojämställt samhälle. Jämfört med all genusforskning med fokus på kvinnor, är mansforskning ett relativt nytt ämne. Debattböcker som Med uppenbar känsla för stil och Pittstim gavs inte ut för femton år sedan och det diskussionsunderlag gällande manlighet som fanns befann sig i periferin och diskuterades väldigt lite i media.

Jag tänker mig att debatten kring manlighet befinner sig ungefär på samma ställe som diskussionerna kring kvinnlighet och feminism var i mitten av 90-talet. Då feminister fortfarande var fula, hade hängpattar och hatade män. De där kvinnorna som var snygga, tog plats i media och vek ut sig var korkade bimbos. Tänk på litteratur som Bimbobakslaget. Jag betvivlar att den boken hade kommit ut idag. Den där polariseringen mellan smart och ful feminist och dum, men snygg bimbobrud har liksom suddats ut i kanterna. Fragmenterats i många fler variationer. Man vänder inte längre debatten mot varandra på samma sätt. Vi har gått vidare från de där polerna.
Jag tror att samma sak kommer att hända med machomannen och mjukismannen. Vi kommer att dra in många fler aspekter, även i den stora debatten och inte bara i forskningen. Klassaspekter, queerteori och protestmaskulinitet är bara några av de vinklar som kommer att luckra upp och fragmentera, göra debatten vidare och gå från för eller emot, till att handla om så mycket mer än så. Det kommer att sippra in, även i de större och mer allmänna diskurserna och vi kommer att gå vidare. Det går framåt. Det måste jag tro att det gör.

Eller läs dagens debattsida i Aftonbladet istället

Här är artikeln som ni redan läst en oredigerad version av.

Och det som kommer nu är inga ursäkter, jag står för den här texten till hundra procent och är grymt nöjd med den. Men det är förklaringar.
Jag tror att de flesta av er är smarta nog att fatta att det här är en politisk text, inte en kontaktannons. För det första låter jag äckligt straight och det där om att jag också gillar tjejer föll helt bort. För det andra vet de flesta som känner mig eller ens har läst bloggen ett tag vet att norrland-hiphop-humaniora-manstypen generellt är mer min typ av snubbe (medvetet eller omedvetet, vad vet jag) än singer/songwriter och fint rödvins-killen. Det här är en stereotyp jag ställer upp, jag letar inte stereotyper. Jag vill ha en människa. Må så vara om han odlar basilika eller styrketränar. Huvudsaken är att personen ifråga är mänsklig och intressant. Punkt.

Jag tror att de flesta av er är smarta nog att förstå att jag egentligen ställer mig frågande till ideal av någon sort. Det har jag gjort i många texter. Likaledes ställer jag mig frågande till vad begreppet maskulinitet innefattar samt vad kön överhuvudtaget är och huruvida det är reellt att tala om män och kvinnor. Jag ställer mig också frågande till en heterosexuell norm där jag som kvinna ska begära män och vilja ha dem på ett särskilt sätt.
Jag hatar stereotyper och jag hatar binära poler av det som det nu blir ifråga om machokillen/mjukiskillen.
Mitt syfte med både blogginlägget och den här debattartikeln var att kringgå allt teoretiserande, hur jävla viktigt det än är. Jag ville komma bort ifrån kritiken och ifrågasättandet och göra någonting annat.
Det var så längesen som jag skrev någonting som bara fick vara enkelt och rakt. Generaliserande och stereotypt, javisst. Det blir det. Men mitt enkla syfte var att skapa en motbild. Tala med samma tydliga språk som Gynning, Zandén och Gyllenhammar har gjort.

Jag tror att de flesta av er också fattar vikten av att faktiskt göra det. Ni är många som gnäller över hur jag bara orkar och kan ta en debatt med Carolina Gynning. Jag tar inte en debatt med Carolina Gynning. Jag tar ett utrymme i ett medialt forum, som hon också har givits för att skapa en motbild. Jag skiter, som redan skrivet, fullständigt i vad Carolina Gynning vill ha för sorts man eller faktumet att hon inte är förmögen till grundläggande svensk syntax i sin s.k. ”debattartikel”. Jag vill skapa en rak och enkel motbild för att inte hennes, Belucic, Gyllenhammars och Zandéns bilder ska få stå oemotsagda. Det har varit en skitkul utmaning. Att äntligen göra någonting annat än att sitta och onanera framför Haraway och Butler, prata identitet i ett slutet akademiskt seminarierum. Det är så jävla viktigt att man gör det. Öppnar fönstren mot världen.

Slutligen tror jag att de flesta av er gillar artikeln och ser dess viktiga och riktiga poäng. Sen finns det ju alltid människor som missuppfattar någonting eller allting. Visste ni förresten att motsatsen till att vilja bli knullad av någon som uppfattar sig själv som människa och mänsklig är att vilja bli knullad bakifrån och spankad? Fanå, det har jag missat helt.

Fuck ert mansideal. Här är mitt.

Men vad är det här nudå? Är det inte ömma slag eller Boris Belucic testosteronstinna muskelberg så är det Malin Wollins glatt påhejande av äkta män som inte pratar känslor också nu Carolina Gynning som menar att män ska vara som James Bond: “Tysta, starka, sammanbitna, hemlighetsfulla och vibrerande av undertryckta känslor.”
Att debattartikeln i själva verket är dåligt förklädd egocentriskt vurmande för Gynning som ny Bondbrud är en sak. Men jag blir så trött på det här crapet.

Och ont ska fördrivas med samma språk så jag skiter i att komma dragande med heteronormativitet, hegemonisk maskulinitet och femtioelva andra brukliga genusteoretiska ord för att dekonstruera den här skitdiskursen. Jag säger såhär istället:
Alla ni med ert tjat om idealmän med muskler och undertryckta känslor ska fanimej inte få patent på idealmannen. Machosnubben med känslomässiga problem som inte kan stava till dammsugare ska inte tillåtas få någon renässans. För vi är jävligt många som känner oss sjukt okåta på den typen av män, som tycker att det där idealet kan få ligga nergrävt någonstans och aldrig synas igen. Det handlar inte bara om politik, jämställdhet och uppluckrande av genusordningar och kön. Det är inte bara min hjärna som snackar. Det är bannemej fittan också.

Ligg du vaken och vänta på dina Bond-män som behandlar dig som skit och som är sådär härligt mystiska och briserar av oförmåga att uttrycka sina känslor, Gynning. Ta era slag, Gyllenhammar och Zandén. Men försök inte pådyvla era ideal till norm, sluta ta upp mediautrymme med era våta drömmar. Om ni ändå gör det tänker jag göra samma sak.
Jag ska tjata sönder media om nördmännen, mesarna, känslosnubbarna, lipsillarna.
Ge mig en halvdegig kropp, smal och senig som luktar lite småsvettigt efter en lång kväll av LANande. Ge mig Star Trek-referenser och reciterade dikter. Ge mig tårar, kärleksbrev, hemmaodlad basilika och en bokhylla sprängfylld av intressant litteratur. Ge mig långa hemmakvällar med rödvin och känslosam singer/songwriter-musik med introspektiva diskussioner och långa utläggningar om känslor och tankar. Ge mig någon som tvättar mina trosor och håller mitt hår när jag kräks, som vet vilken glass som är min favorit och ringer när de sagt att de ska ringa. Ge mig öppen osäkerhet och kroppsnojor, rädsla för att bli misshandlad en sen natt på stan och uttalad oro för att inte räcka till. Ge mig en någon som hellre cyklar av miljöskäl än skryter om sin nya bil och hellre utvecklar sina inre egenskaper än sina bicepsmuskler. Ge mig dem som inte kan ett skit om hur man hemmafixar eller lagar en trasig motor, men kan namedroppa minst tio Bergman-filmer och äger mängder med vinylskivor. Ge mig någon som ser sig själv och mig som människor, inte kön.
Det är på riktigt det absolut jävla sexigaste jag vet, oavsett om det är män eller kvinnor. Det är mitt människoideal och således även mitt mansideal. Så länge ni tjatar tänker jag göra detsamma.

Lite sex, lite feminism, lite socialdarwinism, lite kognitiv lingvistik, lite antikapitalism. En väldig röra.

Isobel Hadley-Kamptz skriver om samma sak som föregående inlägg snuddar vid i sin text i antologin Könskrig.
Jag ser framför mig hur kvinnor slutar ha dåligt samvete efter tillfälligt, smutsigt, underbart sex, även om det skett i den form som vissa säger att vi ”inte kan vilja”. Hur vi vågar bejaka lust utan att skam. Hur vi slutar sätta prislapp på oss själva och i stället räknar på vad vi är beredda att betala för att få med oss hem den otroligt sexige killen i hörnet. I olika valutor, bjudöl, komplimanger, ork att lyssna på anekdoter om hans tid som misslyckad musiker. I det senare fallet skulle jag personligen kräva exceptionell attraktion för att känna att det var värt det. Men se det som den transaktion det är. Nu är det du som köper och betalar. Om han inte vill, den nästan lika hete där borta i baren. Nej, det är inte desperat, det är så män alltid har sett på tillfälligt sex, utan att känna sig det allra minsta billiga.
Och jag tror inte att Isobel är medveten om att det här redan har hänt. Och kanske har Isobel rätt i att Det här kanske inte heller är jämlikhet. Men om transaktionerna börjar gå åt båda hållen kan vi åtminstone röra oss åt rätt håll. Jo kanske. Men kanske trappar man också upp marknaden till en osund nivå, inflationen stiger så att säga. Jag vet, som sagt, inte om det gynnar någon. Isobel Hadley-Kamptz har även, för Bangs räkning, skrivit en mycket klarare och bättre text än den i Könskrig som utgår ifrån samma tematik men går mer på djupet kring sexualdrift och prostitution. Den finns att läsa på hennes blogg också.

Angående det här med marknaden är jag ju för övrigt skrämd och kritisk till hur samhällssynen på den fria marknaden som den fristående organismen och den heliga graal får genomslag även i språket. Marknadsekonomiska metaforer finns i alla delar av samhällets språk numera och således har även mänskliga relationer blivit en marknad med valutor. För att dra till gamla George Lakoff, my kognitiv lingvistik-darling, utgår metaforiska föreställningar alltid ifrån vår perception av verkligheten. Alltså är det föga överraskande att det blivit så, men likväl skrämmande när kultur, offentlig verksamhet, konst och mänskliga relationer också är någonting som diskuteras kring i termer av valuta och leverans, med den hegemoniska syn på den fria marknaden som finns. Skrämmande är det när man själv utan att tveka pratar om inflation på raggningsmarknaden eller säger saker som att Gud levererar hårdvara den här veckan. Eller så är det bara den gamla vänsterkotan i mig som trycker till och är överkänslig mot metaforer som har samröre med kapitalism, när de egentligen bara är just metaforer.

Egentligen var det där ett stickspår. Det stickspår som jag skulle komma in på var att jag äntligen kom mig för att läsa Könskrig, men blev bara jättetrött. Är det någon som har läst den som känner att den ger någonting? Vare sig det gäller insikter eller rent språkmässigt – gav den er någonting? Jag vet inte om det är genuströttheten som gör att jag inte orkar texterna eller om det är så att de flesta av dem är dåligt skrivna, dåligt redigerade, osammanhängande och inte särskilt bra uppbyggda. Till och med folk som redan nämnda Hadley-Kamptz och Sonja Schwarzenberger, som väldigt sällan gör mig besviken och vars texter jag alltid gillat, har undermåliga texter skrivna för gymnasieelever. (Dock tror jag fortfarande att Schwarzenberger i sällskap med resten av den nya Bangredaktionen kommer ta tidningen till nya, mer spännande riktningar än det akademiska feministgnäll som de senaste numren bestått av och jag är tokpepp på att se vad de kan göra med den).
Jag la ner efter några genomlästa texter och resten skummade. Nu återgår jag till Pia Laskars Förnuft och instinkt. Föreställningar om ras, klass och sexualitet under 1800-talet. Mitt intresse för socialdarwinismen är kanske inte mitt mest smickrande drag, men man oh man vad spännande det är. Intresset väcktes för något år sedan när jag läste Genushistoria. Som fortfarande är det roligaste jag läst i genusväg. Masterstudierna i genusvetenskap har gett mig en mängd teoretiska verktyg, teorier och oumbärliga forskare som jag inte förstår hur jag har kunnat vara utan. De har öppnat mina ögon och fått mina teoretiska antaganden att växa. Genushistorian däremot, var lika mycket roande som bakgrundsbildande. Här fick jag läsa om pennalism på statliga läroverk för pojkar, dekadenta bögdandys, forntida äktenskapsregler, hemmafruideal, homosexualitetsbegreppets uppkomst, drottning Kristinas påstådda transexualitet och gruppsex med 1600-talspigor (det senare beskrivet i roade och fascinerade ordalag här). Att under ett års studier gå igenom en hel historia och få en bakgrund till kön och sexualitetens alltid flytande former var fascinerande och fantastiskt. Alla borde läsa.
Stickspår igen, men socialdarwinismen blev en del i min uppsats om det borgerliga mansidealen brytningspunkt då och nu och jag har fortsatt att fascineras av det. Kanske för att det så tydligt visar på hur alla sanningar är relativa och att man aldrig kan hänvisa till forskning och biologi som något som bara är så. I slutet av 1800-talet förklarade välkända kirurger i forskningsdiskussioner att negrer hade starkare sexualdrift eftersom de hade en starkare kroppsutveckling än vita. I början på 2000-talet finns det texter som den här. Man kan aldrig hänvisa till biologin och inte tro att kulturella faktorer spelar in i hur biologin uppfattas. Det blir väldigt tydligt när man läser om biologistiska föreställningar om ras, klass och kön och hur dessa påverkade diskussioner kring sexualitet.
Dessutom är det ju helt politiskt inkorrekt att sida efter sida fnissande läsa utdrag ur sexualhandböcker för medelklassmannen från 1800-talet, som i stort sett går ut på att alla klasser, kön och raser utom just den vita medelklassmannen är snuskiga och primitiva. Är man dessutom förbannat less på att köpslå på den sexuella marknaden och prata sex överhuvudtaget är det rätt gött att läsa om Alfred Hegars teorier kring att lättjefulla sysslor såsom romanläsande leder en in i icke-reproduktiva perversiteter som onani och oralsex.
Se där, jag knöt ihop den här virriga påsen tillslut!