Går ut och är snygg

När jag kom hem från Stockholm blev jag förkyld och oerhört gnällig. Vardag, småkyligt och så feber och snörvel på det. This was supposed to be the summer of Elin, liksom. Men han den där jag bor med har en synnerligen bra egenskap att vägra acceptera att jag lägger mig under täcket om det inte verkligen är akut. Det är det sällan.
Oftare händer det faktiskt att det är bra med någon i ens liv som säger till en att nej, nu tar du på dig en klänning och sen går vi ut och är snygga ihop i solskenet. Han i skjorta, jag i sommarklänning och genom Majorna gick vi in till stan där han bjöd på middag på Stearin och vi sedan fortsatte till M2 där vi drack GT på den vackra uteserveringen innan vi slutligen landade på Bliss uteservering och mötte upp med bland andra Isabelle Ståhl och Lisa Magnusson. Jag var snörvlig och småtrött, men mer än något annat var det helt rätt. Vi gick ut, vi var snygga, jag blev lite lyckligare.

Sedan kom solen, friskheten och värmen. Vi fick ett andrahandskontrakt på en ljuvlig lägenhet i vackra Sannegårdshamnen. Jag hade åter pengar på kontot och en inte alltför tyngande arbetsbörda. Så kom slutligen midsommarhelgen då Göteborg återigen bevisade varför det är mitt hemma, varför jag så ofta hör Håkan Hellströms röst i huvudet när han deklarerar att han aldrig lämnar GBG. Göteborgsumgänget är kravlöst, ruffigt och spontant. Ibland lite för berusat och smutsigt, ofta slutande i nya bekantskaper, nästan alltid oproblematiskt och förbannat glatt.

Midsommarafton inledde jag och Gustav med extremt traditionell midsommarlunch. Ja, så traditionell att jag åt fisk i form av små Eldoradolik som smakade salt och sommar. Vi lyssnade på sommarsånger sjungna av Göteborgs gosskör och jag la på mormors linneduk.

DSC02936
















Efter den traditionsbonanzan marinerades det vegetariska grillspett, inväntades gäster och i stereon ut mot bakgården spelades enbart rap. Vid fyratiden började folk dyka upp och i en begynnande sol samlades vi på filtar ute på gräset och började grilla.



















Men solen gick i moln. Och blåsten blev bara värre. Jag är lättfrusen. Vid halv åtta ansåg jag att utefest var onödigt, vi hade redan gjort grillgrejen och åhh vad min stickade tröja kliade. Långsamt avreglerade vi utomhusaktiviteterna och inledde istället en hemmafest av sällan skådat slag. Massor av folk, mycket skratt.
DSC02979
















Plötsligt hördes skrålande från min gamla barndoms-stereo modell minsta inifrån köket. Jag kikade in och fann sjutalet män i vild dans medan de sjöng med i Destinys Child-hits och vrålade amma sövajvö i kör.



















Efter en stund började jag och en av de mer indiefierade gästerna tröttna på att R.Kelly blev dansgolvsnorm och gjorde en rockad. Vi knuffade bort exet som DJ, satte på Bigmouth Strikes Again och det blev indiedansgolv och bröl av alltihop. Allt slutar i något slags DJ-battle mellan mig och exet som förvisso var lyckat, men borde skett på något annat än en gammal CD-spelare.

Jag hade sagt innan midsommar att jag ville ha en technofri kväll, att jag absolut inte tänkte följa med på svartfest ända borta i Delsjön och varit rabiat hatisk mot idéen. Sedan hände kärlek, spontanglädje och en del rosévin. Plötsligt satt jag på en spårvagn med Gustav, John och Chia som varit de Delsjödrivande och ska jag erkänna sanningen berodde det till viss del på att den förstnämnda herrn precis gått in i epic kärleksmode och bedyrade mitt fantastiska jag i tid och otid. I’m so easy, men alternativet att gå och lägga sig föll rätt platt mot att sitta på en spårvagn och fnittra medan han där bredvid upprepade meningar som “Du är så bra på att dansa! Jag älskar dig!”, “Du är så himla cool! Jag älskar dig!”, “Du är så bra att leva med! Jag älskar dig!” och så vidare. Faktumet att slutdestinationens hållplats och gata hette Bögatan gav såklart upphov till det vanliga fnittrandet och höhöandet i sällskapet innan vi var framme.

Promenaden från hållplatsen till Delsjön brukar vara långtråkig och urtrist. Den här gången fick jag låna en mp3-spelare, Chia sa “lyssna på det här” och plötsligt gick jag på en mörk skogsstig med disco på hög volym i öronen. Det kunde ha känts klaustrofobiskt med discon som stängde ute alla ljud och mörkret som omgärdade mig. Istället var det bara tryggt och vackert. Jag gick och smådansade för mig själv hela vägen fram till festen.


















Jag vet inte hur timmarna på festen passerade. Jag dansade aldrig. Istället skrattade jag väldigt mycket, satt i gräset med John och Chia, pratade och diskuterade. Jag träffade Kristoffer Viita med sällskap och drev runt med dem. Plötsligt hade solen gått upp och ljuset var dag.




















Under tiden ägnade sig Gustav åt att dansa i någon slags Puck i En midsommarnattsdröm-style.


















Vid femtiden gav vi upp och började dra oss hemåt. Vi hann med att kissa bakom ett varsitt träd, utan att tänka på att det var fullt dagsljus och vi knappast var diskreta. Jag har å andra sidan gjort det till någon slags vardagsfeministisk grej att dra ner byxorna lika obekymrat som män och skvätta lite varstans. Jag har även varit på väg att störta baklänges nerför Skansberget när jag suttit på huk och enbart hållit fast mig i några kvistar, lätt desperat. Men jag har aldrig tidigare trillat åt sidan när jag suttit på huk, legat och sprattlat med röven i vädret medan någon stått intill (dvs Gustav) och vikit sig av skratt. Den var i alla fall ny.

Vi tog en taxi hem och plockade upp två unga män som satt på varsin sida om mig och var så fascinerade av nylontyget på mina strumpbyxor att de var tvungna att känna på det. Efter att de hoppat av hann jag somna i baksätet innan vi släpptes av i ett obarmhärtigt solsken. När vi ramlade hemåt den sista biten mötte vi en morgonjoggare. Jag har sällan känt mig som en så depraverad människa som i det mötet.

På midsommardagen masade vi oss ut i solskenet och mötte upp med Teresa och Marta Axner med vän. Vi åt av våra festrester, sörplade vattenmelon och pratade TV-serier.


















Helgens sista smygsemester blev en tur till Delsjön i dagsläge. Redan vid halv tolv var jag och Gustav bänkade i gräset med matsäck och dagstidningar och en stund senare kom Johanna och Magnus.

Jag vet inte om det är min barndom av husvagnssemestrar på diverse svenska campingar i södra delarna av Norrland, men få saker gör mig så lycklig som tallskogsdoft och insjöar. När Delsjön var tillräckligt varm (enligt mina definitioner, som uppvuxen med Storsjön som badsjö) på eftermiddagen simmade jag en stund, låg och flöt på rygg och jag var så glad som jag blir av att bada.

Den episka sommardagen slutade med grillning hemma hos oss. Tack vare exet hade vi lite bättre koll på grillen den här gången och jag fick dessutom färsk koriander på mina halloumibitar. Nu är jag rödbränd, trött och mycket glad. This is the summer of Elin.

I förebyggande syfte

Naturligtvis är det samma tjej som konstaterar att hon är sanslöst misspepp på midsommar som sent på natten står i en inrökt etta och barfotadansar i en gammal sjömanshatt till 60-talsvinyler och bollar ett rött klot mellan sig och den söta italienaren med skägg. Vi kan spola bakåt filmen till fejkmojitos och matlagning hos Maja till middagen hos Peter med finsnaps och potatisfrossa till glädjen i tipspromenad i en etta och Peters sanslösa historier om hur det kom sig att hans modshatt åkte runt på en taxi i London och hur han senare slog ut en masonitvägg på en toalett i Soho till mina vänners fantastiska present – bara sådär får jag present och historien bakom presenten ska berättas en annan dag men gjorde mig varm i hjärtat – till Alessandros fantastiska tiramisú och inhemska italienska vin till fylle-smsen som ramlar in och som år 2007 väger tyngre än sju söndermulade blommor under kudden till mina, Sofias och Linneas djuplodade samtal om människans ansvar och evolutionen och vår ofrånkomliga utveckling som tillslut blir så jobbiga att vi måste dra på oss partyhattarna och bara skratta istället så såklart blir misspeppmidsommar en av de bästa jag upplevt, trots att jag missade nattbadet i Härlanda tjärn.

Dessutom togs den diskussion angående att göra saker i förebyggande syfte, som initierades i Paris, upp igen. Det var då vi åt och kissade i förebyggande syfte av praktiska skäl sådär som när man är turist i en storstad. Detta följde till en lång diskussion om annat man borde kunna göra i förebyggande syfte. Jag har några förslag:
1. Äta
Ja, alltså det fungerar ju till viss del. När vi tryckte i oss stormåltiden falafel med strips var det för att kunna gå och vara övermätta på Paris gator så länge som möjligt. Men det vore ju schysstare om det fungerade i ett längre perspektiv. Typ att åka hem till mamma och pappa, gratisäta halvt ihjäl sig och sen lagrar kroppen allt man tryckt i sig under flera veckor framåt så att man slipper laga mat hemma hos sig själv, slipper handla och kan lägga pengarna på shopping och utgång istället.
2. Sova
Sova när man har tid att sova och sen vara vaken flera dygn när det är mycket att göra.
3. Träna
Ligga i två veckors stenhård bootcamp-träning och sedan inte behöva träna på en månad för att kroppen bibehåller muskler, kondition och deff ändå.
4. Snusa/röka
Kroppen lagrar nikotinet och släpper sedan ut det i små doser i kroppen där i slutet av månaden när man inte har råd att köpa nikotin alternativt de dagar man inte orkar gå till affärn för att köpa mer.
5. Ligga
Fatta vad bra om man kunde stascha upp under exempelvis förhållanden och ligga satan flera gånger om dagen för att klara sig igenom sextorkeperioder. Att under dessa perioder inte alls känna någon abstinens, frustration eller göra dumma grejer med fel folk bara för att få den där abstinensen tillfredsställd eftersom man har så mkt reserver i kroppen efter ligga satan-perioden att man kan ägna sin tid åt viktigare saker än att tänka på sex.

Det är mina fem viktigaste punkter. Jag tror evolutionen och människans utveckling har en del att jobba på här. Om några hundra år kommer förmodligen människor att skratta åt denna tid och bara “Sexuell frustration? Korkade fylle-one-night-stands? Men herregud, de kunde alltså inte knulla i förebyggande syfte i början av 2000-talet?”.

Shake ya ass

Upp på Linnégatan i solskenet och man vet att en stad är ett hemma – inget tillfälligt hem eller en ny stad – när man vinkar och hejar och kramar lite varstans. Vi går en eriksgata från Järntorget till Kontiki tillsammans och det slår mig att det måste vara mer hemma än det andra hemma när jag alltid möter mer folk jag känner i den här staden än där, fastän denna är så mycket större.
Efter avsked i slottsskogen mot bakgrundsljudet av proggfestivalen vi aldrig gick på lallar jag hemåt förbi sälar och pingviner; det låter alltid så surrealistiskt när man säger att man går förbi sälar och pingviner på vägen hem till sig eller på vägen till jobbet men det gör jag ju. Full blir man alltid på nåt vänster, fastän man lovat sig själv att låta bli och alldeles i synnerhet när solen skiner och middagen blev stressätande i stående läge och jag nynnar, mimar för mig själv som en retard eller galning, välj själva. Som den lilla pojken i Om en pojke kanske, scenen där han dansar och väser shake ya ass i skolkorridoren rör mig alltid till tårar. Det är typ så jag känner mig bland picknickarna i slottsskogen, troligen väser jag någonting i samma stil. Det blir så när man är lantisbarn och alltid kunde prata högt med sig själv i skogen utan att någon hörde eller såg. Du kan ta tjejen från landet, men du kan inte ta konstiga lantisvanor ur tjejen och jag är väl lite konstig, men skitsamma.

Skitsamma. Det är en konstig dag på jobbet. Den börjar bra och slutar dåligt. Mycket konstigheter däremellan. Sen kommer jag hem och blir sanslöst trött. Springer en runda. Väser whats my muthafucking name högt för mig själv. Tänker att fortsätter det såhär måste jag sluta med p-piller. Tänker att det kanske bara är en sak som är lätt att skylla på.
Sen ringer grannen in till krismöte som slutar med te och jordgubbar och glass och Morgan Spurlocks 30 days. Avsnittet med den kristna all-american-mannen som bor hos muslimer i 30 dagar slog förvisso inte avsnittet med kristna höger-homofoben som bodde hos en bög i San Frans gaykvarter i en månad, men var intressant. Det är inte som om man inte är medveten om amerikaners fördomar gentemot muslimer, ändå är det chockartad lika delar skräck och skratt när det undras om terroristhålor och AK5:or. Alltid lika intressant när kristna anser att muslimer borde be om ursäkt för de våldsdåd som några få har begått, med tanke på kristendomens historia. Hursom är 30 days fortfarande en mycket bra idé som för det mesta också fungerar ganska väl i praktiken, om än på ett tillrättalagt amerikanskt sätt (alltid happy endings där de kramas och vita, fördomsfulla amerikaner blir av med sina fördomar).

Midsommar i Göteborg är mer regn än det fallit under de senaste månaderna och så mörkt utanför fönstret att parklyktorna fortfarande är tända långt in på förmiddagen. Orkade aldrig gå på systembolaget och orkar inte riktigt engagera mig. Undrar hur länge den romantiska drömmen om midsommarafton ska bestå. Minns barndomens – förvisso helyllematen, lekarna och skratten – men också den tiogradiga kylan, regnet och tvånget att vara ute. Minns tonårens i stugan med vännerna och smygspriten. Sanning och konsekvens och det året jag somnade i samma säng som en av killkompisarna, vaknade av att han tallade på mina bröst när han trodde jag sov och hur jag sedan var kär i honom i minst ett år framåt (notera detta Elin; du gnäller över din kräsenhet numera, men var fan glad att du inte blir kär i någon för att den tafsar på din bröst längre). Minns midsommarafton efter studenten; Arlanda-väntan på väg på charterresa och sen de senare; krogen i Östersund har förekommit ett flertal år, Liseberg med familjen likaså och förra året minns jag det som att jag och dåvarande pojkvännen satt i ett trångt studentrum och tittade på film. Det finns inget annat än romantiska drömmar kring midsommarafton och nu sitter jag här och är mest misspepp och tänker att det väl får bli som det blir helt enkelt.