Från Eskilstuna till Queens Bridge

Som gammal Kent-panda-brud är jag fortfarande rätt beroende av den där musiken som fattar och tröstar. Har man grinat sig genom en tonårstid till Hagnesta Hill, i tanken om att Jocke Berg är den enda människan i världen som förstååår en, är det en identitet som man inte släpper så lätt.
Tidigare har jag ju utnämnt Nas till den artist som finns där för mig numera. Men eftersom Nas numera mest gör soulsvängiga låtar om Kentucky Fried Chicken och både Illmatic och Hiphop Is Dead är så sönderspelade, tar jag till de andra snubbarna som fattat d.v.s. Mobb Deep.
The Infamous, i synnerhet, är skivan som jag bara lyssnar på de dagar som är jävliga.

Egentligen är skillnaderna mellan Mobb Deep och Kent inte så stora. Det handlar om samma överlevnad, samma svärta och samma fuck you-ångest.
Mellan textrader som det spelar ingen roll om du håller mig hårt, för ingen kommer minnas om hundra år och I don’t give a fuck about my presens är det egentligen bara ett språk och en stilistik som skiljer sig åt.
Samma sak när Jocke Berg konstaterar att det tar hundratals år att dölja felen, jag är ljusår ifrån och Mobb Deep konstaterar att we live in this ’til the day that we die, survival of the fit – only the strong survive.
Jag behöver ingen hjälp, vill du hjälpa hjälp dig själv säger Jocke Berg, I don’t got time for your petty thinking mind säger Havoc.
Det är tårar, kan man gråta som en karl?, undrar Jocke Berg. It’s hard acting like everyhing’s alright, konstaterar Prodigy.

Gamla emo-Kentvänner. Lyssna på det här. Jag börjar f’real gråta. Mobb Deep, ni är de enda som förstååår.