Saker jag gjorde 2011

Debuterade som författare med Du hasar av trygghet.
Gifte mig och firade i flera dagar på ett pensionat utanför Sundsvall med vänner och familj inkluderat den vackraste vigseln jag kunde tänka mig, en snabbt ihophafsad bröllopdans i form av slutscenen i Dirty Dancing, indieallsång och hitsdans.
Fick första anställningen inom media, som vikarie på GP:s kulturredaktion.
Fick förstahandskontrakt på en stor, nybyggd lägenhet i mitt favoritområde av Göteborg.
Blev mamma till två katter.
Flyttade ihop med mitt ex.
Firades på möhippa med bästa vännerna, parkhäng, sushibuffé, ballonger, karaoke, dans och nattligt nakenbad.
Spelade skivor på Yaki-Da, Jazzhuset, Stearin och diverse fester där ett särskilt varmt minne är hur jag fick folk att dansa på borden under Bangfesten på Bokmässan.
Gick igenom min djupaste depression på över tio år och kom ut en aning tilltufsad på andra sidan.
Låstes in med kulturskribenter och bloggare i Big Brother-huset ett dygn och fick sedan uppleva mitt första Twitterdrev med bland annat mig som mottagare.
Jämförde Timbro med sköna snubbar inför en Timbropublik på Mattias Svenssons Glädjedödarna-releasefest.
Upplevde bokmässan som författare och gick runt i ett hybrisrus.
Såg alla säsonger av Parks and Recreation, Party Down, Community, Peep Show, The Wire och The Office.
Åkte på diverse uppläsningar och författarsamtal.
Lyckades pricka in högsommarvärme under några dagars semester i stugan i Jämtland mellan jobb och bröllop.
Åt en helt galet lyxig middag på Fond.
Inledde hösten med vad som skulle bli ett lugnt vinhäng hemma hos mig med diverse vänner och som slutade med gapskratt, trams och spontandans i vardagsrummet.
Satt på Söders hjärta och omsom skrattade så tårarna rann, ömsom förfasades över samtidsdebatten.
Blev vän med Lisa efter utlån av p-piller via desperat Twitterförfrågan från min sida. Sicken tur att vi hade samma p-pillersort så jag hittade henne.
Var ute och dansat en massa, i synnerhet med min make som är det roligaste utgångssällskap jag vet.
Började säga ”min make” utan att det lät konstigt.
Firade jul i Göteborg med man, katter, vänner och lugn.
Var väldigt ofta genuint lycklig och tillfreds.

Det är mycket, mycket svårt att släppa taget om året som gått. Nu kan det bara bli sämre, hörni!

2010

Det är 2010 och jag andas in i hans långa lockar, kysser nacken så att han hummar i sömnen. Jag kan inte sova, en begynnande feber river i kroppen och sover gör jag fortfarande dåligt vissa perioder. Det är en sådan period igen. Jag trodde att den inte skulle komma den här vintern, att jag lurat nedstämdheten när den inte dök upp i november som den brukade. Sedan blev det december och plötsligt la den krokben för mig igen.

Det är 2010 och katten som jag var rädd för och sedermera började älska, som jag älskar få människor, ligger vid mina fötter. Spinner så högt att ljudet fyller rummet och mig med trygghet. Han är bara till låns, liksom vår andrahandslägenhet som vi flyttade in i i september och måste lämna om en månad. Lägenheten där mitt skrivbord vetter mot älven och hela Göteborg, där jag har kunnat andas och skriva som jag sällan har skrivit förr. Lägenheten som gav mig kullerstenspromenader och löprundor vid strandpromenaden, men som sedan blev en i raden av alla andrahandslägenheter som jag flyttat mellan fram tills nu då jag äntligen skrivit på ett förstahandskontrakt.

Det är 2010 och jag och Sonja Schwarzenberger har suttit på Publik. Jag var vindimmig, hon kaffeskarp och hon spände ögonen i mig och sa att jag måste behålla min skribentröst. Den djupt humanistiska och mänskliga. Jag tänker att det är exakt så jag vill skriva och att jag heller aldrig vill förlora det. Jag har skrivit så många texter i år, pratat i radio och föreläst och jag minns inte längre alla jobb som jag har gjort. Jag minns somliga som var speciella och stundtals bisarra. Att vara hemma hos Hans Scheike, gå på Ladies Night i Halmstad, intervjua Anton Abele, prata personliga grejer om relationer i Morgonpasset Helg i P3, spela in och klippa ett P3 Kultur-reportage från min hemmastudio. Jag har haft många bra redaktörer. Sådana som gett mig fria händer, men skarpa redaktörsögon, som peppat mig i roliga uppdrag och viktiga texter. Jag har fått vara en del av #prataomdet och hittat en nästan helt bortglömd politisk gnista och gemenskap i denna glöd. Jag får skriva i Kyrkans Tidning och fundera kring tro och politik även i etablerad textform.

Det är 2010 som snart tar slut och jag tänker på nyårslöftet som inte blev till förrän i maj. No drama year, inget trassel efter att jag fullständigt bränt slut på alla mina känslomässiga resurser åren innan. Med facit i hand gick det ganska bra. Det var ett av mina bästa löften till mig själv och gav mig en helt annan energi till vettiga saker. Som skriva och ta hand om mig själv.

Det är 2010 och jag tänker på människor som jag förlorat och vunnit under året. Jag tänker inte nämna någon för då kommer jag att glömma någon, men det har tillkommit många viktiga människor. Samtidigt har jag glidit ifrån andra, kanske rentav förlorat dem. Ibland har jag haft mig själv att skylla, ibland har vi haft olika prioriteringar. Jag inledde året med att grotta in mig och inte orka umgås med någon och gick sedan till att vara översocialt tjatig. Jag letar fortfarande efter balansen däremellan.

Det är 2010 och min roman börjar äntligen bli klar. Vid skrivbordet med utsikt mot älven, utan dramatik och känslomässiga stormar, hittade jag äntligen språket och lusten igen. Det känns fortfarande overkligt att det kommer att bli en debutroman av det 2011. Just nu räcker det med att jag älskar att skriva och har släppt prestationsångesten.

Det är 2010 och jag hoppas att 2011 ska bli lugnare och mindre kaotisk. Som jag alltid gör inför nya år, men sällan lyckas med. På gott och ont.

Minns vi Anna Anka 2019?

Där faller ännu ett år sönder till små minnen, sjunger Jocke Berg i Kent i låten Thinner. Visst är det precis så. Minnet fragmenterar och kvar blir personliga och gemensamma pusselbitar.
Precis så är 2009 ett pussel av nyhetsrubriker, debatter, människor och fenomen. Vad som var viktigt och minnesvärt har under de senaste veckorna bearbetats i mediers alla nyårskrönikor.

Vad som däremot på riktigt hade betydelse under året kommer vi förmodligen inte att kunna se förrän vi har distans och en riktig retrospektiv blick. Detta decennium har snart tagit slut. Framåt nästa decenniumskifte kanske vi kan se vad 2009 egentligen betydde för oss.

Hur kommer vi att se på en svininfluensaepidiemi, som började som ett virus i Mexico och slutligen blev en vaccinangelägenhet för hela svenska folket? Minns vi pandemiskräcken, de första dödsfallen och rusningarna till vårdcentralerna för att vaccinera oss?

Vad blev konsekvenserna av Sverigedemokraternas ökade siffror i opinionsundersökningar? Vad hände med en alltmer utbredd islamofobi, med diskussioner om allt från burkhor till minareters varande i det offentliga rummet? Enskilda händelser, som Jimmie Åkessons debattartikel i Aftonbladet och Schweiz minaretförbud, kommer att fogas samman till en större bild.

Minns vi fortfarande var vi befann oss vid enskilt stora händelser? Barack Obama blev ny president i USA och Michael Jackson dog. Stora delar av världen stannade upp för ett ögonblick.

Vad fick intensiva kampanjer för Dawit Isaaks befrielse och en fortsatt stark diskussion kring klimatet för konsekvenser?

Och minns vi vem Anna Anka var?

Hur påverkade EU-parlamentsvalet och Lissabonfördraget hur EU utvecklades? Vad fick FRA och nya övervakningsmöjligheter för långtgående konsekvenser? Det kommer vi att börja se om tio år. Likaså kan vi då på riktigt se konsekvenserna av andra beslut rörande Internet och kommunikation, såsom Ipredlagen och Telekompaketet. På samma sätt kommer vi om tio år att kunna minnas de sociala medier som alla pratade om. Kommer någon att använda Twitter och hänvisa till blogginlägg om tio år? Är det med nostalgiska leenden vi minns Twitterjournalistikens början?

Hur ser situationen för Iran ut, tio år efter ett omdiskuterat valresultat och nedslagna protester? Hur tänker vi då kring Sveriges trupper i ett oroligt Afghanistan och hur ser situationen i Mellanöstern ut, när vi har Gazakriget i tio års retrospektiv?

Hur tänker vi kring fenomen som vampyrtrenden, med Twilight och True Blood? Vad fick egentligen debatten kring Anna Odell och Konstfack för efterverkningar i vårt sätt att se på konst och var gränserna går? Minns vi kultureliten, verklighetens folk och Hägglunds utspel?

Än så länge är det svårt att se vad som var de betydande händelserna under 2009. Men en sak är säker: Om tio år vet vi i alla fall hur många av alla oss som köpte eller gav bort spikmattor under 2009 som fortsatte att använda dem för lång tid framåt.

Krönika publicerad i VK 29/12

Jag är glad att det över, så lämna mig ifred. Du är det sista jag behöver och jag orkar inte mer.

Farväl december, jul- och nyårshelg. Inget mer bjällerklang, pynt och julklappspapper. Farväl matfrossa, Aladdinaskar, dålig TV och pepparkakshäng. Säg hej och farväl till glittriga klänningar, chokladmousse, champagne och hemvändarfyllor. Till familjesamvaro och ständigt sällskap, sovmorgnar och starkglögg mitt på blanka eftermiddagen. Hejdå lugn och stillhet, långa dagar i mjukisbyxor och några pepparkakor till, kanske en promenad på det.
Hejdå julen, för den här gången. Jag blev övermätt av dig som vanligt, men tack för det du gav ändå.

Så välkommen älskade, hatade januari. Med tomhet i plånboken och mörkret i lägenheten när adventstakarna ställts upp på vinden, men mörkret fortfarande ligger tjockt utanför fönstren.
Med bitande kyla och trötthet. Välkommen linsgryta och knäckebröd, billigt te och alla ensamma kvällar som hägrar efter att den intensiva samvaron försvunnit och vardagen återkommer. Välkommen tillbaka januari, med rutiner, tidiga morgnar, krav och nystartsintroduktioner. Hej januari med dina reor av gamla kläder, lämnade kvar innan våren tar vid, och snöslaskiga, gråa interiör. Så välkommen träningstider och nya löften att infria.

Tack januari med din kompromisslösa återgång till den mest rutinmässiga sortens vardag efter att december sockrat oss med sol- och vårarlöften och sedan lämnat oss chokladstinna och slöa. Det var på tiden att du kom.