Se till mig som liten är

Vi söker alla efter förlåtelse.
En frigörelse från skulden. Vi söker alla efter att få bekänna, sedan försonas och förlåtas.
Att bli sedd är att bli förlåten. Att på riktigt bli sedd är en bekännelse för vem man är och vad man varit.

Vi söker alla efter förlåtelse.
För den skuld som vi alla bär på. Den kollektiva skuld över den värld som vi fötts in i. Den värld som pågår och som vi blundar inför, med vidöppna ögon. Det gnagande samvetet över varför just vi lever, oron inför vad som händer när det tar slut, en skam över dem som inte lever eller på vars bekostnad vi lever som vi gör.
Den personliga skulden. Över alla gånger som vi gjort fel, handlat i övermod, sårat, inte varit den som vi borde varit. Den goda människan. Den modiga människan. Då vi istället handlat i feghet, ljugit och bedragit. Inte stått upp för andra människor, tryckt ner andra, hävdat oss själva på andras bekostnad, gjort människor illa och slagits verbalt och brutalt.

Vi söker alla efter förlåtelse.
I en tid då inga gudar eller hjältar finns kvar vänder vi blickarna mot varandra. Letar försiktigt i ögonvrån, alltid rädda. Trots att vi söker samma sak. Att bli sedd är att bli förlåten. Så vi letar efter ögon som kan se såren som vi tillfogat oss själva och varandra. Fingrar som kan räkna ärren på våra kroppar och slagen som andra fått av våra knutna nävar. Händer som håller över ryggraden, räknar kotorna och vågar låta dess hårdhet brista, fångar märgen som finns däri.
- Se där, kan händerna säga, du är en god människa därinuti ändå.

Så blir vi sedda och förlåtna för våra skulder, endast så.