En bedövad generation

P-pillret har fyllt 50 år. Pillret har hyllats för att revolutionerat sexualiteten och kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp. Men det är ett 50-årskalas fyllt av kritik kring lättvindiga utskrivningar, ignorans kring svåra och många biverkningar samt en sexualpolitik som fortfarande lägger ansvaret för skydd mot graviditet enbart på kvinnan. Såväl feministiska krönikörer som läkare har uttryckt oro och ilska kring det hyssjande som råder kring p-pillrets effekter. Men trots att de vanliga biverkningarna bland annat är nedstämdhet och minskad sexlust är det fortfarande den vanligaste preventivmedelsmetoden. Nio av tio svenska kvinnor uppskattas använda, eller ha använt, p-piller. Hur kan ett kritiserat läkemedel, med påtagliga effekter på mångas psykiska hälsa, ändå vara så vanligt?

Svaret ligger möjligen i att det är ett oerhört enkelt och billigt sätt att bedriva vård. I rädsla för ökade aborter eller mer tids- och kostnadskrävande preventivmedel såsom kopparspiral är det betydligt lättare att slentrianmässigt erbjuda recept på p-piller. Hormoner skrivs idag heller inte bara ut i preventivt syfte. Många kvinnor blir erbjudna p-piller mot bland annat PMS, svåra menstruationssmärtor, oregelbunden mens eller andra hormonrelaterade problem. Likaså framställs p-pillret som en räddare i nöden mot såväl acne och grov hårväxt som liknande estetiska åkommor.

Samtidigt som p-pillret triumferande firar 50 år med hög användningsfrekvens gör serotoninhöjande psykofarmaka samma segertåg runt om i världen. Folkhälsoinstitutet uppskattar att omkring 11 procent av kvinnorna och 6 procent av männen i Sverige medicinerar med antidepressiva läkemedel. Bland unga är siffran omkring 60 000, varav merparten är kvinnor. Såväl medicinen, som bilden av den, har  förändrats. Den har gått från att ha varit ett suspekt lyckopiller för djupt deprimerade till dagens serotoninhöjande preparat såsom Cipramil och Zoloft, som skrivs ut av en rad varierande orsaker. Idag behövs ingen klinisk depression eller annan fastställd psykisk ohälsa. Istället varierar utskriftsorsakerna från oro och sömnproblem till smärttillstånd, social fobi och generaliserad ångest.

Mönstret från den lättvindiga p-pillerutskrivningen går igen. Läkemedelsindustrin går på högvarv och allt fler hjälpsökande får ett recept på en medicin som orsakar biverkningar, förändrat humör och dämpade känslor. Minskad sexlust och svårigheter att få orgasm hör bland de främsta biverkningarna gällande de vanligaste serotoninpreparaten. Likaså upplever många att den utjämning som sker i humöret ger en form av overklighetskänsla, där de tappar kontakten med sig själva. Men även denna medicinering är ett både enkelt, effektivt och billigt sätt att behandla patienter. Med knappa resurser erbjuds få samtalsterapi eller liknande och det finns omvittnande brister i såväl uppföljning som komplement till medicineringen. Ta medicinen och hör av dig om det inte blir bättre är rådet många får, liksom att ”hålla ut” under den första perioden av biverkningar. Samma råd ges ofta till kvinnor som klagar över p-pillrets biverkningar. Man kallar det en övergångsfas och uppmanar dem att komma tillbaka om det inte blir bättre. Ofta enbart för att byta sort.

Det är inte bara för vården som det är både ekonomiskt och effektivt med hög läkemedelsanvändning. Arbetsgivare vill knappast anställa kvinnor som en gång i månaden lider av så svåra menstruationssmärtor att de i värsta fall måste stanna hemma från arbetet. Svår PMS med humörsvängningar som följd påverkar fler än den drabbade. Att låta människor med oro, sömnsvårigheter eller generaliserad ångest gå ner i arbetstid eller rehabilitera sig kostar pengar, jämfört med en duglig och medicinerande personal. Läkemedlen passar helt enkelt väldigt bra in i ett samhälle där anställningsbarhet och självhjälp blivit frekvent använda begrepp och där samhällsstruktur och tempo inte tar hänsyn till naturliga känslor såsom nedstämdhet, oro och svajande humör.

Bland det mest påfallande med såväl p-piller som antidepressiv medicin är hur lite vi vet om hur de påverkar oss på lång sikt. Ingen kan idag med säkerhet säga hur det frekvent tillskottet av hormoner och signalsubstanser påverkar våra kroppar. Läkemedlen är så pass nya att inga uppföljande studier ännu kan göras. Att p-piller även påverkar miljön och skapar ekologisk oro är känt. Men vad händer med de mängder serotonin och liknande preparat som också hamnar i våra vatten? Det är det ännu ingen som vet.

Likaså är det tydligt att de som främst utsätts för propaganda och receptutskrifter kring båda läkemedlen är yngre kvinnor. De är den främsta målgruppen gällande p-piller och den samhällsgrupp där användningen av antidepressiv medicin ökar mest. Det är ingen röststark grupp, men däremot människor som har höga krav på sig gällande både prestationer, sexualitet och relationer. Det är unga individer, som kanske inte har hunnit få kontakt med sig själva och sin sexualitet. En frekvent utskrivning av medicin till dem kan vara förödande. Risken finns att vi om ett tiotal år får se en hel generation unga kvinnor sluta med sina läkemedel och undra vad det var som de stod ut med under alla dessa år. En bedövad generation, som hade förtjänat en bättre behandling.

Text publicerad i GP Kultur 8/7

Allt om min fitta (Eller: Saker som jag önskar att jag hade vetat när jag var 18)

Visste ni att P-piller ger ökad risk för svampinfektion?
Visste ni att P-piller ihop med regelbundet penetrerande sex ger ännu mer ökad risk för svampinfektion?
Visste ni att upprepade behandlingar mot svampinfektion ger sköra slemhinnor?
Visste ni att sköra slemhinnor gör att det först ger en svidande känsla efter sex, sedan även under sex och tillslut känns det mest som man har en blåslampa i fittan under hela penetrationsligget om man inte tar en paus och gör något åt det?
Visste ni att det är okej att säga nej och stopp när det gör så ont under sexet? Att det faktiskt inte gör en till ett dåligt ligg, en ofullständig kvinna och en kass tjej?
Visste ni att ju mer man blir nervös för att det ska göra ont under sexet, desto svårare är det att bli våt och desto ondare gör det ju naturligtvis och man hamnar i en ond cirkel som bara förvärrar problemen?
Visste ni att man eventuellt inte mår så bra av att ha sex när man inte är våt och det gör ont och att man inte är ett dåligt ligg, en ofullständig kvinna och en kass tjej om man låter bli att ha sex då?
Visste ni att det faktiskt kan finnas ett intresse från personen som man ligger med att veta att det inte gör ont utan att det faktiskt till och med är bra för en själv också?
Visste ni att man får ha jävligt bra sex och ingenting annat?

Av allt detta visste jag naturligtvis ingenting när jag var 18. Vem skulle ha upplyst mig om det?
Sexualkunskapen? Amen eller hur.
Barnmorskan? Som om hon sa något om nackdelar med P-piller.
Tjejtidningar? Där stod väl ingenting om att ha ont under samlag, bara alla ställningar man kunde göra det i.
Tjejkompisar? Hell no, på den tiden trodde jag att de bara skulle bekräfta min självbild som konstig om jag berättade.

Alltså gick jag i flera års tid och trodde att jag var sjuk, frigid, konstig, störd och naturligtvis – mest av allt – världens sämsta i sängen och en helt ofullständig kvinna för att jag inte kunde penetrationsknulla utan att det kändes som om hela mitt underliv höll på att brinna upp. Fnösktorr, frigid och garanterat psykiskt störd som inte kunde njuta av det självklara sexet som alla andra. Sedan la jag av med P-piller, slutade penetrationsknulla särskilt ofta och blev långsamt bra igen.

Sedan sker samma sak igen. Men den här gången vet jag allt det. Den här gången har jag dessutom den fantastiska unnesten att prata med en fin gynekolog som både ger praktiska tips om olivolja och känslomässiga råd om prestationsångest, onda cirklar och rädslan för att inte duga. Det går över på två veckor. Inte två år.

För den här gången vet jag så jävla mycket mer om min fitta. Ännu mer vet jag om mig själv.
Jag var varken frigid, störd, konstig eller dålig i sängen. Jag råkade bara ut för den dåliga kombinationen upprepade svampinfektioner, låg självkänsla och ett samhälle som ger mer råd om tantrasex än vad man gör när det känns som att man har en blåslampa i fittan.

Uppdatering:
Den här kommentaren var så viktig att den måste publiceras i själva inlägget också:
Värre när man inte visste det när man var 17, vet det när man var 20, men blåslampan inte går över utan är där alltid, när man cyklar när man promenerar när man suttit för länge när man har mens när man torkar sig efter att ha kissat. Trots operationer och år av behandling.
Då önskar man ju att man vetat det från början.

Uppdatering igen:
Tanja kom med en viktig kommentar som jag måste skriva om någonting här:
Jag vet inte om jag kände till sådant när jag var arton, men jag har ju i några år vetat att det finns saker som vestibulit och samlagssmärtor och att vissa tjejer fortsätter ha penetrationssex för att de (underförstått) är dumma, offer och ställer upp. Jag tänkte naturligtvis belåtet att där skulle jag aldrig hamna.Det tog mig väldigt många månader att inse att jag var en sån tjej som fortsatt trots smärta – för jag gjorde det inte för någon kille utan för att det var skönt också.
Och det hade jag faktiskt aldrig sett nåt om i media, eller hört nåt om från upplysare. Liksom, tänk, det är lika dumt om man gör det för sin egen njutnings skull som för att man ställer upp på penetrationsnormen.
Exakt så började det för mig också. Det är svårt att välja mellan njutning och det som gör ont också, när båda delarna händer och det är fucking svårt att veta vad som är vad och vilket man ska ta mest hänsyn till. Jag har heller aldrig hört om det i media eller av någon upplysning.
Att det finns ett mellanting mellan problemfritt, skönt sex och vestibulit, fastän det finns ett helt spektra av smärta och problem däremellan.

Bra skit

Kom ut ikväll skriver om p-piller och avsaknad av sexlust och gör en väldigt bra reflektion:
Inga barnmorskor, kvällstidningsspalter, sexrådgivare och hela sexualupplysningsgardet nämner någonsin faktumet att bristen på sexlusten kanske helt enkelt handlar om avsaknad av lust till den monogama partnern ifråga.
Är det inte p-piller, SSRI-preparat, stress och oro så är det bristen på tid för varandra, sexiga underkläder, uppfinningsrikedom i sängkammaren eller jämställdhetskonflikter. Men aldrig ska man göra slut.

Jonathan skriver om ungdom, Nordpolen och den allmänna rädslan för att bli gammal.
Angående Nordpolen hade jag peppat upp mig som faen för att få göra en Joel Alme igen. Dvs rådissa skiten mitt i hypen, bli idiotförklarad av hela min bekantskapskrets för att jag inte förstod hans storhet och såga skivan i en recension. Sedan, två månader senare, skulle folk ha lessnat och börja hålla med mig om att hypen var överdriven och så bra var det ju inte.
Tyvärr är ju Nordpolen exakt så bra att jag måste erkänna att det är bra.
Det måste vara det tråkigaste man kan blogga om just nu. Jag tycker att Nordpolen är bra.
Jahadu.

Ensamhetens ofrånkomlighet (eller; elin på p-piller – nu labilare än någonsin!)

Det var sista avsnittet av Six feet under och jag och frugan en trappa upp satt i hennes soffa och bölade över glass med chokladsås. När jag kom tillbaka till tomma lägenheten föll jag ner i den där ångestdeppen då jag måste hålla mig från att inte höra av mig till det där bytta namnet i mobiltelefonen. Istället ringde jag mamma. Jag vräkte ur mig den där rädslan och sorgen över livet. Det där om ens ofrånkomliga ensamhet. Att det inte spelar någon roll egentligen om eller hur mycket man älskar, för endera dagen blir den man älskar någon som sårar och glider ifrån en eller så flyttar människor, försvinner iväg och slutligen splittras man ju alltid från de man älskar genom döden. På ett eller annat vis; en människa är alltid en ensam ö. Hur tvingar man sig själv att leva i den insikten?
Det är då man är ett litet barn med rädslan för livet och det är då man vill ha en mamma som ser det lilla barnet och säger att så är det inte alls och allting ordnar sig, men man är ju trots allt inget barn längre och istället svarar mamman;
- Ja, det är en fruktansvärd insikt. Och den gör ont.

Det är så mycket splittringar just nu.
Det är syster, lillaste lillasyster som jag klädde ut hunden med, bråkade om fjärrkontrollen med, dansade till Svenska Akademien med och som snodde böcker av mig. Hon som jag lovade mig själv att skydda till varje pris, lillaste lillasyster. Det är hon som står på flaket och halsar xider, hon som fyllebrölar med i Paradise city och drar till Island om några dagar. Ett blad som vänds; vi går vidare. Vi blir vuxna.
Samtidigt; nya öar att ankra mot. De finns ju där med armar och ord och kärlek. Du kan lita på oss, säger de när jag säger att jag aldrig litar på någon, aldrig lita på någon igen.

Och mitt i allt börjar jag med p-piller, skär ner på nikotinet och blir gråtmildare än någonsin förr. Vaknar upp, läser mail från Maja om allt vi ska göra i sommar och hur mina vänner stöttar och älskar mig. Gråter. Möter pappa i hallen efter att ha gjort mig i ordning;
- Vad tittar du på?
- Min äldsta dotter som är så vacker. Du har blivit så vuxen Elin, det finns något vuxet i din blick nu. Det är vackert.
Och jag gråter.
Syster på flaket med xidern. Jag sätter mig i bilen, breakar totalt och gråter mer än mormor och mamma gör tillsammans under hela dagen.
Läser fint sms från Klara. Gråter.
Läser fint sms från Malin. Gråter.
Får en lång kram av mormor som kallar mig sitt gullhjärta, sådär som hon alltid gjorde när jag var liten. Gråter.
Ser bilder på mig själv i ett album om min syster, bilder från den värsta matnojeperioden och jag ser ett blekt och jävligt skelett, så uppenbart ätstörningssjuk och herregud vad tjock jag tyckte att jag var då. Gråter.

Någonstans mitt i allt skrattar jag åt min egen labilitet. Åt att dramaqueentendenserna förstärks gånger tusen på hormoner och mitt huvud är en konstig plats att bo på. Och jag vet inte hur man lär sig att leva med insikten att man någonstans är ensam; kanske måste man bara vara tacksam för vilka som finns i ens liv här och nu. Jag vill inte bo ensam i mitt huvud, det finns tillräckligt mycket galenskap där så det räcker till att delas med andra.