En helg på 140 tecken

#Mammyfied-helgen är slut.
Den kom med fina moments som:

Pappa panam heilar på borggården.
Gustav klättrar. Pappa heilar. Hade det varit några hundra år sen borde de inte släppt in oss på Vadstena slott.

Syster panam: Mamma hämta spriten!
Mamma: bjur du på en litten grogg då?

Mamma panam brought kinderägg från affärn. Smörjer relationer det.

Herregud! Gustav high-fivar min pappa!

Pappa och Gustav sjunger med i Sultans of Swing i bilen. Hollywoodmoment. Typ.

Och däremellan, sånt som inte får plats eller skrivs om. Som pappas klokheter, våra diskussioner, skrattrynkorna runt hans ögon när han skrattar. Min systers fnittrande och överpositivitet och mamma med sina snuskiga historier och klappar över min rygg när jag är trött och ledsen.

Take me home, country roads, to the place med Sveriges fulaste pepparkakshus

Det är någonting oerhört rörande med att ens föräldrar, trots vuxna och utflyttade barn, ställer sig en lördag några veckor innan jul och gör ett pepparkakshus.
Ännu mer rörande är det att de gör det från scratch, inga färdiga modeller från Konsum här inte.
Extra rörande blir det när man betänker att deras ambition var att skapa en pepparkakshusmodell av vårt sommartorp på landet. Pappa som satt och ingenjörsritade bygget, mamma som kavlade ut degen och sedan satte de ihop deras egen lilla pepparkaksmodell tillsammans.

Men mest rörande är ändå att de ägnade en lördag åt att göra ett pepparkakshus som, trots ambitionerna, ser ut att vara skapat av ett par utvecklingsstörda inför gruppboendets julfirande.

Människans eviga behov av att känna sig jordad

Våra husvagnssemestrar till Höga Kusten under min barndom följde alltid ett exakt mönster. Jag kan inte urskilja en enda sommar, utom möjligen den sommaren då mina föräldrar var våghalsiga nog att välja en camping i Dalarna istället, där det bara var platt gräs och hundratals husvagnar. Allt är samma brundassiga husvagn med 70-talsorange förtält, den gamla grillen utanför, serietidningar, filfrukost på det ihopfällbara picknickbordet, långa dagar på stranden, tallskog, campingkiosker, minigolf och mina skrivblock märkta Semesterminnen. Efter en veckas campande vidare för några dagars vistelse hos släkten utanför Sundsvall. Moster Klara med de snälla ögonen, farbror Kurt med fiskebåten och moster Birgit med sitt bullriga skratt.

Varje kväll under de där husvagnssemestrarna flyter ihop till en enda. De är, av min mamma, nedtecknade på exakt samma sätt i min barndoms fotoalbum med tillhörande fotokommentarer.
Det var om kvällarna som vi tog en promenad. Pappa köpte en glass till alla i kiosken. Jag valde alltid Magnum. Då fanns den bara i classic-variant. Vi gick ut mot fiskeskär, ut mot havet men bort från stranden. Alltid fanns de där. Klipporna. När vi kom fram stannade mamma med lillebror och senare även lillasyster tills de var stora nog att följa med.

Men jag och pappa gick ut på klipporna tillsammans. Vi hoppade över klipporna tillsammans, fastän det inte behövdes, för håligheterna mellan klippornas fästen var minimala. Det var en del av det stora äventyret. Att hoppa i alla fall.
Ibland tog jag av mig skorna och lämnade dem. Under mina fötter både tärde och smekte ljumma klippor och jag hoppade och gick, som besatt av känslan av sten mot hud. Vi gick så långt ut som vi kunde. Sedan stod vi där och stirrade utåt, jag och pappa. Allting annat låg bakom oss, framför oss bara havet.

Många år senare satt jag bredvid pappa i flyttbilen på väg mot Göteborg. Som vanligt skrek han nu kommer Sveg, blunda inte för då missar du det! och vi lyssnade på Jefferson Airplane och Bruce Springsteen eftersom det var ungefär så långt som våra gemensamma musikaliska preferenser sträckte sig. Bredvid de oändliga motorvägssträckorna på E45:an bar klipphällarna skogen. Jag betraktade klippornas formationer genom fönstret.
- Kommer du ihåg hur vi hoppade på klippor när jag var liten?, sa jag, varenda sommar gjorde vi det. Jag minns det så väl. Den känslan. Jag var så oerhört lycklig då. Det är som om jag ibland längtar efter klippor, att bara få gå på dem.
Pappa var som vanligt tyst så länge att man först undrar om han hört vad man har sagt och sedan hinner börja tänka på något annat innan han svarat. Sedan bröt han tystnaden med ett djupt andetag.
- Människans eviga behov av att känna sig jordad, sa han och fortsatte stirra på motorvägen, jag tror att din längtan handlar om det.

Fem år senare har jag en fantastisk kväll vid havet med mina vänner. Över Saltholmens ljumma klippor går jag barfota omkring, letar solnedgången och söker vattnet. Fötter och sten. Det mjuka mot det hårda. Fötterna kan inte sluta med sina försök att tränga sig genom stenen. Jag stryker med tårna över klippornas yta och blundar. Bakom mig allting annat, framför mig bara havet. Jo, jag minns hur det känns.

Great things will happen to you in the future

När jag var fjorton år klippte jag håret kort.
Jag gjorde det trots att min bästis, som var den populäraste tjejen på skolan, sa att det var hennes långa, blonda hår som fick killarna att gilla henne. Jag gjorde det trots att mormor upprepade om och om igen att pojkar tycker om flickor med långt hår. Jag gjorde det trots att jag redan var ful, okysst och konstig som jag var.
Jag hade långt och stripigt hår i mittbena. Det var inte så mycket att förlora. Det enda jag förlorade var känslan, jag minns den, den känslan man hade. Okej jag är ful, men jag är i alla fall en tjej med långt hår.

Jag vet inte varifrån mitt fjortonåriga infall kom, men jag tror att det var i samma veva som det skedde som jag började klä mig konstigt och skita i vad folk sa. Jag var redan ful och konstig och jag vred det ett steg till. Det var i alla fall jag som valt att vara ful och otjejig när jag klippte håret och bar konstiga kläder. Inte definierad av någon annan.
Jag minns den fjortonåriga känslan i frisyrstolen när de långa längderna klipptes bort, tjejen med långa håret som såg ut som tjejer borde skulpterades om och kvar var ett naket ansikte i kortklippt inramning, någon helt annan. Definierad av mig själv, det var jag, det var Elin.
Minns hur pappa kom in på frisersalongen, hajade till av mitt ansikte i spegeln.
- Det är ju en helt ny Elin. Det är ju Elin! Och vad fin du är!
Jag stolt och tårögt nyvaken av min egen spegelbild log mot pappa, vi gick ner på gatan ihop och sen hände någonting som jag aldrig trodde skulle hända, som mamma knappt trodde på när jag berättade om för henne häromdagen. Min snåla, praktiska pappa som aldrig gjorde särskilt mycket spontant såg på mig där på gatan.
- Vet du Elin? Jag tycker vi skiter i att åka hem. Jag tycker vi går på restaurang istället och firar din nya frisyr.
Vi gick aldrig på restaurang i min familj och var det någon som skulle föreslå det var det definitivt inte pappa. Pappa som höll hårt i plånboken och regler, som tyckte om att vara hemma på byn och vantrivdes i stan. Här stod han nu en vanlig onsdagseftermiddag och föreslog restaurang.

Restaurang var i småstadens billiga version en halvsunkig kinakrog på gågatan, men just då var den finaste restaurangen, bästa maten och värsta lyxen liksom när jag och pappa åt fyra små rätter och skålade i Fanta för min fina, nya frisyr. Vi åt friterad banan med glass och pappa sa mellan tuggorna att jag såg vuxen ut, att jag blivit vuxen och mig själv och jag rodnade ner mot den tömda tallriken innan jag knäckte lyckokakan.
Jag rullade upp den lilla pappersbiten och läste texten; Great things will happen to you in the future och vad betyder ett maskintryckt massmeddelande ihoprullat i en torr, massproducerad kaka för sunkiga kinakrogar i småstäder? Såklart ingenting. Ingenting alls om du inte är en halvmobbad, fulstämplad fjortonåring som längtar efter framgång, bekräftelse, flykt och kärlek och om du inte är en fjortonåring som just klippt av sig sitt långa hår och äter fyra små rätter med pappan du älskar och beundrar mest av allt på jorden.
Jag klistrade in lappen i min dagbok. Skrev om att jag varit på restaurang med pappa och klippt håret kort. Jag skrev att jag var modig och att jag ville tro att lappen var sann.

Långt senare skulle jag låta håret växa. Jag lät det växa till page ganska fort, sedan behöll jag det så fram till arton-nitton års ålder. Då hade jag hört från tillräckligt många gymnasieförälskelser, pojkvänner och mormor att jag skulle vara finare om jag hade längre hår. Jag ville bli en kvinna igen. Ville bli som de andra tjejerna, få vara en sån med Långt hår. Så lät jag det växa och njöt av min roll som Kvinna igen.

I onsdags, dagen innan festen, klippte jag av håret. Det var då jag kom att tänka på den där dagen då jag var fjorton, hur lycklig den var. Minns alla mina tankar kring det avklippta håret. Tio år senare hade jag exakt samma tankar. Det var LSM som satte griller i skallen på mig, föreslog kort frisyr, jag slog bort hennes förslag. Skrev i mina försvarsmail att kom igen. Jag har raka höfter, rätt små tuttar och jag snusar. Visst jag är jättesnygg och knappast okysst fjortonåring längre men för fan LSM, mitt långa hår är det närmaste att vara en tvättäkta Kvinna som jag kommer. Jag behöver kunna konkurrera med de där Rådjursbrudarna på nåt sätt.
Hon sa förmodligen exakt samma sak som jag klarade av att säga till mig själv som fjortonåring, orden jag inte kunde formulera för mig själv nu men kunde då:
Elin, du vet. Vi blir aldrig några Kvinnor. Vi kommer jämföra oss med de där Kvinnorna resten av våra liv. Men vem vill du helst vara? Hon som försöker vara Kvinna eller hon som är sig själv.
Just då bestämde jag mig. Tack och lov att jag bestämde mig.

På söndagen ringer pappa och han har precis läst ut bloggboken.
Vi har den där sortens Elin och pappa-samtal vi så sällan har nuförtiden. Han skriker i luren hur jävla bra boken är, skitbra och tokbra och alla andra sorters bra! Han säger att han sagt det till mig alldeles för få gånger men han är så otroligt stolt över mig och han blir bara mer och mer stolt över mig för varje dag.
- Man visste ju alltid att det skulle gå bra för dig, det har jag ju alltid vetat, säger han.
Jag tänker på lyckokakans meddelande inklistrad i dagboken. Vi visste det. Jag, pappa och lyckokakans massproducerade meddelande rakt in i fjortonårshjärtats hopplösa hopp. Great things would happen to me in the future och tio år senare är jag korthårig och en vackrare, mer självdefinierad version av mig själv igen.