Se det som en investering?

Jag har vid några tillfällen blivit tillfrågad om att ha en sån där donate-knapp från paypal på bloggen. Ofta vid tillfällen då jag inte riktigt fått ihop tillvaron och ekonomin. Jag har dragit mig för det, det har känts obekvämt och inteskaväljag.

Men nu har jag hamnat i sitsen att jag skulle behöva frilägga sammanhållen, ostörd tid för romanskrivandet och att det behovet sammanfaller rätt väl med att jag inte fått något semestervikariat och en rad fasta uppdrag gör sommaruppehåll. Jag och romanen fungerar inte så bra ihop när jag skriver några timmar om dagen. Jag är en fucking författarklyscha som behöver sammanhållen tid, asocialt beteende och introspektion för att kunna skriva.

Det enda som inte är hållbart i planen är ekonomin. Jag vet, av ett helt livs erfarenhet, att de där sömnlösa nätterna och nervösa dagarna då pengarna ligger i bakhuvudet hela tiden, då varje dag är en ny ohållbar budget som ska täcka allt från hyra till toalettpapper, de är de mest kreativitetsdödande som finns.

Därför har jag nu, efter diskussioner på Twitter och pepp, lagt till en donateknapp. Skänk så mycket eller lite ni vill, ni som har lust och råd, till mitt skrivande, mitt bloggande, mitt stundtals tröstlösa skönlitterära skrivande och få en roman tillbaka. Mitt ödmjukaste tack på förhand.

En personlig utkräkning om att inte orka vara så tacksam

Men innan jag fortsätter ska jag göra det jävligt klart för er att jag tar på mig allt ansvar. Så slipper ni, som brukar peka på just det när jag försöker hitta strukturella och samhällsmässiga orsaker relaterade till mig själv, att kommentera just detta.
Jag tar på mig allt ansvar och alla andra går fria, ingenting annat ska skuldbeläggas.

Men kanske kommer jag inte att vara så förbannat tacksam.
För jag är ganska trött på att vara tacksam och jag är väldigt trött i allmänhet just nu och kanske är jag framförallt trött på mitt eget behov av att vara så förbannat tacksam hela tiden.
Att alltid vända svagheter till styrkor, dåliga erfarenheter till bra och att alltid vara jävligt medveten om att det finns någon annan som har det värre.
För det gör det ju och gnälla ska man inte och är det inte så att den här bloggen har varit väldigt uppfylld av just den sortens gnäll som skyller ifrån sig ansvar och lägger det på strukturer och samhälle och är det inte så att mina texter ofta, allra särskilt mest förr, var uppfyllda av min egen tro på min egen och mitt livs överdjävlighet?
Jo, men samtidigt. Alltid så tacksam. För det kunde ju ha varit värre.

Jag tar på mig allt ansvar för att jag sprang in i väggar redan när jag var arton och läst mig sönder och samman på universitet, skrivit två romanutkast, frilansat, jobbat, pluggat samtidigt som jag jobbat, läst dubbelfart, skickat tusen tjatmail, startat eget företag, nätverkat, gett ut en bloggbok, skuggdoktorerat för ingen betalning alls (innan jag var på väg in i väggen igen), skrivit, läst några kurser till och tagit på mig några fler jobb för säkerhets skull.
Jag ansvarar själv för att jag gjort alla de val som jag har gjort. Men jag tänker inte vara tacksam.

För jag har varit så förbannat tacksam, för att jag får studera och för att jag får bli det som jag vill bli. Tänk vad samhället är bra ändå. Och ännu mer tacksam blir jag när jag blir sedd och uppmärksammad och tänk alla som tycker om mina texter, eller all personal på universitet som sa att jag var så duktig att jag fick skuggdoktorera och tänk alla som trott på mig. Att lilla jag, som faktiskt kanske inte är någonting, som kom från den där lilla byn i Jämtland med en helt annan sorts bakgrund med ingenting alls, får beröm och får höra att jag är såhär lovande och begåvad.

Att ständigt mata den lilla som faktiskt inte är någonting alls eller har någon bakgrund att visa upp med ny bekräftelse och löften om att faktiskt vara sådär överdjävla duktig och begåvad som alla säger är en drog och en medicin. En ständig jakt efter nästa kick och en omöjlighet att kunna sluta jaga.
Att lyckas väga upp henne med känslan av att jag gör det för att det är så förbannat roligt och för att jag inte kan låta bli, vare sig att skriva eller läsa eller argumentera, är en konstart som jag börjar bli bättre på.

Men hon tar över i sin tacksamhet och vägrar känna någonting annat och när jag sitter genomtrött och sömnlös med hjärtklappning med 200 kronor kvar på kontot också denna månad, för så fattig är jag som jag alltid har varit – oavsett hur lovande och begåvad jag än må vara – är det just tacksamheten som jag inte orkar med.
När jag sitter och dricker finsprit och pratar jobb och hon slår ut i tacksamhet över att jag får vara i sådana här sammanhang fastän jag egentligen är så liten och inte kan någonting, medan jag tyst räknar i huvudet hur jag ska ha råd med mat när jag äter och dricker såhär fint glittrar självföraktet i glaset och sedan går jag hem i mina trasiga strumpbyxor, lånade skor och jag är så jävla tacksam för att jag var får vara såhär lovande och begåvad och uppmärksammad, men också så förbannat trött och längtande efter att slippa vara lovande och istället ha råd med finsprit, ha hela strumpbyxor och infriade löften.

I’m up early this morning, thinkin’ bout gettin’ this money

Mycket ironiskt att jag ägnade just denna förmiddag åt att prata om Lyxfällan med en kollega. Naturligtvis var vi väldigt raljanta och pratade om idiotiska sms-lån, skuldfällor, leva över sina tillgångar och inte planera sin ekonomi.
- Det finns alltid saker man kan spara på, sa min kollega, alkohol till exempel.
- Eller hur!, sa jag, eller cigaretter och snus.
Ännu mer ironiskt att jag direkt efteråt satt och lyssnade på Chamillionaire ft K-Ci – Won’t let you down och nynnade med i texten.

Samma eftermiddag får jag alltså veta att det måste sparas in på ekonomin i rådande lågkonjunktur och just nu är arbetsbördan ganska lätt på min arbetsplats. Numera är jag timanställd, vid behov. Förut har behovsanställningen handlat om när jag haft behov av pengar, just nu är behovsanställningen mer baserad på när mitt jobb har behov av mig. Det har de inte just nu.
Ingen skugga fallen över arbetsplatsen, chefen och ledningen för de gör vad de kan för att hitta arbetsuppgifter och är fina. Det är bara så läget är.

Vad det innebär för min ekonomi är dock att läget går från low till very low. På gränsen till desperat, med röd varningslampa. Logiskt sett finns det säkert något sätt att leva på 7800 kronor i månaden när man har hyra och räkningar för cirka 5500 kronor i månaden. Men jag vet inte om jag är beredd att leva så på marginalerna igen. Jag har glömt hur man gör och det enda jag minns är en konstant ångest som gick ut över allt annat, exempelvis skrivandet.
Ingen buffert för oförutsedda utgifter, för den går åt nästkommande månad. Inga Stockholmsresor. Inga fler spontanköp i närlivs-Ica. Definitivt inga kläder, prenumenationer, böcker (hejdå bokrea-inköpen) eller hyfsad kost hela månaden.

Som jag raljerande sa om dem på Lyxfällan finns det ju saker som jag skulle kunna spara in på.
Till exempel alkohol.
Och snus.

Det är nu jag förstår varför folk tar sms-lån.
Men jag tar hellre emot spartips.
Eller allra helst vilket jobb som helst, litet eller stort.

Lägesrapport

CSN strular och jag orkar inte sitta i telefonkö i en halvtimme för att skrika “show me the money!” och få ett jävla byråkratsvar tillbaka i luren.
Mina sista pengar kommer att gå till storshopping på Apoteket i Majorna för att göra vad jag kan för att linda den här förkylningen. Show me the nässpray, echinagard, halstabletter, hostdämpande och allt möjligt knark.
När jag i somras hade hosta i fyra månader i sträck (kids, här kommer en liten lektion i förkylningar: det är supandet som gör att du aldrig blir frisk, så var det för mig) fick jag låna grannens hostmedicin med morfin i. Den är slut nu.
Vårdcentralen strular och jag orkar inte sitta i telefonkö i en halvtimme för att skrika “show me the morfin!” och få ett jävla vårdsvar tillbaka i luren.

Idag är inte vinnarlivet alls.

Money and pussy, the only language I clung to

Man tenderar att glömma varför man egentligen kliver upp 06:15 varje morgon och ägnar åtta timmar om dagen av sitt liv åt att göra någonting man egentligen inte har någon lust med.
Sedan kommer lönespecifikationen och man förstår lite mer av sitt infantila projekt att jobba i princip hela sommaren, för tredje sommaren i rad.
Det är antingen lönespecifikationen eller jobbdagar som den här som gör det. Jobbdagar då man redan klockan halv nio på morgonen är uppslukad av en fascinerad diskussion kring att ordet dubbelfitta verkar finnas inlagt i alla mobilers T9. Förstår ni hur roligt de måste ha haft det på the almighty T9-kontor när de kom på att de skulle lägga in det ordet?
- Nä inte kuk, nä inte fitta. Men dubbelfitta däremot! Och bara den som är bisarr nog att vilja skriva ordet dubbelfitta i ett sms kommer att upptäcka det.
Vid halv tolv hade vi redan listat de vackraste diktatorsnamnen och pratat kombinationen gangstarap och hård styrketräning i lyriska ordalag.

Fast det sjukaste med den här lönen är att den till en viss, och relativt anselig del, består av saker som jag får betalt för, fast jag har haft kul när jag har gjort dem. Det vill säga lön för saker som jag skrivit. Jag skribentjobbade i och för sig hela gymnasiet och året därpå, men sedan dess har det varit en öken gällande att få betalt för att göra saker som jag faktiskt gillar. När jag jobbade extra för instititutionen för lingvistik var det i och för sig lite samma sak, men inte lika mycket som nu.
När jag ser den lönespecifikationen drabbas jag av en odefinierad skuldkänsla (det mesta i mitt tankesätt går ju att relatera till i termer av skuld, skam, ångest och förakt så det är inget nytt). Det känns helt sjukt att jag ska få betalt för att göra någonting som jag tycker om att göra. Som om själva definitionen av att arbeta är att man ska lida och hata det man gör för att man ska vara värd att få betalt för det. Sedan inser jag:
1. Jag förtjänar att få betalt för att skriva. Fast jag tycker att det är det roligaste som finns.
2. Det finns faktiskt människor som inte hatar det de gör åtta timmar om dagen. De är ofta trötta, de lider ibland av prestationsångest, de skulle relativt ofta hellre ligga hemma och slökolla på TV. Men de är faktiskt intresserade av det de gör och trivs med det som ger dem lön. Jag vill också bli en sådan människa, på heltid, en dag.

Fotnot: Jag är medveten om att the almighty T9-kontor med största sannolikhet inte existerar. Jag vet inte hur det går till när T9-listorna skapas. Men med en magisterexamen i lingvistik och hur mycket grammatiska kunskaper som helst borde jag vara ganska kvalificerad till att jobba där. Och gilla det. Och få betalt för det. Efter att jag lagt in de självklara orden som queer, hegemoni och dysfunktionell skulle jag även peta in ord som lämmeltågshysteri och mördardvärgar. Enbart baserat på min egen, högst subjektiva, frustration över att de orden inte funnits.