Jag vet att man inte får säga hora, men det är ju så himla kul

Mitt eget jävla Narnia har haft en tjejbloggssatsning där han intervjuat bloggbrudar som han ansett haft tjejbloggar samt använt ordet tjejblogg helt oproblematiskt helt enkelt för att det är kul och det retar folk.
Såklart det retar folk och såklart folk vill veta vad Mitt eget jävla Narnia egentligen menar och vad definierar en tjejblogg osv. Det är ju så genusängsligheten funkar. Själv drabbades jag av tvångssymptomatiska tics när jag började läsa intervjuerna.
- Tjejblogg! Men vadå tjej! Kvinna? Vad är det?
Men efter ett år på ett masterprogram i genusvetenskap blir man sån, om man inte var det förr (vilket jag ju dessutom var).

Man blir troligtvis också en sån som kan tycka att retas med en tjejbloggsetikett är rätt kul när man sitter med queerteorier, intersektionalitetsanalyser och problematiseranden stående upp i halsen. Sitter man flera gånger i veckan på universitetet och diskuterar på en nivå som innebär att någon på fullaste allvar kan säga;
- Men kan vi i alla fall komma överens om att en identitet är en människa sammansatt av hud?
Då blir man rätt trött.
Lägg därtill det extremt ängsliga citationstecknandet i luften som konstant pågår. Det som är ett töntdrygt, stående fylleskämt mellan mig och V. är i seminarierummet på institutionen blodigt allvar. Jag faller själv in i det när jag håller mina monologer i seminariediskussionerna.
- Men fanå! Nu måste jag nog använda ordet mångkultur! Det kan jag ju inte göra helt oproblematiserat, då kommer det ju bli playa hating från hela seminarierummet sen. Okej då, men jag viftar lite med fingrarna i luften så kommer jag undan. Då ser de ju att jag tycker att det är ett problematiskt begrepp och att jag faktiskt är medveten om att man måste problematisera det.
En gång råkade ordet arbetarklass slinka ur min mun utan att jag använde citationstecken. Det misstaget gör man inte om i första taget, vill jag lova.

Hursomhelst, lever man i den här kontexten och dessutom har en bakgrund av ungefär tio års politiskt engagemang och intresse behöver man ju pk-läckage. Ordet är såklart en referens till queerteorins queera läckage som Tiina Rosenberg, i Queerfeministisk agenda, definierar på följande sätt:
Den heterosexuella kulturen och dess produkter är inte alls så enhetliga som de utger sig för att vara. I själva verket “läcker” både kulturen och dess produkter queerhet.
(En viktig notering, för dem som inte plöjt queerteoretiska böcker de senaste åren, är att det med heterosexuell kultur och dess produkter alltså inte bara avses s.k. sexuell läggning utan även de normer kring Mannen och Kvinnan som kulturen och dess produkter skapar.)
Precis som den heterosexuella matrisen konstant läcker och bildar glipor och hålrum där inperfektionen i skapandet av Mannen, Kvinnan och det heterosexuella samhället pågår, på samma sätt läcker alla som är politiskt engagerade, belästa, insatta eller de idioter som påstår att de är fördomsfria.

Pk-läckaget är nödvändigt och befriande. Man orkar fan inte annars. Således känns det som ett mycket befriande skratt, det som kommer när jag läser om hur Mitt eget jävla Narnia definierar en tjejblogg. Jag asgarvar åt Jennys tips om hur man startar en tjejblogg. Också konstaterar jag nöjt att Saker under huden indeed är en tjejblogg. Jag blir ju fortfarande lite förvånad varje gång en manlig läsare (genuscencorn säger: vadå manlig? Hur definierar du manlig?) kommenterar eller mailar och det inte är ett hatmail. Jag är sjukt djävla tjejnischad på det mest stereotypa sättet.

Och angående pk-läckage handlade ju en hel del av grälen med senaste pojkvännen om mitt frekventa användande av ord som neger och fitta. Eller den mardrömsgången då jag pekade på min extremt korta, tighta kjol och refererade till mig själv som scanky hoe.
Eller idag när jag och frugan hängde ute på Saltholmen och hon frågar om jag varit på nyöppnade Lidl-butiken, vilket föranleder en monolog om butikens klientel som får mig att inleda allting med ett;
- Okej. Jag kommer att låta som en elitistisk medelklassbrud nu, trots allt mitt tjat om min arbetarklassbakgrund…men alltså det klientelet…

Lika mycket som den extremt politiskt och problematiserande rösten inuti ticsskriker varje gång begrepp som man, kvinna, etnicitet eller klass droppas utan problematiserande och varje gång någon försöker stereotypisera eller kategorisera. Lika mycket behöver den där upproriska, extremt politiskt inkorrekta rösten i mig bara få kalla sin blogg för tjejblogg, kalla sig själv för hora eller spy galla över white trash-klientel på en billigbutik. Mest för att det är så himla kul och fånigt förbjudet.