En bedövad generation

P-pillret har fyllt 50 år. Pillret har hyllats för att revolutionerat sexualiteten och kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp. Men det är ett 50-årskalas fyllt av kritik kring lättvindiga utskrivningar, ignorans kring svåra och många biverkningar samt en sexualpolitik som fortfarande lägger ansvaret för skydd mot graviditet enbart på kvinnan. Såväl feministiska krönikörer som läkare har uttryckt oro och ilska kring det hyssjande som råder kring p-pillrets effekter. Men trots att de vanliga biverkningarna bland annat är nedstämdhet och minskad sexlust är det fortfarande den vanligaste preventivmedelsmetoden. Nio av tio svenska kvinnor uppskattas använda, eller ha använt, p-piller. Hur kan ett kritiserat läkemedel, med påtagliga effekter på mångas psykiska hälsa, ändå vara så vanligt?

Svaret ligger möjligen i att det är ett oerhört enkelt och billigt sätt att bedriva vård. I rädsla för ökade aborter eller mer tids- och kostnadskrävande preventivmedel såsom kopparspiral är det betydligt lättare att slentrianmässigt erbjuda recept på p-piller. Hormoner skrivs idag heller inte bara ut i preventivt syfte. Många kvinnor blir erbjudna p-piller mot bland annat PMS, svåra menstruationssmärtor, oregelbunden mens eller andra hormonrelaterade problem. Likaså framställs p-pillret som en räddare i nöden mot såväl acne och grov hårväxt som liknande estetiska åkommor.

Samtidigt som p-pillret triumferande firar 50 år med hög användningsfrekvens gör serotoninhöjande psykofarmaka samma segertåg runt om i världen. Folkhälsoinstitutet uppskattar att omkring 11 procent av kvinnorna och 6 procent av männen i Sverige medicinerar med antidepressiva läkemedel. Bland unga är siffran omkring 60 000, varav merparten är kvinnor. Såväl medicinen, som bilden av den, har  förändrats. Den har gått från att ha varit ett suspekt lyckopiller för djupt deprimerade till dagens serotoninhöjande preparat såsom Cipramil och Zoloft, som skrivs ut av en rad varierande orsaker. Idag behövs ingen klinisk depression eller annan fastställd psykisk ohälsa. Istället varierar utskriftsorsakerna från oro och sömnproblem till smärttillstånd, social fobi och generaliserad ångest.

Mönstret från den lättvindiga p-pillerutskrivningen går igen. Läkemedelsindustrin går på högvarv och allt fler hjälpsökande får ett recept på en medicin som orsakar biverkningar, förändrat humör och dämpade känslor. Minskad sexlust och svårigheter att få orgasm hör bland de främsta biverkningarna gällande de vanligaste serotoninpreparaten. Likaså upplever många att den utjämning som sker i humöret ger en form av overklighetskänsla, där de tappar kontakten med sig själva. Men även denna medicinering är ett både enkelt, effektivt och billigt sätt att behandla patienter. Med knappa resurser erbjuds få samtalsterapi eller liknande och det finns omvittnande brister i såväl uppföljning som komplement till medicineringen. Ta medicinen och hör av dig om det inte blir bättre är rådet många får, liksom att ”hålla ut” under den första perioden av biverkningar. Samma råd ges ofta till kvinnor som klagar över p-pillrets biverkningar. Man kallar det en övergångsfas och uppmanar dem att komma tillbaka om det inte blir bättre. Ofta enbart för att byta sort.

Det är inte bara för vården som det är både ekonomiskt och effektivt med hög läkemedelsanvändning. Arbetsgivare vill knappast anställa kvinnor som en gång i månaden lider av så svåra menstruationssmärtor att de i värsta fall måste stanna hemma från arbetet. Svår PMS med humörsvängningar som följd påverkar fler än den drabbade. Att låta människor med oro, sömnsvårigheter eller generaliserad ångest gå ner i arbetstid eller rehabilitera sig kostar pengar, jämfört med en duglig och medicinerande personal. Läkemedlen passar helt enkelt väldigt bra in i ett samhälle där anställningsbarhet och självhjälp blivit frekvent använda begrepp och där samhällsstruktur och tempo inte tar hänsyn till naturliga känslor såsom nedstämdhet, oro och svajande humör.

Bland det mest påfallande med såväl p-piller som antidepressiv medicin är hur lite vi vet om hur de påverkar oss på lång sikt. Ingen kan idag med säkerhet säga hur det frekvent tillskottet av hormoner och signalsubstanser påverkar våra kroppar. Läkemedlen är så pass nya att inga uppföljande studier ännu kan göras. Att p-piller även påverkar miljön och skapar ekologisk oro är känt. Men vad händer med de mängder serotonin och liknande preparat som också hamnar i våra vatten? Det är det ännu ingen som vet.

Likaså är det tydligt att de som främst utsätts för propaganda och receptutskrifter kring båda läkemedlen är yngre kvinnor. De är den främsta målgruppen gällande p-piller och den samhällsgrupp där användningen av antidepressiv medicin ökar mest. Det är ingen röststark grupp, men däremot människor som har höga krav på sig gällande både prestationer, sexualitet och relationer. Det är unga individer, som kanske inte har hunnit få kontakt med sig själva och sin sexualitet. En frekvent utskrivning av medicin till dem kan vara förödande. Risken finns att vi om ett tiotal år får se en hel generation unga kvinnor sluta med sina läkemedel och undra vad det var som de stod ut med under alla dessa år. En bedövad generation, som hade förtjänat en bättre behandling.

Text publicerad i GP Kultur 8/7

Andra inlägget om abort och Anna Ekelunds text i F-ordet: Det är inte hos preventivmedelskonsumenterna som det största felet ligger

För det första tycker jag att Christina kommer med väldigt bra kommentarer till föregående inlägg. Det är tråkigt att hon missuppfattas som att hon skulle tycka att preventivmedel = ta ofödda liv när hon egentligen bara ifrågasätter var gränsen går när vi börjar referera till det som liv och måste ta det där svåra, moraliska beslutet mellan liv och död som Anna Ekelund och många med henne menar att abort är. Jag håller känslomässigt med Anna Ekelund, men är rationellt helt med på Christinas ifrågasättande.
Var går gränsen för när man tar ett liv? Vid dagen-efter pillret eller aborten två veckor efter, för att man missade att ta dagen efter piller? Varför ses inte dagen efter-piller som ett moraliskt och svårt beslut när abort är en sådan livsomvälvande händelse, ett beslut om att ta liv och döda en begynnande människa? Eller kondomen som sprack och som orsakade graviditet? Det var ju också ett försök att hindra ett begynnande liv, som misslyckades. Är det då ett sådant svårt och moraliskt beslut att hindra livet från att fortgå några veckor senare?

Det intressantaste med abortdiskussionen är hur nästan ingen diskuterar hur man faktiskt hamnar i situationen som leder till en abort, nämligen frånvaron av preventivmedel. Eller jo, det diskuteras naturligtvis. Av allt ifrån bekymrade barnmorskor till fräsande småbarnsföräldrar som suckar över slarv och ogenomtänkta fylleligg. All diskussion som utgår ifrån frånvaron av preventivmedel utgår nämligen ifrån samma sak:
Det är konsumenterna av preventivmedel som det är fel på.

Antingen är konsumenterna ”omedvetna” om riskerna. Här påpekar debattörerna frånvaron av kunskap och förespråkar mer information. Jo, okej, kanske finns det en dålig information kring könssjukdomar i allmänhet. Men graviditet? Graviditetsrisk? Va?!
Jag hade min första lektion i sexualkunskap när jag gick i mellanstadiet, men redan innan dess hade jag naturligtvis koll på hur barn blev till. Men det som utgjorde sexualkunskapen då och genom hela högstadiet och gymnasiet, samt all annan information via ungdomstidningar, barnmorskor, skolsköterskor, Veckorevyn, broschyrer osv. utgick ju bara ifrån en sak: Det är sjukt lätt att bli gravid. Om svårigheter för kvinnor att få vaginala orgasmer och vad klittan är för något lärde jag mig banne mig aldrig på en enda offentligt understödd sexualinformation. Däremot levde jag länge i föreställningen att det räcker med att kuken bara är i närheten av fittan för att en röd varningslampa ska börja lysa och en megafon börja basunera ut ”ALERT! GRAVIDITETSRISK!”.
I Debbie Epsteins mycket läsvärda bok Schooling sexualities, om sexualitet och sexuell uppfostran i skolvärlden, diskuterar hon ingående faktumet att individer av kvinnligt kön i hög utsträckning skolas till att skydda sig och akta sig för sex. Den gamla föreställningen om passiva flickor som ska skyddas från pojkars sexualitet införlivas i en sexualkunskapsdiskurs där den kunskap som förs ut till de av kvinnligt kön är just riskerna med heterosexuellt penetrerande samlag, där graviditet är det centrala, medan den kunskap som de av manligt kön får, består mycket mer av begreppen lust och ansvar än just risk. Boken utgår ifrån den amerikanska skolvärlden, men den studie av svenskt sexualundervisningsmaterial som jag gjorde i våras påvisade inte några större skillnader.
Alltså: Jag tror att det finns få presumtiva preventivmedelsanvändare som inte är medvetna om risken att bli gravid om man struntar i preventivmedel eller slarvar.

Det andra alternativet är att konsumenterna har ett för lösaktigt (ursäkta, jag kom inte på någon bättre formulering) sexliv. Att slänga upp sig på abortbritsen anses här synonymt med att man knullar runt för mycket. Resonemanget är i sig relativt ologiskt. Ju fler sexpartners, desto större risk att bli gravid? Det kanske finns djur som funkar så, men mig veterligen ökar inte chanserna/riskerna för honan att bli gravid ju fler hanar som sätter på henne, i människans värld.
Jag är medveten om de siffror som pekar på att ett vidlyftigt sexliv med många partners är ett riskbeteende, men gäller inte det i avseendet könssjukdomar och inte graviditet? De som menar att konsumenterna helt enkelt har för mycket sex med alltför många verkar ha missat fakta som pekar på att många som gör abort (jag har tyvärr inga siffror att tillgå, någon får gärna fylla i) lever i en längre eller kortare fast relation. De där fylledimmiga onenightstanden där kondomen glömdes bort utgör bara en bråkdel i aborttalen.
Det som förespråkas här är däremot fast relation samt i det närmaste avhållsamhet tills man funnit den där fasta relationen. Det utgår med andra ord från en extremt heterocentrisk, konservativ syn på sexualakten som penetrerande sex mellan man och kvinna. Antingen är det kuken i fittan eller så lever man i avhållsamhet. Naturligtvis är det penetrerande, särkönade sexet det som är normen i allmänhet, men en hållning som menar att det enda alternativet till detta är avhållsamhet spär bara på normen. När kommer en hållning som pekar på alternativen eller försöker utvidga sexbegreppet?

Det tredje alternativet, vilket förmodligen också är det vanligaste, är att konsumenterna helt enkelt är slarviga och don’t give a fuck. Säkert finns det preventivmedelsanvändare som är det också. Men jag skulle tro att det är väldigt, väldigt få som på riktigt tycker att det är kul och kanske sexuellt upphetsande att leka rysk roulette med graviditetsrisken, på riktigt tycker att det är grymt sex att syssla med avbrutna samlag eller går igång på att försöka räkna ut sina säkra perioder. Jag tror att det är väldigt få kvinnor som får en kick av nervositeten och nojorna som uppstår efter osäkert sex, gillar att ha hjärtklappning dagarna innan mensen förväntas komma eller ser det som en härlig thrill i tillvaron att kissa på det där graviditetstestet som man skamset köpt på Apoteket.

Folk slarvar kanske. Men jag tror att de flesta gör det av en anledning. Och kanske är det dags att vända fokus från konsumenterna och göra det som man gör i resten av den här marknadsekonomin när konsumenterna inte köper varan som de ska: Ifrågasätta varan.
Hur kommer det sig att så många inte vill käka p-piller, tråckla med hormonspiraler, få p-sprutor eller p-stavar? Varför slutar så många konsumenter med dessa preventivmedel på grund av biverkningar? Varför har man fortfarande inte utvecklat fungerande skydd för män, så att man är två om ansvaret?
Det är väldigt få som använder kondom i fasta förhållanden. Anna Svensson skriver väldigt bra om det här. Däremot är det väldigt många som inte vill använda hormonbaserade preventivmedel. Och vad är då alternativet?
När det gäller preventivmedel är det förmodligen den enda del av marknaden där man dumförklarar konsumenterna utifrån deras ovilja att konsumera varorna, snarare än att ifrågasätta de varor som erbjuds. Kanske är det där man ska lägga fokus nu. Användningen av preventivmedel är inte så hög som man önskar, men efterfrågan kommer med största sannolikhet inte att minska. Den hör liksom samman med lusten att idka plain old kuken i fittan-sex, som har hållit sig relativt intakt sedan mänsklighetens begynnelse.

Läs även Isabelles inlägg samt Christinas inlägg.

Låt fittan tala fritt

- Du, jag pratar rätt mycket om mitt könsorgan va?, säger jag till frugan när vi sitter i parken och vitvinsdricker i solskenet.
- Ja, fan vad du pratar om din fitta, konstaterar min alltid lika ärliga vän.

Sedan kommer vi fram till att det är ett rätt genomgående drag för vårt gäng, men att jag kanske är den värsta. Att både prata om fittan, prata öppet om sina fittproblem och köra den manliga klassikern (myten?) att prata om sitt könsorgan i tredjeperson, som om det vore någon med eget liv och egen hjärna.

För mig har det alltid funnits någonting extremt retande med den kompakta tystnaden kring könsorganet. Jag fattade aldrig riktigt det där smusslandet med bindor och tamponger och teatraliska viskandet om man plötsligt fått mens och behövde låna en tampong av någon. Som om det var en mystifierad hemlighet eller någonting att skämmas över.
Jag har retat mig på att man inte får ens knysta om att man skulle behöva klia sig eller har issues därnere när svampinfektionens klådor och svedor gör att man inte kan tänka på annat. Ännu mer irriterad har jag blivit på de där mystiska besöken hos barnmorskor och gynekologer. En hemlig liten kvinnlighetsort där man kan sitta och vara hemlig och mystifierad kvinna med ett oh so komplicerat och tabubelagt könsorgan som både bär ansvar för reproduktion och kanske bär på cancer men tyst, tyst nu pratar vi inte om det utan bara särar på benen i gynstolen och tar de piller som finns på marknaden. Så sitter man där i väntrummet och håller käften och är mystiskt kvinnliga ihop med könsorgan som hotas av spermier, cancer, infektioner och könssjukdomar och som är sådär invecklade och konstiga att prata om det bör vi verkligen inte göra. Jag får allergiska utslag varje gång jag sitter i ett sådant väntrum. Förstrött bläddrar jag igenom varenda könsnormativ och heterosexistisk damtidning som ligger framlagd och sedan går jag in och är Kvinna (och naturligtvis Heterosexuell, no doubt about that) och klagar över mina p-piller och pratar om mina fitt-issues och sen får jag väl ett nytt recept också går jag hem.
Allting under sekretessbelagd tystnad såklart.
Jag läser Pansos inlägg om cellproverna och älskar att hon vågar tala öppet om det och hur mycket historier hon hört sedan hon börjat prata om det och jag undrar hur i faen det kunnat bli något konstigt att prata om.
För att inte tala om vestibulit. Vi talar inte om vestibulit. Har man ont så att det känns som om fittan brinner varje gång man försöker ligga är man tyst och smyger iväg till gynekologen, lider i tysthet, får knappast särskilt mycket hjälp eftersom forskningen ligger efter och fortsätter att lida.
Och alla som upprörts över att jag utan omsvep kan nämna att jag varit ofrivilligt, oplanerat gravid. Att jag planerade abort (jag fick missfall). Det får man absolut inte prata om. Gud vad pinsamt och känsligt det blir.

Allting som rör det kvinnliga könsorganet och biologin har enligt tradition blivit mystifierat och tabubelagt. Mina kunskaper från Genushistoria A är inte direkt fräscha så fyll gärna i med mer historisk fittfakta den som kan, men att göra det kvinnliga könsorganet till det Komplicerade som behövde utredningar och forskning var väl från läkekonstens start och framåt ett sätt att koppla kvinnan till naturen, medan mannen blev kopplad till förnuftet.
Det är sorgligt hur hela det här hysch-hyschandet kan leva kvar i vår tid. Hur vi genom tystnaden fortfarande gör fittan och alla dess issues till någonting konstigt, mystiskt och tabubelagt. Hur vi genom alltifrån tampongsmusslande till tyst vestibulitlidande bekräftar att det här är någonting som man ska skämmas över litegrann, hålla hemligt och låta vara lite konstigt och privat.

På en annan level har jag och de jag känner tagit över den klassiska, manliga myten att prata kärleksfullt om könsorganet som om det vore något med eget liv och egen skalle. Inte nog med att det lilla livet kräver tamponger och går på p-piller, får infektioner och måste skyddas från könssjukdomar. Den har ju dessutom en krävande sexualdrift.
- Låt fittan tänka fritt, säger vi ibland med ett leende och skapar därigenom en diskurs som bekräftar att könsorganet faktiskt har ett fritt tänkande som inte alltid överensstämmer med något slags rationellt tankemönster som den där hjärnan kanske sysslar med. En motdiskurs mot alla gånger man hört snubbar prata om ”den” och vad ”den vill”. En undercover feministisk diskurs att själva få frigöra sexualdriften från det rationella och kanske även personen. Fittan tänker själv och har ett eget liv. Den är fri att göra som den vill.

(Under en diskussion om konstnärsmän och – citat; deras fladdrande kukar ändrades ett tag uttryckssättet till ”låt fittan fladdra fritt”. Tanken var väl att det skulle låta lite sådära poetiskt och metaforiskt liksom åh, jag är konstnärskvinnan med en flyktig fitta som fladdrar omkring. Tyvärr gav meningen mer upphov till mer tydliga mentala bilder av ett par enorma, fladdrande blygdläppar i motvind (tänk Carolas hår i Fångad av en stormvind-uppträdandet fast i blygdläppsversion) vilket gjorde det mindre hett och poetiskt.)

Hursomhelst så är det inte mer än rätt. Det är rätt. Att prata om sin fitta. Att inte hålla tyst om vare sig issues, besvär, roligheter eller svårigheter. Vifta med tamponger, gnälla över svampinfektioner, gå ihop och klaga över undermåliga preventivmedel och deras biverkningar, diskutera erfarenheter från gynekologer, kräva bättre vård och mer forskning på vestibulit, prata onani, kräva bättre HBT-integrerad vård på barnmorskecentraler och allt annat möjligt. Fittan är varken särskilt komplicerad, mystisk eller mytisk. Men den förtjänar det bästa och att bli talad om. Låt fittan tala fritt.