Such a perfect day

Jag gav Gustav en resa för två till hans syster i London i födelsedagspresent (presenten i form av en analog print screen-dagbok, som jag gjort genom att skriva ut passande bilder från internet, klippa, klistra och skriva kommentarer).

Förra veckan var vi där. Under timslånga promenader, mellan GT i hotellbarer och middag på Mildreds, från Camden till Green Park hann jag tänka en hel del.

Följande lista är ett urplock av tankar som svishade förbi, stannade mer eller mindre länge, under fem dagar hemifrån:

1. You can take the country out of a girl. I synnerhet om hon alltid längtat efter nattöppna kiosker och asfalt under fötterna. För jag älskar storstäder. Jag älskar att vara en del av den främmande massan och älskar den kollektiva anonymiteten som uppstår. Många kvällar gick jag runt och suckade av skönhet i byggnader och vyer. Asfalt som blev mer asfalt, gator som aldrig tog slut. Att vara upplöst i ingen särskild alls, när jag gick en ensam förmiddagspromenad och köpte en kaffe. Fullständigt identitetslös och ändå närvarande, en del av staden. Flera nätter tänkte jag på när jag var i Paris med bland annat Per och han skrek “mitt hjärta brister av kärlek till den här staden!” i någon gränd. Jag önskar att jag hade haft modet att ropa samma sak i London.

2. Hur många semestergräl mellan par som handlar om att någon borde kollat upp/packat/fixat någonting, men inte gjort det. “Men jag trodde att du…” var vår vanligaste meningsinledare i de få dispyter som förekom. Det känns inte som att vi är ensamma (och oftast var det jag som glömt bort något mail eller liknande).

3. Just faktumet att jag glömt mail, irrade omkring och inte hade planerat in i minsta detalj, vare sig resplan eller vad vi skulle göra där. En del tjorv blev det och allt löste sig tillslut och detta med insikten om hur långt jag har kommit från den ängsliga och kontrollneurotiska som jag en gång var. Men tanken var också hur enkelt det är att fortfarande leva kvar i den identitetsbilden och pådyvla den på andra (vilket var en del av upphovet till föregående punkt).

4. Hur enkelt det faktiskt kan vara att leva. Lite picknickmat och en park. En bar och ett glas vin. En kaffe någonstans. Oplanerat och i nuet. Perfect Day på repeat i hjärnan och någon form av…jag vet inte, livsnjutande?

5. Flygrädsla. Går det aldrig över?

6. Koriander. Jag älskar koriander helt besinningslöst.

7. Man kommer sällan så nära människor som när man reser ihop. Man måste kompromissa, samsas och visa både sina viljor och sämsta sidor på ett helt annat sätt än hemma. Nu var det inte ens någon backpackingresa vi gjorde direkt, men hans runtsläpande av mig på Primark borde i alla fall räknas som någon slags mandomssafari.

8. Orkar jag verkligen fortsätta med det här?  På heltid? Ständig oro för ekonomin, hänga med, sitta på Twitter, diskutera, få arga mail, läsa hatkommentarer, pitcha idéer och få nej tack, ha åsikter om allting. Vill jag göra det som heltidssysselsättning? Jag vet inte, jag visste det definitivt inte i London och inte när jag kom hem och surfade AMS. Det här är det roligaste som finns, men jag tycker inte om vad heltidsåsiktsmedialivet gör med mig. Jag är rastlös, orolig, missunnsam och alldeles för arg, alldeles för ofta. Jag är orolig för pengar jämt. Kanske är det en sommarfas, kanske inte.

9. Jag borde verkligen åka bort oftare.

Somliga dagar är charterdagar

Jag har alltid älskat charterresor och solsemestrar. Det är inte riktigt fint att gilla det, men jag tycker verkligen om det. Kanske handlar det om någon arbetarklassungesrevanch efter alla de där sommarloven då mina kompisar åkte till exotiska ställen med palmer och pooler medan mina föräldrar packade in tre småbarn i en begagnad husvagn från 70-talet och aldrig kom längre än till Höga kusten och släkten utanför Sundsvall. Såhär i efterhand hade jag förmodligen minst lika kul på campingplatser med nya vänner, lokala pizzerian och minigolfrundor än vad jag hade haft på Mallorca, men det fattade man ju inte då.

När jag var elva år tog min mormor och morfar med mig på mitt livs första utlandssemester. Vi åkte till Kreta. Jag fick åka i ett flygplan för första gången, se palmer på riktigt och höra människor prata grekiska. Det var det häftigaste som jag hade gjort i hela mitt liv.

Sedan dess har jag väl åkt mina vändor, blandat med festivaler, stadsresor och på-egen-hand-resor. Jag har bara bra minnen. Jag har tre resor som sticker ut. Som inte bara toppar chartertoppen utan även mina resor överhuvudtaget.
Den första är min och P:s resa till Kos, en vecka efter att jag tagit studenten. Numera är Kos-resan mest en sådan där sak som jag berättar om för folk för att jag älskar att provocera och bryta mot folks invanda konventioner och jag vet att ingen skulle tro att den alternativa, intellektuella bruden frivilligt varit på Kos en vecka. Men det har hon.
Det var precis när det började bli dåligt mellan mig och min dåvarande flickvän. Då det började bli tydligt att vi höll på att utvecklas åt alltför olika håll, att de där olikheterna som tidigare varit fascinerande nu bara var irriterande för varandra. Fortfarande trodde vi på relationen, men vi gnagde på varandra. Jag såg mer och mer den dreadslockiga Ani Difranco-flatan som tjatade om veganism och odlade håret under armarna. Hon såg mer och mer hiphopbruden med porriga trosor som även gillade män. Vi såg inte att vi älskade varandra och hamnade dagligen i absurda gräl som när jag helt sonika stängde av hennes Ani Difranco-skiva och satte på Eminem bara för att djävlas. Eller när jag rakade benen inför henne bara för att jag visste att hon skulle provoceras av det. Kanske var Kosresan ännu en motreaktion mot allt det politiskt korrekta och förväntade som jag hamnat igenom min relation och mitt politiska engagemang.
Hursomhelst tog jag stipendiepengarna från min studentdag, satte mig på ett plan med P. och sen ägnade vi en vecka åt sådana icke-intellektuella, korkade aktiviteter som Bacardidrickande på balkongen, tequilarace med ett gäng nymuckade lumparkillar från Borås, bakfyllesolande på stränder med dunkande techno och festliga namn som Grabbarna Grus-stranden och en helt fantastisk natt i sällskap med tre Stockholmssnubbar med dryg Stureplanshumor som råkade säga slippery klitta när de skulle beställa Slippery nipple åt oss så att jag och P. tjöt av skratt. Det var världens mest korkade uppror mot allt det som förväntades av oss, men det var det roligaste uppror mot mina invanda konventioner som jag någonsin har gjort. Någon månad senare gjorde jag och flickvännen slut.

Den andra resan var en sommar senare, med han som jag älskade och vi som precis blivit bra igen efter en av alla stormiga förhållandetörnar som vi gick igenom. En liten grekisk ö och allt det där romantiska som hörde till. Strandpromenadshandhållande, stjärnklara nätter på balkongen, restaurangmiddagar med mousserande vin, siestaknullande i hettan och solbrända kroppar som somnade in mot varandra. Ingenting var problematiskt och svårt. När han hade glömt både solglasögon och handduk i packningen blev jag inte irriterad utan skrattade bara åt hans dåliga packningsfärdigheter. När jag panikade under båtresan höll han bara min hand och sa åt mig att ta det lugnt. Romantiken tog vi till det yttersta den kvällen på en bar uppe på ett av bergen. Glödande solnedgång, San Fransisco i stora glas, jag som blundade, vi som förlovade oss för exakt så genomkorkat lycklig och dödligt förälskad var jag att jag som nittonåring förlovade mig med stolthet. Ett år senare skulle vi bryta förlovningen under en annan av alla våra kriser, men minnet från solnedgången finns kvar och det var nog det viktigaste ändå.

Den tredje resan var den hösten som jag tillslut bestämde mig för att följa med på familjeresan till Alanya. Av politiska skäl och vuxenskäl ville jag inte följa med hela familjen och två till på en gemensam charter till Turkiet, men tillslut kom det sig att jag följde med. Alanya efter turistsäsongen var någonting helt annat, inga inkastare eller kommers. Bara vi och några tyskar på ett litet familjehotell där vi åt middag med familjen och pappa fotbollsbondade med hotellägaren i baren varje kväll. Vi träffade en massa människor och mina föräldrar, som jag sett som den typiska rädda svenska typen, var helt andra när de hängde nere i en kalebasskällare i något av de mindre kvarteren och pratade hasch på knagglig engelska med en nerrökt konstnär. Mest av allt minns jag kanske min pappas blick en av de där dagarna, vi låg och flöt i havet ihop. Pappa med sina bekymmersrynkor, sömnproblem och eviga oro över jobbet och familjen som han aldrig kunde släppa. Nu rödbränd hy där bekymmersrynkorna brukade sitta, ett lugn över ansiktet. Vi såg upp mot den blå himlen och jag hörde pappa säga;
- Det är i sådana här stunder som man förstår varför man lever, Elin. Fan ta räkningar och regn och all den där skiten. Det är det här som är anledningen till att vi lever egentligen.

Somliga dagar kan jag längta charter. Somliga solskensdagar måste jag gå ner till Icabutiken och köpa färskt bröd och småtjöta med kassörskan, åka ut till havet eller dricka drinkar mitt i veckan. Somliga dagar vill jag ha en hand att strandpromenadshålla eller någon att siestaknulla med. Somliga dagar är charterdagar, oavsett var man befinner sig, man gör vad man kan, men det är alltid de lätta dagarna. De där dagarna då man förstår varför man lever.

lånad luft; jag är på väg

det norrländska ta dagen som den kommer-lugnet har infunnit sig en vecka för tidigt. det finns en hyperstress som borde finnas, som ligger någonstans där latent över allting, jag menar allting, som måste göras. studier, logistik, planering. för mycket. istället går jag runt och hostar upp det sista förkylningsslemmet i solskensförnöjsamhet.

jag är inte rastlös längre. inte när det är en vecka kvar till jag lägger nycklarna på chefens skrivbord, ursäkta men jag måste jocke bergnörda-igen; säger upp mig för att fånga lite sol.
det är så kort tid kvar och alla de veckorna jag bävade för, i decembermörkret när jag med fötterna långt nere i sörjan sa ett tveksamt ja till fortsatt anställning, ligger snart bakom mig. you made it bitch, you really made it!

jag är inte rastlös för jag andas lånad luft. det mesta saknar substans just nu och det gör ingenting. det gör ingenting att jag kippar efter andan, det som erbjuds är sådant som jag levt på en längre tid. snart behöver jag inte leva på det längre.
jag andas lånad luft och tänker norrland; vakna sjukt tidigt och gå en runda runt berget med ny mp3-spelare i fickan innan jag kommer in med vindbitna kinder till kaffebryggarens puttrande. jag och mamma i varsitt rum med varsin laptop i knät; orden som flyter, mamma som ropar för kafferast eller hundpromenad. fjällstugan, barndomsstugan, släktingarna. skoter över fjället, grillkorven och pulka i skoterspåret fast det är döfarligt.
tänker skrivarvecka på folkhögskolan; nya ansikten vars texter jag läst, långa samtal, ny luft under vingarna. en putt i rätt riktning, inspiration.
tänker berlin eller stockholm eller uppsala; ny asfalt under fötterna, nya himlar ovan ögonen. tänker paris, ja kanske paris i försommarhettan i parker med fröken b. och grabbarna eller island, ja kanske island med majas lyckliga rida-islandshäst-gestaltning inne på hagabion som ett fnissigt minne i hjärnbalken och långa vidder, varma källor, syster och klubblivet i reykjavik.

jag gör det jag brukar i lite mer än en vecka till. fyller mig med det substanslösa som varit substansen under en lång tid medan jag kippat efter andan. come fill me up med nya vårskor och vackra klänningar. vinfylla och flirtögon. kärlekslösa kukar och vackra ord. det saknar substans men det räcker för snart andas jag igen.