På väg i vila

Utanför fönstret tumlar höstlandskapet omkring. Tågvärden pratar om halka och på sina ställen finns det spår av nattens blötsnö mellan träden. Jag har blivit intervjuad inför doktorandtjänsten och sitter nu intill Gustav på väg till Stockholm över helgen. Jag har ett möte, han ska paneldebattera på HBTH-konferensen.
Med rester av sömntablett kvar i kroppen och utmattad efter morgonens intervju lägger jag huvudet mot fönstret, lägger den tjocka halsduken mellan mig och den kalla ytan. Sluter ömsom ögonen, låter ömsom dem vila på landskapet utanför.

Just nu är strävan och oro koncenterat i några timmars vila. Man måste få känna den känslan också. Annars går man under. Och jag tror att det var som såhär jag föreställde mig livet som oroligt barn, frustrerad tonåring eller överpresterande 20-åring. Jag vet att det var det här ögonblicken, och andra med dem, som jag väntade på, längtade efter, kämpade för.
Här sitter jag på ett tåg och ser hösten tumla fram utanför fönstret. Jag ska, om några timmar, sitta på ett möte. Därefter kommer jag att gå ut och äta en hallonbakelse med Helena och låta mig bjudas på champagne av Julia. Jag ska vara fnittrig, glittrig, salongsberusad och skåla med människan som jag vill leva det här livet med över tända ljus, i vinglas, med kärleksfulla ögon på varandra.
Om detta vet jag fortfarande ingenting. Jag bara anar. Jag sluter mina ögon. Allt jag gjort hittills var för att komma hit, till denna stund. Hösten tumlar, livet tumlar, jag vaggas in och sover en stund.

Någonting ostrukturerat om dejtande och dåliga män

Hamnade idag i en diskussion på Twitter (var annars) med Johanna Ögren, Julia Skott och Isabelle Ståhl om dejting och regler. Det hela sprunget ur det här inlägget. Nu har Johanna bloggat om saken och tror sig veta att jag kommer att skriva något klokt och bra om saken.

Jag hade ingen aning om att jag ens hade åsikter i ämnet och så starka. Det känns lite som när Liz Lemon i 30 Rock helt plötsligt blir relationsexpert åt alla kvinnor. Nördbruden goes relationsrådgivning.

För det första lever jag fortfarande i något slags chocktillstånd över att så få verkar ha dejtat. Överhuvudtaget! “Man ligger väl lite och sen blir man ihop”, verkar vara ett vanligt scenario.
Whut? Hur går man därifrån? Och hur kan man hitta så många intressanta personer som man börjar hänga med på så regelbunden basis att man helt plötsligt är ihop? Och hur kan man frivilligt skippa hela dejtingstadiet?
Ut och dejta med er. Sitt och ha tryckt stämning på ett café över en kopp kaffe, drick öl och råka snudda vid varandras händer, skicka kryptiska sms och vänta nervöst på svar, kör filttricket när ni kommit till stadiet “se film hemma hos någon kanske”, följ tredagarsregler och spelet och what not. Det är roligt. Jag har haft så väldigt roligt när jag dejtat, fastän de flesta dejter inte lett till så mycket mer än en hel del minnesvärda historier.

Men det som gjorde att jag reagerade på diskussionen var just frågan om att dejta flera samtidigt. Om huruvida det var oärligt. För det första får jag väl erkänna att jag också sett “dejtande som en sport och inte som en möjlighet att komma nära någon” och att det mesta stämmer in på mig. Men för det andra ser jag inte problematiken i att dejta flera samtidigt och inte säga det till den andra.
Framförallt finns en underton av att det skulle vara ett manligt beteende. I beg to differ. Däremot verkar det mycket lättare att falla in i talet om sviniga, oärliga, dåliga män så fort det är en man som gör så.
Jag dejtade fem killar samtidigt ett tag. Jag kände mig varken svinig, dålig eller oärlig. Mest stressad, ärligt talat. Och jag har en känsla av att ingen skulle kallat mig vare sig svinig, dålig eller oärlig. Jag hade nog mest varit en singeltjej som tar för mig eller något annat uppmuntrande. Eventuellt en slampa, oavsett vad man lägger in för värdering i det begreppet.

I talet om de dåliga männen som dejtar flera samtidigt, som ligger runt, som inte hör av sig när de ska och allt det andra ligger en föreställning om de automatiskt bra kvinnorna. De som håller sig monogama, som väntar vid telefonen och längtar efter kärleken. En djupt inrotad föreställning om att kvinnor först och främst är intresserade av kärlek.
Som Katrine Kielos skrev i den här utmärkta ledarkrönikan: Kvinnors lust måste gömmas i romantik.
Det handlar också om en lika djupt rotad föreställning om kvinnor som säljare på sexmarknaden och män som köpare. Isobel skriver såhär: Att vara köpare är att ha en maktposition. Att vara köpare är att vara den som väljer, som avgör hur mycket tid, energi och charm man är beredd att lägga ner på att få som man vill. Som köpare är man förstås också den som utsätter sig för risken att få ett tack, men nej, tack.
Kanske finns det kvinnor som verkligen på riktigt är intresserade av att de där männen som de går hem med och ger telefonnumret till faktiskt hör av sig sen. Kanske finns det kvinnor som verkligen inte dejtar i annat fall än att de kan tänka sig att inleda ett förhållande med personen ifråga. I så fall säger jag grattis och shit.
I annat fall tror jag att allt hymleri kring dejtande i många fall handlar om föreställningarna kring att det bör vara något man vill ha ut mer av. Om inte annat så ska man i alla fall sukta efter manlig bekräftelse. Om jag konkurrerar med andra – då måste han ju vara ett svin.
Numera har jag fått ett tvångsmässigt tics så fort jag eller någon i min bekantskapskrets börjar föra de där ändlösa, neurotiska frågeställningarna av typen varför ringer han inte? vad vill han? vill han inte ha mig?
- Vill du att han ska ringa?
- Vad vill egentligen du?
- Vill du verkligen på riktigt ha honom?
Det är numera mina standardmotfrågor, snarare än att ge eld åt den bekräftelsesökande, neurotiska brasan där allting cirkulerar kring honom som den aktiva köparen och henne som den passiva säljaren.

Dessutom tycker jag inte att man kan ta förgivet att man är monogama eller att det finns vissa regler att förhålla sig till överhuvudtaget i relationen, på vilket nivå den än befinner sig, förrän man faktiskt uttalat det. Om du inte vill att han/hon ska träffa andra – säg det. Om du inte vill vara exklusiv – säg det. Förutsättande bygger både på romantiskt vadderade föreställningar om hur saker Bör Vara och på ens egen personliga ingång i relationen. Det leder bara till trubbel om man faktiskt inte reder ut alla de sakerna.
Däri finns också en lika djupt rotad föreställning om att alla relationer bör och ska leda till det monogama förhållandet. Åtminstone är det dit man ska sträva, eftersom alla andra former av relationer hamnar under det i hierarkin. Oavsett hur fint det kan vara att bara dejta eller ligga lite eller att sedermera utveckla en lång vänskapsrelation måste man alltid slåss med föreställningen om att det inte riktigt räknas om man inte är pojkvän/flickvän och monogama med varandra.

Det finns ingenting som Bör Vara på något sätt. Allt är bara sockrade skitföreställningar som har väldigt lite att göra med våra oändligt svåra, men fantastiska relationer som de verkligen är.
Ställ frågorna rakt ut. Var den som är aktiv. Visa vad du vill.
Jag håller med Johanna om att undanhållande är att sätta sig själv i en maktposition. Det är en av anledningarna till att jag anser att undanhållande är den värsta formen av lögn. Men så länge man inte kräver raka svar är det inget fel att undanhålla.
Om han däremot undanhåller information som du ber om, om han ljuger för dig eller träffar andra fastän du inte vill det, om han respekterar dig så lite att han inte håller sina löften eller undanhåller andra relationer – then it’s a dealbreaker, ladies!

En offentlig ursäkt

Med tanke på hur mycket sex jag har pratat i Kvällspasset har nu Soraya börjat kalla mig för Knull-Elin. Av eventuellt samma orsak var jag ikväll med som Cissi Wallins expert på otrohet och ligga med kollegor.

Man kan ju tycka att jag någon gång i sändningen, till exempel när jag nämnde min pojkvän och att ligga med någon på arbetsplatsen, borde ha nämnt faktumet att jag faktiskt ligger med en annan sidekick regelbundet under en förhållandedefinition.
- Vem på P3 skulle du helst vilja ligga med? undrade Cissi.
Ett relativt närliggande svar på den frågan skulle till exempel vara min pojkvän.
- Soraya!, utbrast jag, i förmiddags när hon ringde i ett jobbrelaterat ärende frågade hon mig om jag var naken!

Hej Gustav. I’m the worst. I’ll make it up to you tomorrow.

Gästbloggare i maj 09: Den valenciska drömmen

Hanna Linnea Sundén är realromantiker och blivande skrivarfröken.

TT-notis 19 april 2009: “En 67-årig svensk sitter gripen i Alicante sedan hustrun hittats död i parets gemensamma bostad vid Spaniens östkust.”

Hon är sextiosex. Han ett år äldre. De bor i området La Fiesta, festen. Där livet är en fest. Jag samlar notiserna i veckan som följer: “Mannen var enligt uppgift kraftigt berusad…städpersonal hittade liket…blåmärken runt halsen… kvinnan hade hög alkoholhalt i blodet…obduktionen bekräftar strypning…mannen vårdas på sjukhus för vätskebrist…vägrar äta eller dricka”.

De spanska medierna lägger ut bilder på den charmiga kullerstensgatan och parets vita hus. Inte stort, men stilfullt. Staket, mosaikdetaljer. Den välvda ingången och glasdörrarna. Ett välansat litet träd. Kanske nyplanterat. Den svenska pensionsdrömmen, för den som har råd.

Kanske är det därför jag fastnar vid just den här notisen, bland alla andra nyheter om heterosexuella monogamier som slutar i mord. För att här hemma, hos mig och min älskade, sitter redan en bild på kylskåpet av ett nästan exakt likadant hus. En annons från solkustens mäklarfirmor. Vi säger: En dag ska vi ha råd med det. Vi kommer att bli så lyckliga!

Du träffar en människa. Du är fortfarande ung. Ni blir kära. Ni skapar ett liv tillsammans. Ni arbetar. Kanske gör ni barn. Ni samlar pengar. Drömmer. Ni fyller 65. Ni har gjort ert, guldklocka eller ej. Ni uppfyller drömmen. När ni kliver på planet regnar det, ett svenskt gråregn. Ni flyttar in i det vita huset. Ett stenkast till stranden. Ni solar. Ni betalar någon för att göra hushållsarbetet medan ni dricker katalanskt vin ur gnistrande glas. Ni ser på varandra: Vem är du? Känner jag dig?

Om två månader jobbar min mor sin sista dag. Någonsin. Min far är pensionär sedan ett par år och hemmet har blivit hans borg. Nu ska hon dela den med honom. Trettiofem år gamla rutiner måste förändras. Istället för några morgontimmar och kvällstimmar kommer de att ha hela dagarna tillsammans. Nära inpå. Kanske är det därför jag fastnar vid just den här notisen, för att jag oroar mig för mamma och pappa. Hur ska de stå ut med varandra? Kunna sitta kvar vid frukostbordet hur länge som helst och bara titta på den andra: Hej. Bor du här?

I Japan kan kvinnor sedan ett tiotal år tillbaka få diagnosen RHS – Retired Husband Syndrome. I direkt samband med makens pensionering drabbas hustrun av fysiska åkommor som högt blodtryck, utslag, magsår, astma och depression. Doktor Nobuo Kurokawa som upptäckte problemet beräknar att sextio procent av de äldre japanskorna insjuknar i RHS.

Förklaringen sägs vara den japanska kulturen som påbjuder att kvinnan stannar hemma medan mannen arbetar långa, långa arbetsdagar. Med restider och alla sociala tillställningarna som hör affärslivet till blir det inte många timmar kvar till myspys och samtal. Maken går i pension. Plötsligt sitter han mittemot när det är tedags: Vem fan är du? Känner jag dig?

Jag tvivlar på att det är ett exklusivt japanskt fenomen.

Jag kan inte släppa spaniensvenskarnas tragiska öde. Det verkar ofattbart. Du lever med en människa. Ni har arbetat klart. Det här ska vara er tid. Livets efterrätt, de goda dagarna. Ni har huset, solen och kvällsbrisen, vinet i glasen. Ni dricker vinet. För att slippa prata. Häller i er vinet, varje dag. Och en lördagkväll ligger händerna – de händerna, som har smekt din kropp, torkat era barns tårar, burit kassarna från Konsum, målat påskägg och borstat mjäll från din axel – samma händer ligger runt din hals. Kramar åt runt strupen. Ögonen, som en gång valt dig bland alla andra människor, ser på medan livet rinner ur dig. Känner jag dig?

Retired Husband Syndrome är en fullständigt logisk reaktion mot att plötsligt tvingas tillbringa hela dagarna med en främling. Sedan nya lagar gett japanska kvinnor rätt till halva makens pension har skilsmässorna bland sextioplus-par ökat rejält. Och bättre det. Bättre tusen skilsmässor än två händer kring strupen. Men allra helst aldrig aldrig aldrig märka att den som sover bredvid är en främling.

Jag har rivit ner den valenciska drömmen ifrån kylskåpet. Jag vet inte vad som händer om fyrtio år, men idag tar vi ledigt. Det har redan gått för många dagar utan att vi hunnit prata om något annat är mjölkpaket och toalettpapper. Disken får vänta. Det är sol över Solna. Kan vi inte vara lyckliga här och nu kommer det inte att gå någon annanstans heller.

Fotnot:
DN-artikel om händelsen samt en artikel om RHS.

Jane Austen ringde precis och ville ha sina raggningsrepliker tillbaka

Men allvarligt talat.
Jag har tydligen gått och skaffat mig någon slags cheezy 1600-talslingo i all min flirtiga kommunikation med kvinnor. Jag reflekterade inte ens över det förrän jag nyss skickade följande sms:
Men kvällen vore ju ack så mycket trevligare om du förgyllde den med din undersköna uppenbarelse.
Va? Vad håller jag på med? Det här sker bara någon vecka efter ett snabbt hejdå från en tjej, varpå jag skickar ett sms som inleds med orden:
Hastiga avsked, ack så trista de är!
Att jag skiljer i beteende och behandling i flirtiga situationer, beroende på om det är en man eller kvinna, visste jag redan. Det kan jag bearbeta någon annan gång. Men att det gått så långt, som att jag tydligen måste inta en roll som någon slags chevaleresk 1600-talsstud som lallar runt med en luta och sjunger sköna kvinnors lovsång så fort jag söker kontakt, det är fan inte okej.
Jag skulle ju hellre ha skjutit mig i huvudet än ha skickat de där sms:en till män. En översättning till min lingo till män av dessa sms hade troligtvis blivit följande:
Tja. Ses vi ikväll eller? Vore kul.
samt
Sorry att jag blev tvungen att springa!
För män behöver ju inte uppvaktas och smickras, de behöver inget romantiskt fåntilltal och gullesms. Män gillar ju rak kommunikation liksom. Eller hur tänker jag?

Uppenbarligen bor det långt inne i mig en fördjävla sunkighet, som manifesteras i min lingo, och troligtvis goes like this (detta måste läsas med bred norrländsk dialekt, det är nämligen så jag låter när jag imiterar sunkig och dumihuvet):
Amen kvinner de gillar ju såhära romantik å uppvaktning å smicker å grejer. Åsså gillarom att få höra att dom e snygga för kvinner är ju så oroliga för sånt där.
Män dom vill ju ändå bara knulla å dom hatar romantik å fattar ändå inte vad man menar. Å kvinner e ju som lite känsliga så dom får man vara försiktig me men män dom kan man va elak mot, det tål dom.

Bra där.

Min utmaning till mig själv de kommande månaderna blir följande:
Skicka minst ett rakt-på-sak-sms till en kvinna, företrädelsevis klockan 4 en helgnatt. Inga jävla romantiska floskler.
Skicka minst ett 1600-talslingo-sms om underskön uppenbarelse till en man.
Det här blir spännande.

När den smarta tagit semester i värmen passar romantikern på att gästblogga

Jag läste ut Lina Sjöbergs Resa till Port Said idag. Sedan satt jag vid maskinen på jobbet och lyssnade på Markus Krunegård med vått under ögonen. Markus Krunegård och Lina Sjöberg bör inte konsumtionskombineras i offentliga sammanhang. I alla fall inte om man är en blödig jävel som jag.
Det vackraste med romanen är de brev som större delen av romanen är uppbyggda kring. Framförallt de brev som skrivs någon gång på 40-talet.
Hade människor lättare för att uttrycka sina känslor förr? Hade de lättare att uttrycka dem med ett högtravande, fantastiskt vackert språk? Jag är ju en sucker för historisk tid och framförallt älskar jag att romantisera de flesta historiska tidsepoker. Sedan kan det politiska jaget gå in och framhålla det moderna samhället med så enkla argument som fri abort, ett större ifrågasättande av könsroller eller egentligen vad som helst med politisk klang. Det personliga jaget kan också relativt enkelt framhålla att det på det stora hela nog är betydligt enklare och roligare att vara ung kvinna med arbetarklassursprung idag än det någonsin varit förr.

Romantikern är en sexistidiot som fortsätter sucka över ljuva kvinnor i hårt sittande korsetter och högtravande brev mellan människor som inte ens legat med varandra. Romantikern vägrar ibland underkasta sig de andra, mer omtyckta sidorna hos mig själv. Romantikern älskar att bortse från både svårigheter att skilja sig, barnaga, uppgjorda äktenskap, illegala aborter och allt det där som hör historisk tid till (och jag hatar att jag skriver historisk tid som om det vore en enda tid som går att jämföra med någon form av ”modern tid” och det politiska jaget kan hänvisa till minst tre artiklar och en uppsats som jag själv skrivit om problematiken med den uppdelningen, men romantikern tjatar ändå helt ovetenskapligt om någon historisk tid som hon drömmer om). Men romantikern ser alltså bara Stolthet och Fördom-scenarion och 40-talsromantik.

Romantikern har idag jämfört intresse/attraktions/kärleksförklaringar från början av 1900-talet med dagens. Jag har tagit fri inspiration från både Sjöbergs roman, The Tudors (romantikern behöver inga källbackuper eftersom det inte är politik som hon sysslar med utan bara trams och kan således hänvisa till en TV-serie när hon skriver), historiska romaner jag inte orkar rabbla samt egen fantasi. Såhär:

Historisk tid: Av hela mitt sinne, min själ och min kropp åtrår jag er.
Nutid: Du har jävligt tight röv, vill du hänga med hem?

Historisk tid: Om jag finge träffa er igen, vore jag väl aldrig så lycklig.
Nutid: Hej snygging. Tack för i lördags. Du glömde ditt halsband här.

Historisk tid: Jag tackar Gud för välsignelsen att skänka mig en sådan sällsam människa som ni och låta mig möta er i detta ack så strävsamma jordeliv. Jag önskar så att se er åter.
Nutid: Tja, läget? Vill du ta en fika nån dag?

Historisk tid: Dina ögon är en lisa för min arma själ som så länge sökt och nu funnit en frist hos dig.
Nutid: Du har fina ögon. Jag gillar dig.

Historisk tid: Går jag genom detta liv utan att få leva, så om bara en kort tid vid din sida, då är detta jordeliv just inget värt.
Nutid: Är vi ihop nu eller?

Det spelar alltså ingen roll hur den politiska, den smarta, den cyniska människan i mig försöker övertyga romantikern om att nej, du är inte särskilt sugen på att få handskrivna kärleksbrev från krogragg om att dina ögon är en lisa för deras själ.
Romantikern fattar ju också att språket är kontextualiserat och att vi helt enkelt inte kan uttrycka oss sådär mot varandra idag. Men jag undrar när vi tappade det. Måste vi vara så förbannat upplysta, smarta, rationella och spelande att vi inte kan uttrycka sådant längre?
Romantikern propagerar härmed för mer handskrivna kärleksbrev och mer kärleksyttringar där man refererar till sitt strävsamma jordeliv och sin arma själ. Kom igen people, gåspenna och parfymdoft kommer alltid spöa Facebook-pokande. Så är det bara.