Omöjligheten i att avköna nörden har aldrig varit tydligare

Gah! Jag skulle ju släppa det här ämnet, men nu kan jag såklart inte hålla tyst längre.
Bakgrunden är alltså Lisa Magnussons krönika. Julia skriver ett bra inlägg med kritik mot Magnusson-artikeln. Isobel ger bra kritik som specificeras i kommentarerna till inlägget, där också en intressant diskussion förs med Magnusson herself och en hel del andra. Magnusson skriver ett uppföljningsinlägg där hon förklarar mer hur hon menade, med hänvisning till Skottans inlägg.

För det första tror jag inte heller att Lisa Magnusson menade någonting personligen mot någon i sin debattartikel, naturligtvis inte, men det finns ju en anledning till att folk mailat länken till mig och bett mig skriva om den. Jag fick så fantastiskt mycket respons på – framförallt första – nerd chicks-inlägget och hela min ingång till det var att det pratas för lite om nördbrudars identitetsproblem medan nördkillars blivit ett populärkulturellt fenomen.
Därför är det tråkigt när man hamnar på en nivå som bara blir brudbashing och som kommer att handla om utseende och hora/madonna.
Kan vi inte diskutera tonårigt utanförskap och efterföljande vuxennojor på något annat sätt?
Varför är det okej för män att kokettera med sitt utanförskap och sin rädsla för att ta kontakt med tjejer när det räcker med att man som kvinna snuddar vid ämnet för att få höra att de snygga tjejerna inte har det så lätt heller?
Hela min poäng med inlägget var att avköna nörden; präglad av utanförskap, töntstämpel och att aldrig få hångla, men istället hamnar vi i ett läge där begrepp som hora och flickvänsmaterial används.

Varför är det så jävla fult att som kvinna vädra sina fulnojor och den kvarvarande tonåriga känslan av utanförskap öppet?
Skulle Ronnie Sandahl skriva en krönika om att han fortfarande känner sig som den mobbade tönten från Falköping som stillar sitt bekräftelsebehov genom att knulla runt med allt som rör sig i Stockholms mediakretsar skulle ingen jävel svara honom att ”amen tänk på de snygga killarna som var populära när de gick i högstadiet och som nu tävlar om Linda Rosings gunst i Kanal 5. Måste du hävda dig på deras bekostnad och påpeka hur mycket smartare än dem du är?”. Ingen skulle diskutera fina, smarta pojkar och pojkvänsmaterial och det gör mig fucking förbannad när jag själv inser vilken omöjlighet det är och varför, för det pekar på hur olika villkor vi faktiskt har.
Hur kommer det sig att Jocke Berg i 40-årsåldern kan skriva en låttext med raderna Du har förändrat ditt sätt, suddat ut varje spår/Men i själen din, ja långt långt in/Ekar tonåringens vrål och hur kan Nordpolen få sitta i en morgonsoffa och vara svåhåår och missförstådd? Varför har Mats Jonssons hela serieframgång byggt på hans uppväxt som töntkillen från Kramfors och varför var Martin Kellerman som mest älskad när han var down&out; bostadslös och nydumpad.

Hela utanförskapet och självhatet, trånandet efter kvinnor och olyckliga kompiskärlekar bygger på manlig kokettering och en obönhörlig narcissism. Från Dantes olyckliga kärlek i Beatrice och Kirkegaard som fan dumpade sin tjej för att han hellre var olycklig och misantropisk än lyckligt kär, fram till dagens eviga ältande med utanförskapstexter och snyggbrudar man aldrig fick hångla med.
Framgångsrika män har alltid koketterat med alltifrån sitt arbetarklassursprung, sina pennalistiska erfarenheter från skoltiden, hur fula de ansetts vara och inte minst alla brudar som de inte fick hångla med eller som inte ville ha dem.
Nog fan har de satt det i samband med sin oh so oerhörda intelligens och storhet och påpekat att det var deras begåvning som fick dem att klara sig ur sin uppväxt av utanförskap och töntstämpel. De har alltid utgått ifrån sin subjektiva känsla av utanförskap och då spelar det ingen roll hur många groupies de får knulla med eller boksigneringar de håller, de kommer ändå att vara fula tönten eftersom det är rätt gångbart att vara det.

Så fort kvinnor försöker närma sig ämnet blir det fult och pinsamt. Då omkodas det i subtila hintar om klassförakt (framgångsrika medelklasskvinnor med dålig självkänsla ställs mot Linda Rosing), brist på systerskap och man får veta att man borde växa upp, sluta vara så narcissististisk, hålla käften och gå i terapi (vanligaste hatkommentaren på min blogg).

Därmed inte skrivet att man ens behöver kokettera. Det jag förespråkar är inte en dagisversion av jämställdhetsdiskurs där argumentationen ligger på nivån “amen männen får ju, varför får inte jag?”. Däremot anser jag att det är intressant att få har påpekat mäns kokettering, medan det räcker med att ämnet lyfts litegrann hos kvinnor för att det ska anses egocentriskt och koketterande.

Men hallå männen, vart tog era texter vägen?

När jag skrev texten om mitt bekräftelsebehov och behovet av att spegla sig i den manliga blicken fick jag rätt många mail och telefonsamtal från män som var upprörda.
De snuddade vid lite samma diskussion som försiggick i kommentarerna till inlägget; vadå, tror inte du att män också har bekräftelsebehov? Tror inte du att vi också måste spegla oss och jämföra oss? Andra menade att jag bara framställde män som förövare, svin och idioter.
Jag förklarade att det naturligtvis aldrig varit min mening. Alla män som fanns citerade i texten var män jag gillade jättemycket och som jag vet inte menat någonting illa, tvärtom. Det jag försökte fånga och beskriva var den där ryggraden från ett barn och en tonåring som vuxit upp konsumerande en kultur som sa att vad du än gör, gör du det för att bli godkänd av en manlig blick. Vad du än gör, är det viktigaste av allt att du behagar en man. Hur svårt det var att bryta det mönstret. Så jag svarade:
Jag betvivlar inte en sekund att inte män har bekräftelsebehov och också fångas i roller i det här heterosexuella jävla skitspelet som vi blivit uppfostrade in i. Men nu har jag blivit uppfostrad till en identitet som kvinna. Jag kan överträda gränser och inta stereotypt manliga positioner men när det kommer till mönster i det heterosexuella jävla skitspelet kan jag inte säga någonting annat än ur positionen kvinna. Jag vet ingenting om mäns bekräftelsebehov. Jag vet ingenting om mäns jämförelsenojor. Så skriv era egna texter. Berätta för mig hur det är. Gästblogga här på Saker under huden eller starta en fuck you right back-blogg. Skriv texter och förklara. Jag väntar.
Då blev det tyst. Knäpptyst. Några texter fick jag aldrig.

När jag skrev texten om den hårfina gränsen mellan att känna sig som slampa och att känna sig som hora drog det igång igen. Några var aktiva i kommentatorsfältet då (och även i LSM:s kommentatorsfält där dock diskussionen tillslut kom att handla mer om huruvida jag luktade illa eller inte än det huvudsakliga ämnet). Det var en bra och intressant diskussion. Ännu fler var aktiva i min inkorg eller över msn. Jag fick höra samma sak många gånger dagarna efter att jag skrivit det inlägget. Men vadå? Försöker du skuldbelägga honom nu? Varför har han någon plikt att stanna kvar över natten? Tror inte du att en man inte kan känna sig som en hora? Och varför är det alltid mannens jävla ansvar för att se till att kvinnor får vara så sexuellt frigjorda som möjligt utan att aldrig behöva känna sig som horor? Vet du vilken svår balansgång det är? Jag tyckte det var jätteintressanta ingångar. Så jag svarade:
Min ambition med texten var aldrig att lägga någon skuld på honom. Jag ville bara visa på hur man har sin egen skitmoral i ryggraden. Hur det räcker med att en man inte stannar över natten och legitimerar det känslolösa knullet med en natts skedliggande för att man ska förbytas till en känsla av att vara smutsig. Trots att det varit på lika villkor. Men det här är ju jätteintressant. Jag kan bara skriva ur mitt perspektiv och det är ofrånkomligt kvinnligt i det här fallet. Skriv en egen text istället. Ge mig andra perspektiv. Gästblogga, skriv ett blogginlägg, skriv en förklarande text. Jag kan inte säga så mycket om det.
Då blev det tyst igen. Knäpptyst. Några texter fick jag aldrig.

Jag har alltid jättesvårt att balansera mina texter som handlar om något könsspel och om män. Det är samma slagsmål som jag haft jättemycket i mina politiska tankar det senaste halvåret. Det poststrukturalistiska tankarna kring flytande identiteter har haft jättestort inflytande kring hur jag uppfattar världen och samhället och jag tror inte längre på några fasta identiteter, bara positioner.
Men hur blir det möjligt att vara ett politiskt subjekt, en politisk aktör i egenskap av någonting som bara är en konturlös position man kan glida in och ut ur? Risken med poststrukturalismens diskurs är att allting blir avpolitiserat. Det finns inga motsättningar när allting ändå bara är glidande positioner. Det är jättefarligt.

Ibland pratar jag ur ett kvinnligt perspektiv. Om män. Om det heterosexuella jävla skitspelet. Om ojämställda faktorer som gör att jag som kvinna har andra villkor än vad män har på alla plan i samhället. Jag ber om manliga perspektiv. Jag tycker inte att det är oproblematiskt. Befäster jag könsmönster, fasta identiteter som kön trots att jag inte tror på kön när jag gör så? Finns det något syfte med att göra så om det bara är kontraproduktivt och leder till ytterligare könscementerande? Jag vet inte. Jag vet bara att jag ibland har ett skriande behov av att bli en politisk aktör i egenskap av kvinna och tala utifrån den rösten och också veta att jag inte kan tala som politisk aktör i egenskap av man.
Jag älskar stereotyp manlighet och jag vet massor om stereotyp manlighet om vi snackar boxning, bröst och Bruce Springsteen. Men jag vet ingenting om hur en människa blir man i ett heterosexuellt jävla skitspel. Där är jag låst.

Jag läste Ronnie Sandahls Vi som aldrig sa hora igen på vägen upp till Norrland. Jag har läst den tidigare, men var väl inne i någon stressperiod och skummade den (ja, att skumma böcker är en av mina främsta talanger). Minns att jag bara konstaterade att det var en bra bok, Sandahl är onekligen en talangfull författare. Nu läste jag den igen, fast med mer politiska och analytiska ögon.
Jag tycker att den är briljant. Ur litterär synvinkel rätt så bra, ur politisk synvinkel helt briljant. Jag vet många som tycker annorlunda, men det Sandahl gör – i mitt tycke – är helt outstanding briljant och avundsvärt. Han lyckas förena både det politiska aktörskapet och samtidigt sudda ut konturer mellan könsgränser. Han skriver om klassiska kvinnliga teman; ångest, ätstörningar, självskärande, osäkerhet och grundlös hjärtesorg. Han gör det utan att göra någon sak av det, han bara påvisar hur det som anses vara kvinnliga områden i det fördolda också är manliga. Han suddar ut gränser mellan män och kvinnor; gör ångesten, utanförskapet, hjärtesorgen och sätten att hantera sin ångest allmänmänskliga.
Samtidigt är han politisk aktör genom subjektet man. Han beskriver sitt perspektiv av ett heterosexuellt jävla skitspel där de män som aldrig sa hora inte är vinnarna. Han visar på svårigheterna med att vara den moderna mannen och han balanserar på en hårfin gräns mellan att bli gnällig och anklagande mot feminister och jämställdhetsdiskussioner och att faktiskt bara osentimentalt beskriva hur svårt det är. Men han håller sig på rätt sida av gränsen.
– Exakt såhär vill jag skriva, tänker jag. Fast ur mitt perspektiv. Den politiska aktören kvinna och den allmänmänskliga som suddar ut gränserna.
Jag tror att det är så man måste blanda sina perspektiv. Annars blir man antingen apolitisk och blundar för motsättningar och den problematik som existerar utifrån att vi fortfarande uppfostrar in i två kön med olika förutsättningar. Eller så befäster man fasta roller, polariserar två kön som slåss mot varandra fast det är ett absurt krig som saknar grund.

Men var är alla andra män som gör som Sandahl? Vad hände med alla ni som reagerade på mina inlägg? Var är era texter? Jag är låst här. Jag kan inte skriva om era uppfattningar om er roll i det heterosexuella jävla skitspelet. Men jag vill ju läsa om dem, jag vill ju veta. Jag vill läsa om bekräftelsebehov, sex, ångest, osäkerhet, självtvivel, relationer och allt det andra. Jag vill läsa om hur det är att vara den moderna mannen, smarta texter med fet problematisering om vad det där begreppet man egentligen är. Jag vill ha texter som både gör det möjligt för er som politiska aktörer att ge mig era synvinklar samtidigt som ni förklarar för mig att hey, jag känner fan också som du fast jag är uppfostrad till man och du uppfostrad till kvinna.
Jag är utsvulten på smarta, roliga, sorgliga, självutlämnande men mest av allt insiktsfulla texter skrivna av män om det heterosexuella spelet och vad det innebär att vara man. Så sätt igång och skriv nu. Vad väntar ni på?

pimp my body, my soul, my everything (eller; manlighetskrisen och strindbergs bögnoja)

projekt ta hand om sig själv och skapa struktur startade lördag förmiddag. sockeravgiftning, GI-mat, långpromenader och försöka vara snäll mot magen. min nyttomiddag fuckade i och för sig upp det hela och kvidande på min säng med uppsvälld mage mindes jag exakt varför kryddor och lök var haram-ingredienser under lång tid. ett steg i taget, det går ändå åt rätt håll. som att få erbjudanden om tre olika fester och ändå stanna hemma ensam en lördagkväll till förmån för skrivande och kurslitteraturläsning om metrosexuella män vid förra sekelskiftet och august strindbergs bögnoja.

av historien lär man sig om nutiden och det är omöjligt att inte dra paralleller till vår samtid när jag läser text efter text om den krisande mansrollen vid 1900-talets början. då när samhället omstrukturerades till industrisamhälle, arbetarrörelsen utmanade borgarklassen dogmer, kvinnorna samlade sig i krav om rösträtt, påverkan till makt, arbete och rättigheter, homosexuella började bli lite mer synliga och konstnärer och författare som oscar wilde gav en annan bild av hur en manlighet kunde se ut samtidigt som kvinnliga diton gav en annan bild av hur en kvinnlighet kunde se ut. männen var skitskraja, förvirrade. samhället var skitskrajt och förvirrat, hela samhället vilade ju på borgarnas mansideal som nära knutet till hur samhället skulle se ut. förändringen följdes av backlash med antifeminism, ökad biologism, förföljelse av de dekadenta (det var under denna tid som dekadent fick den betydelse den har idag då borgaridealet om nyttoaspekt och styrka utmanades av konstnärer som inte levde upp till idealet och man var tvungen att skapa ett skällsord för dem) och det var först då som bög blev ett skällsord i sverige.
också idag, i vår nutid. homosexuella och dekadenta konstnärer utmanar heteronorm och könsstrukturer. queerteori, homo-adoption, androgynitet, metrosexualitet. feministiskt initiativ, gudrun schyman köper in sig i de tio största bolagen i sverige för att ifrågasätta den låga kvinnorepresentationen i styrelserna, debatter, jämställdhetsböcker, ta natten tillbaka, vägra kallas hora, kvoterad föräldraförsäkring, höjda kvinnolöner; överallt en massa kvinnor som kräver mer makt, mer plats. ett samhälle som omstruktureras i globalisering, arbeten som försvinner utomlands, flexibel arbetsmarknad med otrygga anställningsförhållanden, decentraliserad makt och så vidare och så vidare. männen är skitskraja, förvirrade igen. samhället är skitskrajt och förvirrat igen. och på tv flimrar burger king-reklamen om äkta köttburgare för riktiga män, tv3:s macho monday med hårda sporter för karlarna förbi. retrosexualiteten ersätter metrosexualiteten. hjärnforskare påpekar det olämpliga i att män tar hand om sina små barn. feministiskt initiativ som parti läggs ner efter all förföljelse och smutskastning. hatbrotten bara ökar. vårdnadsbidrag införs i sjutton svenska kommuner och göran hägglund konstaterar nöjt att fler kommuner kommer följa exemplet. manliga debattörer, författare slår ut med armarna i antifeministiska statements och förvirrar sig i resonemang om den uppfuckade mansrollen. manligheten krisar igen, hundra år senare, det följer samma mönster. och när min essä är klar ska jag skicka en kopia till ronnie sandahl med en hälsning om att don´t worry grabben, strindberg var minst lika förvirrad som du är (observera; no further jämförelser mellan sandahl och strindberg. förf.anm.).

men, återigen, projekt ta hand som sig själv. det handlar också om att skapa nya mönster och bryta de gamla dåliga. som att ta en söndagsbrunch på egg&milk istället för måndagsfikan på hagabion. upptäcka nya saker och bryta vanor är det nya svarta och jag och maja enades om att ta hand om sig själv och våga bryta mönster ska bli statement inför våren. projektet innefattas också av en ny mp3-spelare med så många byte minne att jag lätt kan scrolla fram till musiken som passar sinnesstämningen. små korta teman för det som mina tankar råkar falla in i för tillfället på mina promenader mellan hemmet och stan eller joggingturerna i skogen.
vi har tema parispeppen:
april march – pauvre lola
stereo total – moi je joue
charlotte gainsbourg – jamais
tema jag är så jäkla häftig:
jay-z – dirt off your shoulders
timbaland ft M.I.A. – come around
arcade fire – intervention
tema hantera ditchningar/better off alone:
erasure – love to hate you
placebo – taste in men
toni braxton – he wasn´t man enough for me
tema solen skiner och livet är gött:
razzy – i hate hate
the shins – phantom limb
seed ft anthony b. – waterpumpee
tema fightingspirit uppför backar:
snoop dogg – serial killah
nas – money over bullshit
the killers – bling (confessions of a king)
och så vidare…

så.

jag tänkte att jag skulle skriva något om zanyar adamis farväl till feminismen och kanske även om ronnie sandahl. sen insåg jag att det kommer bli sanslöst långt och jag kommer driva iväg faaar off i mina pretentioner och hamna någonstans där jag tror mig ha tagit ett samlat grepp om 80-talistmännens mansroll och gett kängor till höger och vänster på vägen. jag tror att det blir en artikel istället. eller en essä. jag väntar. jag behöver återigen samla tankar till försvar och jag behöver verkligen göra klart hemtentan som fortfarande är som ett enda stort vaacum och jag måste skriva den där essän och de handlar om mansrollen i ett historiskt perspektiv så jag tänker att de kan komplettera varandra. att jag tillslut kanske landar i en 600-sidorsbok om manlighet i största allmänhet. tills dess får jag hänvisa till empiriska studier och återkomma i ämnet.

de senaste dagarna har jag upptäckt att min kreativa hjärna och min akademiska hjärna börjar trivas ihop. det har de aldrig gjort förr om jag inte tvingat in dem i samma rum, som jag gjorde i början av lingvistiken när jag samtidigt skrev på jätteprojektet. nu har dom hittat fram till varandra utan min hjälp, äntligen. det bästa är att den politiska hjärnan också sällat sig till deras sällskap. tillsammans har de allt som oftast härliga gruppsexorgier. det är då ni ser mig sitta ensam på ett café med pennan i handen och le.

den där achtung-hjärnan verkar dock ha gått på semester totalt. man har en plan som inkluderar två dagar ledigt och man har så jävla mycket grejer att göra att skallen riskerar total härdsmälta. liksom kom igen tjejen, vad faan sitter du här i mjukisbyxor för och slösurfar, sätt igång nurå!
jag kliver upp jättetidigt och det är en bra sak men att hela förmiddagen går åt till att läsa alla delar av tidningen, kolla mail och tusen andra grejer och ligga på sängen och samla tankar är inte helt okej according to tidsplanen och duktighetsjagandet.
och sen en stund på publik och tro mig jag försökte läsa men hjärnan bara hittade en massa andra saker som tog uppmärksamheten ifrån husbonderollen under 1800-talet (konstigt…) och jag försöker skriva lite källkritik och sen slutar det ändå med att jag smsar klara som med slumpens eller ödets lyckliga stjärna befinner sig på järntorget och kommer dit på två röda.
inför kvällens brudmiddag hade diskussionen kring ris åter kommit på tal. jag börjar tycka det är ganska roande. jag menar, här försöker jag verkligen så in i helvete ha åtminstone en åsikt som är utmanande och provocerande och inte är som alla andras. så slutar det ändå med att folk håller med mig och jag får inse bistra fakta; jag är ju pk så det skriker om det.
i vissa kontexter kan jag fortfarande dra till med att uppfattas som provocerande, minns min vurm för manlig amning i en grabbhängssituation till exempel. men på det stora hela är jag dålig på att sticka ut hakan.
den enda åsikt/läggning provocerar i min bekantskapskrets är alltså den som handlar om att jag inte äter ris. enbart i sushi. enbart. och det är konstigt och hur gör du om du vill äta indisk mat och thaimat och ris är ju basmat liksom. alla dessa frågor uppkommer gång på gång.
antingen blir folk jävligt provocerade och tycker jag är barnslig, man ska äta allt (mitt ex får här stå som paradexempel, men okej jag fattar också att det är irriterande att bo med någon i flera år som totalvägrar en billig basvara i köket). eller så blir de helt hobbypsykologiserande och undrar om det inte ligger något barndomstraumatiskt minne gällande ris som gjort att jag blivit sån här. ingen av mina syskon äter ris heller och det är klart att uncle bens med stinas kyckling och pulverbea fortfarande ger mig creepy minnen men nej, jag vet inte. men jag kan tipsa om att jag heller inte gillar chips, mint (speciellt inte i kombination med choklad fy fan) eller strips (fast jag äter det ändå ibland. läs: på fyllan). är inte särskilt förtjust i pasta heller ärligt talat. kolhydrater är överskattat. jag skulle lätt bli atkins-bantare om jag åt kött. men det gör jag ju inte heller.

sen slutade kvällen med david och inte alls några studier. tror att vi har hittat någon balans efter uppbrottsneuroserna nu. säger inte att säkert kommer funka och kanske inte alltid och bäst är det när vi ses med en del mellanrum, men jag tycker om att ha en brorsa att gå loss i fighter totalt med i sann barnslig anda när nu jag och blodsbrorsan skaffat oss en ganska snäll kompisrelation till varandra (bortsett från indie vs hiphop-kriget dvs). ett häng består mest av musiknördande, skitsnack och framförallt dialoger som:
- du det här är pengabrorsan! vad tycker du om det?
- jo det är säkert bra om man är en ulf lundell-runkande singelkille som längtar efter kärlek.
- fy faan elin. vad dryg du är! GÅ HEM!
eller
- alltså fattar du att jag varit nere med lupe fiasco sen i september och du dissade honom och NU fattar du grejen haha!
- JA MEN JAG HAR VARIT NERE MED HIPHOP SEN FYRAN DIN JÄVLA WANKSTA!

jag tror att hemtentan kommer bli det första i världshistorien som jag lämnar in försent och att jag kommer få kass kritik på nästa textreview och att mina olika hjärnor själva får bestämma vem som ska vara on top. just nu ska jag hälla i mig lite mer echinagard, shapa upp mig och ta mina klirrande kassar till hisingen.