De tomma ordens makt

Den brittiske språkfilosofen J.L. Austin utvecklade i början av 1900-talet talaktsteorin. Det mest kända exemplet ur teorin är Austins myntande av så kallade performativa yttranden. Han pekade här på de yttranden som också innebär att man utför en handling.

De äkta performativerna, menar Austin, är dem som är knutna till institutionaliserade situationer. Prästen yttrande om att förklara er man och hustru och domarens uttalande av en dom är exempel på äkta performativer. Själva yttrandet har en institutionaliserad makt att förändra individuella situationer.

Just nu pågår två parallella debatter i Sverige som båda rör sig om begrepp. Den första handlar om hoten mot konstnären Lars Vilks, där flertalet debattörer har menat att samhället generellt, och muslimer speciellt, måste “ta avstånd” från de som hotar yttrandefriheten. Innebörden i begreppet är vagt, men har blivit alltmer vanligt i debattklimatet.

Den andra debatten rör begreppet erkännande. Riksdagen har röstat igenom att erkänna Turkiets övergrepp mot armenier i början av 1900-talet som “folkmord”. En debatt kring såväl konsekvenser, huruvida riksdagen har rätt att bedöma sanningar och om ett ord som folkmord kan användas när det inte fanns på den tiden, pågår just nu.

Vad är det egentligen som efterfrågas i avstånds- och erkännandebegreppen? Både avståndstagandet och erkännandet fyller egentligen ingenting mer än en semantisk funktion. Likväl tillhör åtminstone erkännandet en institutionell makt, där uttalandet får praktiska konsekvenser i form av bland annat förändrade relationer med Turkiet, och därigenom bör ses som ett performativt yttrande. Även avståndstagandet är en form av performativ sats, som också det syftar till att förändra politiska relationer.

Utvidgningen av performativa yttranden i den institutionella makten och den ökade semantiska rollen i politiken är möjligen ett tecken i tiden. Den begreppsliga innebörden verkar ofta vara överordnad den praktiska, där debatten är viktigare än praktiska handlingar. “Vi lovar”, uttalas det i valsammanhang och borde, på samma sätt som erkännandet, vara performativa yttranden. Men vallöften åtföljs sällan av handling och dessa uttalanden stannar ofta på en yttrandenivå.

Även postmodernistiska tankeströmningar om språkets politiska och funktionella makt har bidragit till utvecklingen. Språkets maktfunktion blir allt tydligare, i allt ifrån diskursanalyser som påvisar våra generella sätt att tala om saker till vilka yttranden som kan räknas som kränkande för individen.

Att den språkliga makten skärskådas och dekonstrueras är eftersträvansvärt, men innebär paradoxalt nog också att den språkliga makten förstärks. Ju större roll vi tillskriver begrepps funktion, desto mer använder sig också makten av dem. Risken finns att vi hamnar i ett samhälle där det åberopas avståndstagande och erkännande stup i kvarten, utan att någon verklig handling sker.

Krönika publicerad i VK Kultur 17/3