Singelcoachning

Men naturligtvis inte som i ”så hittar du den rätte”, ”så flirtar du bäst” eller ”så spelar du spelet och avläser hans signaler”.
Det är nämligen sådant som jag inte vet ett shit om. Vill ni ha tips om hur man hittar Mr/Ms Right, hur man flirtar eller hur man avläser signaler och spelar spel rekommenderar jag någon av alla så kallade relationsexperter, tjejtidningar eller Aftonbladet Wendela. De brukar kunna ge råd i sådana frågor.

Men det som slagit mig den senaste tiden är hur jag läser alla dessa bloggar, hör alla dessa vänner prata om ensamheten. Om att sakna någon. Om ensamma nätter, inte ha någon att tänka på, vilja ha någon att se på film med eller krypa upp i soffan med.
Det som slagit mig den senaste tiden är hur skönt det är med avsaknaden av just detta.
De flesta som uttrycker sådana tankar är i samma åldersspann som jag, det vill säga mellan 20-30 år. Sannolikheten att vi kommer att förbli singlar resten av livet är oerhört liten, så länge vi sköter vår kroppshygien någorlunda och uppvisar ett relativt standardsocialt beteende.
Om man beräknar sannolikheten att vi kommer att befinna oss i någon slags standardrelation inom några år, vilket jag alltså tror är en oerhört stor sannolikhet för de flesta av oss; är det inte underligt att man inte njuter mer av singellivet så länge det varar?

Med “njuta av singelliv” menar jag definitivt inte Cosmopolitans och Sex and the Citys definition av singelliv, det vill säga ett vidlyftigt och frekvenssexuellt liv. Såklart kan man njuta och bör njuta av det också om man nu känner för det. Själv tröttnade jag på one night stands-grejen någon gång i somras. Man kommer till en punkt då man inser att krograggslivet i Göteborg har föga med Samanthas erövringar i New York att göra.
Då man tröttnat på att knulla med okända människor på underliga premisser med sig själv som att ”jag måste ha någonting att prata om när jag fikar med mina vänner på tisdag” eller ”amen han sa faktiskt att han skulle spela Ice Cube medan vi ligger med varandra och jag gillar ju Ice Cube”.
Man kommer till en punkt då det slutar vara roligt att försöka uppbåda energi till att ligga med folk som man bara utbytt några fraser med och låtsas tycka att det är kul att knulla klockan fyra på morgonen i ett rum i ett kollektiv på andra sidan stan när man mest ligger och funderar över om man borde byta elbolag och om man har något bröd kvar hemma.
Lägger man därtill att jag är en ostrukturerad jävel, framförallt på bakfyllan, och därför är the troféguys högsta dröm är det också en ekonomisk fråga. Orka köpa nya örhängen stup i kvarten för att den ena saknas. Medan man långsamt förvandlar ungkarlslyorna i stan till Stadsmissionens accessoaravdelning går man själv runt med ett örhänge och saknade kepsar och halsband.
Till detta tillkommer alltså faktumet att jag är trött på att undvika och knappt hälsa på folk som sett mig naken. Om man inte ens gillade personen så mycket att man vill träffa på den efteråt kan det fan inte ha varit värt att utbyta kroppsvätskor med varandra.
Att sluta ha one night stands är bland det bästa som jag gjort och innebär föga att jag har slutat ha sex, bara att det är lite mer genomtänkt och att jag känner personen ifråga innan. Sådär så jag kan hämta mitt ena örhänge när jag vill efteråt.

Att avnjuta singellivet handlar om helt andra saker. Som hur skönt det är att inte vara känslomässigt bunden. Inte behöva tänka på någon, noja över någon, pirra över någon. Istället frigörs tankar till att fundera på allt ifrån texter man vill skriva, vart man vill resa på semester eller flera timmars koncentrerat Rubiks Kub-lösande. Magpirr kan man få på annat sätt. Typ dansgolv, sällskapsspel eller ett par örhängesfynd med Jesusikoner på.
Det handlar om hur förbannat skönt det är att sova själv. Hello 120 centimeter att ligga på diagonalen på! För att inte tala om faktumet att man kan sova i ett svettigt gammalt nattlinne, raggsockor, ögonmask och med en gammal nalle i famnen utan att någon kan klaga över ens osexighet. Tänk på att det kommer en dag då du kommer att dela säng med någon som kommer att klaga om du tar för mycket plats, som du måste dela sovovanor med och som kommer att tvinga dig att bortprioritera din nalle till förmån för något svettigt skedliggande.
Det handlar också om kompromisslöshet. Tänk på att det kommer en dag då du definitivt inte kommer att få välja film helt själv. Du kommer inte att kunna se alla amerikanska dramafilmer som du själv har ett fånigt intresse av och istället kommer du tvingas stå i videobutiken och tjafsa och kompromissa och vara halvnöjd över såväl film som lösgodisval.
Det finns ingen chans i världen att du kommer att få se Star Wars-trilogin två helger på raken. Föga lovande är det heller att du får särskilt mycket förståelse när du börjar skandera med i Rymdimperiet-themet och skrika DÖDÖDÖDÖDÖDÖDÖDÖÖÖ framför TV:n. Ditt interna grabbskämt med dig själv om att du inte skulle ha någonting emot att bli nerfrusen av Jabba the Hut om det innebar att du blev räddad av Princess Leia kommer säkerligen inte heller att funka så bra i sällskap.
Tänk också på all tid som bara är din och ingen annans. Det kommer att komma en dag då det kommer att finnas någon som klagar över att du vill sitta uppe halva natten och kolla på Freaks and Geeks istället för att kela och ha sex, hur mycket du än förklarar att Judd Apathow ju är kung. Den där dagen då du måste parera mellan personen ifråga och alla vänner som du är van att hänga med non stop. Den där dagen då det inte verkar så bra att du hellre vill gå på spinningpass och sitta hemma och läsa Hegel än att gå på parmiddag hos den andres kompispar. Den dagen då ditt ”nä du får gå hem nu, jag har ett blogginlägg att skriva” mycket troligt kommer att bemötas med en sårad min.

Den dagen kommer att komma. Jag vet att ni längtar efter den och alldeles säkert kommer det att vara helt lovely. Men fram till dess är det definitivt bättre att sitta i fula mjukisbyxor och utantillreplikera med i Star Wars-filmer och sova på diagonalen än att bara längta och sakna.

Because bitter is the new black

Jag läser Veckats inlägg om det här med bitterhet. Varför just bitterhet har blivit en sådan ful känsla, som man absolut inte får tillskriva sig själv eller tillåta sig själv att känna ens korta stunder.
Jag brukar själv skriva inlägg av den här typen. Spotta i nävarna och res dig igen, fan heller att någonsin bejaka eller ens erkänna ett nederlag. Bli lite starkare av varje motgång och ge igen.
En revanchlystenhet och jävlaranamma i varje slag, törn och nej.
Men bli bitter? Aldrig.

Jag undrar varför vi inte får bli bittra. Och jag tänker, precis som någon kommenterat i Veckats blogginlägg, att det i grunden har med rädslan för offerpositionen att göra. I bitterheten tillskriver vi oss själva en offerposition, utifrån att vi lägger ut vår lycka över annat i livet än oss själva. Vi är bittra över omständigheter, människor och saker som inte gått som vi har velat och då vi erkänner vår bitterhet erkänner vi också oss som förlorare och offer för de omständigheterna. Idag finns inte längre några offer. Ingen vill vara en förlorare.
I diskursen kring individualisering och självförverkligande ingår också att man själv, enbart, är ansvarig för sin egen lycka och sitt eget väl. Bitterheten innebär att vi skriver över det ansvaret på andra och positionerar oss själva som oförmögna att göra någonting åt det. Det rimmar väldigt illa med den syn på människan som alltid ansvarig över sitt eget liv och sin egen lycka. Man förverkligar inte sig själv i bitterheten.
Kritiken mot bitterhet brukar också utgöras av argumentet att den “inte är konstruktiv” och “den leder ingenvart”. För att passa in i dagens klimat måste våra känslor vara konstruktiva, de ska utveckla oss och föra oss vidare. Vår föreställning om tiden är linjär, vilket i förlängning även blir en metafor för allt som vi tar oss för. Om även vårt känsloregister bör följa en metaforiskt linjär skala av förbättring och utveckling, vad ska vi då med en passiv känsla av bitterhet som bara stannar upp oss till? Dagens människa är aktiv och konstruktiv, inte passiv och irrationell.

Jag tänker på Lila igen och på de kloka kommentarer som följde efter det inlägget. Jag tänker att jag kanske bör omvärdera henne. Kanske Lila är bra, just så, för att hon tillåts bli galen, bitter och behövande när hon förnekas den kärlek som hon vill ha. Kanske har jag fel i min besvikelse över att hon inte bara reser sig och går vidare? Lila kanske kan få vara den där kvinnan som så sällan längre skildras, hon som inte köper ett par Manolo Blahniks och tröstknullar ett gammalt ragg utan istället blir fördjävla destruktiv i hennes fortsatta längtan efter Dexter.

För en kort stund, kan vi inte få unna oss lite bitterhet? En känsla av passivitet, gnäll och allmän ilska mot det i livet som inte blev som vi ville och de människor som inte gav oss det som vi ville ha. Kan vi inte bara få slippa vara så förbannat starka och självförverkligande för en stund och istället unna oss några lipkvällar då vi bara tycker att allting är riktigt shitty och att ingenting faktiskt är vårt fel? En stunds passivitet på skalan av utveckling och självförverkling då vi bara stannar upp och reflekterar och tillåter oss att känna uppriktig besvikelse över saker som inte blivit som vi har velat. Lite rödvin, lite självömkande, lite gnäll. Kanske är det det som man på riktigt behöver för att orka resa sig igen ibland. Jag hade inte klarat av att vara så glad som jag faktiskt har känt mig i helgen och känner mig numera om jag inte fått ägna den senaste veckan åt att sitta i Norrland och ältgnälla inför min mamma.
Bitterfittor, oavsett kön, of the world unite. Låt oss vara icke-konstruktivt självömkande tillsammans för en stund.

Uppdatering: Läs Niklas Hellgrens utmärkta fortsättning på ämnet.

Man vill ju inte vara nån djävla brud liksom

Vi är generationen kvinnor som på allvar tagit tillbaka ordet slampa. Vi som håller på med fighting fire with fire mot alla år av hora/madonna-ideal, ojämlikheter i raggningsspel, olika villkor för hur mycket man får dricka och hur mycket initiativ som man får ta och som alltid varit objekten, aldrig subjekten.
Vi är generationen av smarta, belästa och självständiga kvinnor, Sex and the city-generationen, som gett ordet singeltjej en positiv betingning och laddat det med glammiga innebörder om ett liv fyllt av alkohol, män och glättighet. Vi som klarar oss bra på egen hand, som har sett igenom hela fucking kärleksmyten och som tar våra liv, och vår sexualitet inte minst, på största allvar och i egna händer.

Efter alla år av broderskap genom knullskryt, horstämplingar och objektifiering har vi skapat en motdiskurs. I blogg efter blogg och samtal efter samtal läser jag, hör jag, deltar jag i en diskurs där kvinnor slår tillbaka och fungerar på exakt samma sätt. Vi super, knullar, objektifierar och horstämplar som män gör. Vi samlar telefonnummer som jakttroféer, skryter om erövringar och hur många ligg vi får. Vi är den nya generationen självständiga singeltjejerna, vi ger ordet slampa en positiv innebörd. Vi är belästa och smarta och siktar på skyhöga karriärer men kan ändå gå ut fyra kvällar i veckan och knulla hur mycket vi vill. Mot gama:nde och ryggdunksskryt ger vi samma mynt tillbaka. Det känslomässiga är inte någonting önskvärt längre, allting är en del av spelet. Vi är en del av spelet och vi kräver att få spela det på lika villkor som män.

Jag har inga problem att prata hur utlämnande och öppenhjärtigt som helst om mitt sexliv. Jag har inga problem med att kalla mig själv för slampa, bli för full eller spela något slags playerspel.
Men jag skulle aldrig i hela livet klara av att säga någonting om kärlek, längtan efter en dejt eller frånvaron av enkel närhet i mitt liv. Jag har fruktansvärt svårt för att öppet ifrågasätta spelande och spelregler, åka hem och fyllesurfa och känna mig nöjd med mig själv eller svika polarnas utekväll till förmån för att sitta hemma och titta på film med någon kille. Jag har svårt att erkänna att jag hellre vill stanna hemma och läsa böcker, vadå hur kul är det? Och jag har svårt att hålla sexlivet privat och inte prata onani och ligg stup i kvarten.
Man vill ju inte vara någon djävla brud, liksom. Vadå kom igen, det är 2008 och känslor har ingen plats längre och singeltjej bär inte bara på konnationer kring kravlöst sex utan också kravet på just kravlöst sex. Vi är ju den nya, frigjorda kvinnan som raggar, ligger och objektifierar på exakt samma känslolösa villkor som män alltid har gjort. Vi bygger ett systerskap baserat på ryggdunkande över troféligg och snygga dumpningar. Vi bygger en jämlikhetstanke baserad på känslolöshet och objektifierande.

Vi har rätt att prata öppet på caféer om våra senaste erövringar, hänga ut gamla ragg och deras sexuella tillkortakommanden i våra bloggar, håna snubbar som är alldeles för easy-to-get, skapa skillnader mellan killarna man bara ligger med och dem man kan tänka sig att dejta, skryta om hur förbannat fulla vi varit, tjata sönder öron om onani och dildos och hånskämta om våra senaste knull. Sånt har ju män gjort i alla tider, det vet man ju.

Frågan är vem som vinner på det. Om någon vinner på det. Man ska ha rätt, som människa, att ligga med hur många man vill, inte vara så sugen på kärlek och tvåsamhet, definiera kärleken utifrån vilka villkor man själv än känner för. Men det är ju inte kärlek vi pratar om. Kärlek pratar vi överhuvudtaget inte om längre. Man vill ju inte vara någon brud och den stereotypa kvinnan är den känslosamma kvinnan och kanske är det mer henne, än männen, som vi fightas mot. Ett uppror mot det sårbara och känslosamma, det öppna och det icke-spelande.
Det pågår fortfarande en sexuell revolution där vi kämpar för lika villkor, den pågår hela tiden och vi är inte framme. Men frågan är när och om den kan skapas tillsammans med en revolution som upphöjer det känslosamma, äkta och sårbara – oavsett kön. Däri ligger den verkliga utmaningen.

Ett litet avsnitt november-Sveriges Sex and the city

k säger: men inte mer depp nu elin? vi drar på koloni och kollar band istället. skit i att det är måndag!
e säger: okej men jag måste 1, ta en promenad 2, duscha 3. ta mig ur kommandolooken i mjukisbyxor
k säger: hade inte du tränat?
e säger: nä jag somnade istället
k säger: men jag måste hämta tvätten klockan sju, sen kan vi promenera genom slottis till linné.
e säger: okej fint. ska vi ses på linnéplatsen h?
h säger: ja gärna, men jag behöver också lite tid att fixa mig iordning
k säger: undrar om ölen är dyr? undrar hur mycket man ska tillåta sig att dricka på en måndag?
e säger: alltså fan vad vi gått ner oss. jag vill supa! men jag har verkligen inte råd.
h säger: jag har gott om cash för en gångs skull och är ledig imorn
e säger: härligt! jag vill hångla.
k säger: jag vill såklart också supa. jag vill också såklart hångla men jag tänker att det inte händer på en måndag.
e säger: kan inte du ragga hångelhoes åt mig?
k säger: elin ge dig nu din jävla slampa!
e säger: gulle dig, halv nio vid linnéplatsen.
h säger: men kul för mig om ni två får hångla båda två
k säger: nu är v. med i konversationen. övertyga henne!
k säger: inte om att hångla utan hänga med alltså.
e säger: v. häng med ut ikväll! alla fyra yes!
k säger: vi ska ju inte förfesta och jag har som vana att inte hångla nykter
e säger: du kommer hångla.
h säger: oh I see!
v säger: nej jag orkar inte följa. jag är en seriös person som jobbar.
k säger: elin förfesta?? eller nä nån ordning må det väl va.
e säger: förstår det, jobblivet gör en trött. speciellt i novembermörkret.
k säger: jobblivet gör väl att man vill supa ner sig?
v säger: ja man VILL men man orkar inte
v säger: men elin verkar ju sugen på fest
e säger: men ska vi förfesta? seriöst jag har haft en nykter dag de senaste dagarna och det var igår och då var jag ju så bakfull att jag nästan kräktes.
h säger: tur att jag har din sudden comfort hahaha.
k säger: drick den du så får du asroligt, promise!
v säger: ja vissa jobbar som sagt
k säger: jag har redan ångest över min lathet idag
e säger: jag sov halva förmiddagen, skrev tvåtusen ord, facebookade, skulle träna, sov istället och åt en varm macka. vem är mer slacker än jag?
k säger: jag har både vin och sprit hemma, men fan vi borde inte va?
v säger: va? finns det folk som har alkohol hemma utan att dricka upp den?
h säger: jag har jobbat. en vårdtagare hade kissat ner hela badrumsgolvet. torka torka…jag kommer aldrig känna mig ren igen.
k säger: jag har pluggat två timmar.
v säger: jag har bara suttit ensam på jobbet med i-poden hela dagen. inte pratat med någon.
k säger: jag har heller inte pratat med någon på hela dagen.
e säger: nä det har inte jag heller.
h säger: bättre jobb än att torka kiss i alla fall.
k säger: jo jag pratade med en i telefon som ville sälja rakhyvlar till mig. jag fick omega 3-tabletter på köpet. portot gick på 40 kr och jag tackade nej. fuck off liksom.
e säger: jag sa hej till kassörskan på ica. hon sa hej tillbaka.
v säger: ja allt är bättre än att torka kiss i alla fall.
k säger: vad sorgliga vi är.
k säger: patetiska.