Några reflektioner kring helgen

Det var förbannat skönt att gå ifrån fredagens möte och inse att jag skulle vara ledig en helg. Vara en åhörare, istället för deltagare. Förvisso gjorde det mig frustrerad också och jag har glömt hur tröttsamt det är att faktiskt bara vara åhörare, men likt förbannat var det skönt att sitta och lyssna på paneldeltagare på HBTH, klappa katt och stanna hemma och kolla fransk indieporr när Julia och Gustav gick ut på lördagen.

HBTH:s första dag bestod av samtal kring HBT-politik och alternativa familjer. Åtminstone trodde jag det. Paneldebatterna bestod istället av mestadels en akademisk röra av begrepp, för långa anföranden och fokus på frågor som surrogatmödraskap (som förvisso är intressant, men knappast ger en helhetsbild av tankar kring familjen idag). För korta pauser, för lite tid att reflektera och debattörer som tillåts hålla monolog för länge gjorde mig mest trött. Hur lyckades HBTH sumpa två så givna och intressanta ämnen, till förmån för en vacklande diskussion kring socialkonstruktivism och essentialism (förvisso ett av de ämnen som jag älskar att diskutera, men inte lika roligt att lyssna på ett vacklande panelsamtal kring)?
I mina anteckningar står lösryckta meningar som “socialkonstruktivism blir essentialism!” och “identitetspolitik innebär att staten måste godkänna och legitimera beteenden”. Ungefär samma sak som jag har skrivit och tänkt kring i några år nu. Jag hade mått bättre av att sitta och utveckla nya texter, utifrån den fantastiska Foucault-kursen, om det än att sitta på HBTH och vara rastlös som en femåring.

På lördagen kom the good stuff, åtminstone i jämförelse. Dirty Diaries-visningen var intressant. Det var framförallt skönt att se tre av filmerna, däribland Joanna Rytels, i en kontext där människor var mer intresserade och påhejande än gormade om statligt stöd och mansförtryck.
Joanna Rytel hade också en bra argumentation och bemötte kritik kring sin film, men som vanligt mumlade hon så mycket att de som satt bakom oss på tredje raden knappast kan ha hört någonting.
Paneldebatten om det sexualiserade rummet bestod ju bland annat av mah baby och fina Louise Persson och det är svårt att ge en opartisk analys av det samtalet. Louise sa det absolut bästa under panelsamtalet då hon ifrågasatte varför vi har börjat sätta likhetstecken mellan frigjordhet och sexualisering. Jag har väntat på att någon ska formulera den tanken. Likaså tyckte jag att Tiina Rosenberg gjorde en stark poäng när hon påpekade att individuellt normbrytande inte automatiskt betyder radikalism. Gustav var jävligt imponerande, jag visste faktiskt inte att han var så smart och bra på att uttrycka sig och då har jag ändå diskuterat med honom nästan dagligen i snart ett år.

Slutligen såg jag ett förvirrat seminarium om asexualitet, men vid det laget var jag så hungrig att jag inte orkade lyssna, trots att relationen mellan asexualitetens ifrågasättande av kategorisering av sexuella/icke-sexuella relationer och mina relationsanarkistiska perspektiv på till exempel sismance är hur intressant som helst.
Jag gick hem till Julia, somnade med katten i knät och läste sedan Foucault på hemvägen tills all sexualpolitik stod mig upp i halsen. Rent teoretiskt känner jag mig just nu relativt postsexuell, men i praktiken går det väl sådär.

Helgens bästa (förutom min glory fredag) var annars att hinna prata lite längre med Fredrik, att äntligen träffa Niklas Hellgren – om än kort och få en “hej älskling”-kram och signerad bok av Louise.

Uppföljning

Okej. Jag ska besvara en del av den kritik som har uppstått kring föregående inlägg, men jag kommer inte att gå in på detaljnivå och bemöta alla motargument. Känner man sig åsidosatt i sin kritik går det bra att fortsätta kommentera, så fortsätter vi att diskutera i kommentarsfältet (det gäller såklart även dig Lisa, eftersom jag inte kommer att gå in på din motargumentation särskilt mycket heller).

Det är mest några saker som jag vill klargöra.
I Eric Roséns analys av min och Lisas diskussion och även i en av kommentarerna hänvisar båda till kvällstidningsformatet. 2000 tecken och en bred läsarkrets kräver sina generaliseringar, förenklar och ihopblandningar. Det är snarare formatets fel än Lisa Magnussons, menar Rosén.
Jag skulle lätt kunna dissekera sönder min debattartikel i Aftonbladet från i höstas (generaliserande, heteronormativ, you name it), på samma sätt som jag plockat isär Lisa Magnussons text. Kvällstidningsformatet kräver någonting annat av en skribent än ett blogginlägg och jag vet att Lisa Magnusson behärskar fördjupning också. Men innebär det att man ska låta bli att kritisera och ge ordentlig motargumentation, bara för att det är en kvällstidningstext? Innebär det att man får blanda ihop saker och bunta ihop företeelser hursomhelst med hänvisning till få tecken tillgodo?
Det här hör naturligtvis samman med att Rosén, såväl som kommenteraren Jack, menar att jag ”totalsågar” och ”totaldissar” Lisa Magnussons text. Det är sant att jag inte är lika nyanserad som vanligt, fine, men jag ser det snarare som att jag i bloggformatet har möjlighet att sväva ut på 10 000 tecken (Lisa Magnussons räkning) i min kritik och mina tankar.
Det här är snarare ett sätt att fortsätta diskussionen, utifrån de trådar som Magnusson slängt ut i det trånga format hon har haft att röra sig inom.
Hade jag bara tyckt att texten var råkass hade jag inte bloggat om den. Nu tycker jag att den är så viktig att den förtjänar en längre fördjupning, eftersom hennes krönikeformat inte tillåter det. Man kritiserar en text för att man bryr sig om den, som det brukar heta på skrivarkursspråket.

Sedan tycker jag att det är tråkigt att Rosén väljer att göra någon slags åtskillnad mellan mig och Lisa Magnusson utifrån intellektuell/akademisk ansats. The blogging humaniora-feminist hade inte så mycket med kritiken att göra. Vilket för oss tillbaka till diskussionen kring att jag totaldissar texten. Att jag låter mer raljant, mer förbannad och mer dissande än vanligt handlar om att jag valt att följa samma ton som Lisa i hennes text. När hon skriver om ”dumma subbor som inte fattat ett skit” väljer jag att bemöta det med ungefär samma språklig tongång.

Slutligen handlar det om att jag är lika trött som Lisa Magnusson. Hon är trött på fina flickan-mentaliteten inom feminismen och Tuva Novotny blir hennes ansats till att ventilera det. Själv har jag blivit rejält jävla trött på det ständiga sammanblandandet av kritik mot strukturer och moralism. Det som kunde ha varit en utveckling av 90-talets, i mångt och mycket, missriktade kritik av ideal, porr och sexualisering, har istället blivit en backlash.
År 2009 är alla feminister så fucking liberala att minsta ansats till att påstå att det överhuvudtaget finns en negativ sexualisering eller idealbilder av kvinnor och män får folk att skrika moralism och Flicka-projektet innan man ens har hunnit avsluta sitt resonemang.
Jag förstår inte var Lisa Magnusson hittar alla de där sexualmoraliserande feministerna som ser ner på henne för att hon sminkar sig på ett visst sätt. Jag vill absolut inte tillbaka till 90-talets missriktade kritik mot sexualiseringen i media, med kritik på individnivå, som också Novotny tyvärr sysslar med.
Men jag är så förbannat trött på att så länge man hänvisar till liberalism och individens frihet behöver man inte ta något ansvar för att se samhällsstrukturer överhuvudtaget. Jag är trött på att man kan hänvisa till att alla vill bli sexobjekt och påstå att det inte är en form av moralism. Oavsett om det handlar om vurmandet för sexobjektifiering, knullblickar, porr eller prostitution behöver man inte alls ta i ordet moral. Moralism tillskrivs bara de som på något sätt försöker förmedla en kritik mot detta.
Precis som Gabriel skriver i kommentarerna: Man behöver inte vara antingen. Det finns en värld bortom Göran Hägglund och Blogge och den är inte så liten heller.

Men mest av allt säger Christina det bäst av alla. Det här är det som jag borde ha skrivit om jag inte närkritiserat krönikan istället.

ps. Jag gillar dig som fan också, Eric.