Modernt om sex och Sverige

Igår hade Sex på kartan premiärvisning i SVT. Den tecknade filmen, från UR i samarbete med RFSU, är tänkt att användas som sexualupplysningsmaterial i högstadieskolor. Det kan tyckas överflödigt. Sexualundervisning har varit obligatoriskt i svenska skolor sedan 1955 och samtida ambitioner innefattar att låta sex- och samlevnad vara ett inslag i flertalet ämnen.

Samtidigt visar statistik att antalet smittade i könssjukdomar ökat de senaste åren. Trots att upplysning är mer omfattande idag och utgår ifrån ungas perspektiv på ett annat sätt än exempelvis 1955 är de ungas frågor kring sex och samlevnad också relativt oförändrade. Framförallt finns där kanske ett ständigt oförändrat behov av att diskutera och fråga. I ett samhälle med nedsatta resurser i skolor, samtidigt som skolpolitiken fokuserar allt mer på mätbara kunskaper, är behovet förmodligen större än på länge.

Sex på kartan är en bra utgångspunkt. Pedagogisk, med snygg och upplysande grafik kring exempelvis vad som händer i kroppen vid en orgasm. Tankeväckande på ett sätt som gör det lättare att gå vidare efter de 28 minuter som filmen varar. Ett genomsyrande öppet förhållningssätt som både uppmanar till bejakande av den egna lusten, men samtidigt känna sig trygg i att sätta gränser.

I Sex på kartan är det också mycket tydligt att man velat bredda den tidigare relativt snäva diskursen kring sex och samlevnad. Mödomshinnan har modernt bytt namn till slidkrans, efter RFSU:s namnbyte häromåret, och myten om hur den spricker vid första penetrerande samlaget dementeras. En diskussion kring det kvinnliga könsorganets omtvistade benämning slutar i en upprättelse för det grövre begreppet ”fitta”. I klassen finns invandrarkillen vars namn är så svårt att uttala att han suckande utbrister ”du kan kalla mig Björn”. Likaså finns här den öppet lesbiska tjejen, som oproblematiskt talar med sin mamma om hennes hemliga förälskelse i klasskompisen. Homo- och bisexualitet nämns också, medan skillnaden gällande transsexualitet poängteras. Sakkunskaper är tydliga och det första samlaget som skildras är precis så fumligt, med svikande erektion och kondomletande, som det kan vara. Kan det verkligen räknas som oskuldsförlorande när det slutar med ”bara petting?”

Det mest hedervärda är den vida definition av sex som anges. Här tar filmen ett viktigt steg ifrån den heterosexuella penetrationsnorm som fortfarande är dominerande i både sexspalter och sexualundervisning. Istället vidgas begreppet sex till i stort sett allt som känns lustfyllt och bra, oavsett om det rör sig om hångel, onani eller trekanter. Om andra inslag känns krystade är det här den verkliga revolutionen ligger. Genom att anföra en grundläggande förståelse av sex som någonting betydligt större än den barnalstrande penetrationsaktiviteten öppnar det också upp för bredare samtal och sexuella praktiker. Jag är också övertygad om att det minskar pressen på en hel del nervösa tonåringar som matats med en rigid bild om vad oskuldsförlorande och sexuellt umgänge bör innebära. Inte bara tonåringar för den delen, såväl kvällstidningars samlevnadsexperter, medelålderspar och innerstadssinglar skulle förmodligen må bra av att fundera på vad det där begreppet sex egentligen innebär och varför vi år 2011 fortfarande är så fixerade vid penetrationens varande.

Sex på kartan är modern och i många fall upplysande. Samtidigt fungerar Sex på kartan som en bit av ett modernt folkhälsoprojekt som försöker vara inkluderande och uppdaterad. Här är homosexualitet inte längre en fas som går över och ingen gråtande mamma som aldrig kommer att få barnbarn finns med i bilden. Det mångkulturella Sverige får plats i karaktärerna och den utvidgade definitionen av sex får en självklar roll, där penetrationen mist sin stora betydelse inom sexuella handlingar. Mer än någonting annat är Sex på kartan en skärva av Sverige idag, eller snarare det land som Sverige gärna vill ge sken av att vara idag. I bloggar, på internets bakgård i form av forumet Flashback och flertalet rasistiska hemsidor pågår redan en hätsk ilska mot den öppenhet och ”mångfaldspropaganda” som Sex på kartan står för. Att normalisera såväl utomsvensk bakgrund, som homosexualitet, behäftas med begrepp som ”rasblandning” och ”accepterande av sjukdom”. Det gör filmen ännu viktigare, samtidigt som det är ett faktum att den försöker visa på en samtidsanda som till fullo dessvärre inte existerar.

Myten om 1960- och 70-talets obegränsade frigjordhet manifesterades i Ur kärlekens språk 1969. På samma sätt kommer vi förmodligen se tillbaka på Sex på kartan som en manifestation över det öppna och pluralistiska Sverige vi önskade att vi helt levde upp till 2011. Att filmen är material för en ny generation frågvisa unga väcker dock hopp om framtiden.

Text publicerad i GP Kultur 18/1

Allt om min fitta (Eller: Saker som jag önskar att jag hade vetat när jag var 18)

Visste ni att P-piller ger ökad risk för svampinfektion?
Visste ni att P-piller ihop med regelbundet penetrerande sex ger ännu mer ökad risk för svampinfektion?
Visste ni att upprepade behandlingar mot svampinfektion ger sköra slemhinnor?
Visste ni att sköra slemhinnor gör att det först ger en svidande känsla efter sex, sedan även under sex och tillslut känns det mest som man har en blåslampa i fittan under hela penetrationsligget om man inte tar en paus och gör något åt det?
Visste ni att det är okej att säga nej och stopp när det gör så ont under sexet? Att det faktiskt inte gör en till ett dåligt ligg, en ofullständig kvinna och en kass tjej?
Visste ni att ju mer man blir nervös för att det ska göra ont under sexet, desto svårare är det att bli våt och desto ondare gör det ju naturligtvis och man hamnar i en ond cirkel som bara förvärrar problemen?
Visste ni att man eventuellt inte mår så bra av att ha sex när man inte är våt och det gör ont och att man inte är ett dåligt ligg, en ofullständig kvinna och en kass tjej om man låter bli att ha sex då?
Visste ni att det faktiskt kan finnas ett intresse från personen som man ligger med att veta att det inte gör ont utan att det faktiskt till och med är bra för en själv också?
Visste ni att man får ha jävligt bra sex och ingenting annat?

Av allt detta visste jag naturligtvis ingenting när jag var 18. Vem skulle ha upplyst mig om det?
Sexualkunskapen? Amen eller hur.
Barnmorskan? Som om hon sa något om nackdelar med P-piller.
Tjejtidningar? Där stod väl ingenting om att ha ont under samlag, bara alla ställningar man kunde göra det i.
Tjejkompisar? Hell no, på den tiden trodde jag att de bara skulle bekräfta min självbild som konstig om jag berättade.

Alltså gick jag i flera års tid och trodde att jag var sjuk, frigid, konstig, störd och naturligtvis – mest av allt – världens sämsta i sängen och en helt ofullständig kvinna för att jag inte kunde penetrationsknulla utan att det kändes som om hela mitt underliv höll på att brinna upp. Fnösktorr, frigid och garanterat psykiskt störd som inte kunde njuta av det självklara sexet som alla andra. Sedan la jag av med P-piller, slutade penetrationsknulla särskilt ofta och blev långsamt bra igen.

Sedan sker samma sak igen. Men den här gången vet jag allt det. Den här gången har jag dessutom den fantastiska unnesten att prata med en fin gynekolog som både ger praktiska tips om olivolja och känslomässiga råd om prestationsångest, onda cirklar och rädslan för att inte duga. Det går över på två veckor. Inte två år.

För den här gången vet jag så jävla mycket mer om min fitta. Ännu mer vet jag om mig själv.
Jag var varken frigid, störd, konstig eller dålig i sängen. Jag råkade bara ut för den dåliga kombinationen upprepade svampinfektioner, låg självkänsla och ett samhälle som ger mer råd om tantrasex än vad man gör när det känns som att man har en blåslampa i fittan.

Uppdatering:
Den här kommentaren var så viktig att den måste publiceras i själva inlägget också:
Värre när man inte visste det när man var 17, vet det när man var 20, men blåslampan inte går över utan är där alltid, när man cyklar när man promenerar när man suttit för länge när man har mens när man torkar sig efter att ha kissat. Trots operationer och år av behandling.
Då önskar man ju att man vetat det från början.

Uppdatering igen:
Tanja kom med en viktig kommentar som jag måste skriva om någonting här:
Jag vet inte om jag kände till sådant när jag var arton, men jag har ju i några år vetat att det finns saker som vestibulit och samlagssmärtor och att vissa tjejer fortsätter ha penetrationssex för att de (underförstått) är dumma, offer och ställer upp. Jag tänkte naturligtvis belåtet att där skulle jag aldrig hamna.Det tog mig väldigt många månader att inse att jag var en sån tjej som fortsatt trots smärta – för jag gjorde det inte för någon kille utan för att det var skönt också.
Och det hade jag faktiskt aldrig sett nåt om i media, eller hört nåt om från upplysare. Liksom, tänk, det är lika dumt om man gör det för sin egen njutnings skull som för att man ställer upp på penetrationsnormen.
Exakt så började det för mig också. Det är svårt att välja mellan njutning och det som gör ont också, när båda delarna händer och det är fucking svårt att veta vad som är vad och vilket man ska ta mest hänsyn till. Jag har heller aldrig hört om det i media eller av någon upplysning.
Att det finns ett mellanting mellan problemfritt, skönt sex och vestibulit, fastän det finns ett helt spektra av smärta och problem däremellan.

Andra inlägget om abort och Anna Ekelunds text i F-ordet: Det är inte hos preventivmedelskonsumenterna som det största felet ligger

För det första tycker jag att Christina kommer med väldigt bra kommentarer till föregående inlägg. Det är tråkigt att hon missuppfattas som att hon skulle tycka att preventivmedel = ta ofödda liv när hon egentligen bara ifrågasätter var gränsen går när vi börjar referera till det som liv och måste ta det där svåra, moraliska beslutet mellan liv och död som Anna Ekelund och många med henne menar att abort är. Jag håller känslomässigt med Anna Ekelund, men är rationellt helt med på Christinas ifrågasättande.
Var går gränsen för när man tar ett liv? Vid dagen-efter pillret eller aborten två veckor efter, för att man missade att ta dagen efter piller? Varför ses inte dagen efter-piller som ett moraliskt och svårt beslut när abort är en sådan livsomvälvande händelse, ett beslut om att ta liv och döda en begynnande människa? Eller kondomen som sprack och som orsakade graviditet? Det var ju också ett försök att hindra ett begynnande liv, som misslyckades. Är det då ett sådant svårt och moraliskt beslut att hindra livet från att fortgå några veckor senare?

Det intressantaste med abortdiskussionen är hur nästan ingen diskuterar hur man faktiskt hamnar i situationen som leder till en abort, nämligen frånvaron av preventivmedel. Eller jo, det diskuteras naturligtvis. Av allt ifrån bekymrade barnmorskor till fräsande småbarnsföräldrar som suckar över slarv och ogenomtänkta fylleligg. All diskussion som utgår ifrån frånvaron av preventivmedel utgår nämligen ifrån samma sak:
Det är konsumenterna av preventivmedel som det är fel på.

Antingen är konsumenterna ”omedvetna” om riskerna. Här påpekar debattörerna frånvaron av kunskap och förespråkar mer information. Jo, okej, kanske finns det en dålig information kring könssjukdomar i allmänhet. Men graviditet? Graviditetsrisk? Va?!
Jag hade min första lektion i sexualkunskap när jag gick i mellanstadiet, men redan innan dess hade jag naturligtvis koll på hur barn blev till. Men det som utgjorde sexualkunskapen då och genom hela högstadiet och gymnasiet, samt all annan information via ungdomstidningar, barnmorskor, skolsköterskor, Veckorevyn, broschyrer osv. utgick ju bara ifrån en sak: Det är sjukt lätt att bli gravid. Om svårigheter för kvinnor att få vaginala orgasmer och vad klittan är för något lärde jag mig banne mig aldrig på en enda offentligt understödd sexualinformation. Däremot levde jag länge i föreställningen att det räcker med att kuken bara är i närheten av fittan för att en röd varningslampa ska börja lysa och en megafon börja basunera ut ”ALERT! GRAVIDITETSRISK!”.
I Debbie Epsteins mycket läsvärda bok Schooling sexualities, om sexualitet och sexuell uppfostran i skolvärlden, diskuterar hon ingående faktumet att individer av kvinnligt kön i hög utsträckning skolas till att skydda sig och akta sig för sex. Den gamla föreställningen om passiva flickor som ska skyddas från pojkars sexualitet införlivas i en sexualkunskapsdiskurs där den kunskap som förs ut till de av kvinnligt kön är just riskerna med heterosexuellt penetrerande samlag, där graviditet är det centrala, medan den kunskap som de av manligt kön får, består mycket mer av begreppen lust och ansvar än just risk. Boken utgår ifrån den amerikanska skolvärlden, men den studie av svenskt sexualundervisningsmaterial som jag gjorde i våras påvisade inte några större skillnader.
Alltså: Jag tror att det finns få presumtiva preventivmedelsanvändare som inte är medvetna om risken att bli gravid om man struntar i preventivmedel eller slarvar.

Det andra alternativet är att konsumenterna har ett för lösaktigt (ursäkta, jag kom inte på någon bättre formulering) sexliv. Att slänga upp sig på abortbritsen anses här synonymt med att man knullar runt för mycket. Resonemanget är i sig relativt ologiskt. Ju fler sexpartners, desto större risk att bli gravid? Det kanske finns djur som funkar så, men mig veterligen ökar inte chanserna/riskerna för honan att bli gravid ju fler hanar som sätter på henne, i människans värld.
Jag är medveten om de siffror som pekar på att ett vidlyftigt sexliv med många partners är ett riskbeteende, men gäller inte det i avseendet könssjukdomar och inte graviditet? De som menar att konsumenterna helt enkelt har för mycket sex med alltför många verkar ha missat fakta som pekar på att många som gör abort (jag har tyvärr inga siffror att tillgå, någon får gärna fylla i) lever i en längre eller kortare fast relation. De där fylledimmiga onenightstanden där kondomen glömdes bort utgör bara en bråkdel i aborttalen.
Det som förespråkas här är däremot fast relation samt i det närmaste avhållsamhet tills man funnit den där fasta relationen. Det utgår med andra ord från en extremt heterocentrisk, konservativ syn på sexualakten som penetrerande sex mellan man och kvinna. Antingen är det kuken i fittan eller så lever man i avhållsamhet. Naturligtvis är det penetrerande, särkönade sexet det som är normen i allmänhet, men en hållning som menar att det enda alternativet till detta är avhållsamhet spär bara på normen. När kommer en hållning som pekar på alternativen eller försöker utvidga sexbegreppet?

Det tredje alternativet, vilket förmodligen också är det vanligaste, är att konsumenterna helt enkelt är slarviga och don’t give a fuck. Säkert finns det preventivmedelsanvändare som är det också. Men jag skulle tro att det är väldigt, väldigt få som på riktigt tycker att det är kul och kanske sexuellt upphetsande att leka rysk roulette med graviditetsrisken, på riktigt tycker att det är grymt sex att syssla med avbrutna samlag eller går igång på att försöka räkna ut sina säkra perioder. Jag tror att det är väldigt få kvinnor som får en kick av nervositeten och nojorna som uppstår efter osäkert sex, gillar att ha hjärtklappning dagarna innan mensen förväntas komma eller ser det som en härlig thrill i tillvaron att kissa på det där graviditetstestet som man skamset köpt på Apoteket.

Folk slarvar kanske. Men jag tror att de flesta gör det av en anledning. Och kanske är det dags att vända fokus från konsumenterna och göra det som man gör i resten av den här marknadsekonomin när konsumenterna inte köper varan som de ska: Ifrågasätta varan.
Hur kommer det sig att så många inte vill käka p-piller, tråckla med hormonspiraler, få p-sprutor eller p-stavar? Varför slutar så många konsumenter med dessa preventivmedel på grund av biverkningar? Varför har man fortfarande inte utvecklat fungerande skydd för män, så att man är två om ansvaret?
Det är väldigt få som använder kondom i fasta förhållanden. Anna Svensson skriver väldigt bra om det här. Däremot är det väldigt många som inte vill använda hormonbaserade preventivmedel. Och vad är då alternativet?
När det gäller preventivmedel är det förmodligen den enda del av marknaden där man dumförklarar konsumenterna utifrån deras ovilja att konsumera varorna, snarare än att ifrågasätta de varor som erbjuds. Kanske är det där man ska lägga fokus nu. Användningen av preventivmedel är inte så hög som man önskar, men efterfrågan kommer med största sannolikhet inte att minska. Den hör liksom samman med lusten att idka plain old kuken i fittan-sex, som har hållit sig relativt intakt sedan mänsklighetens begynnelse.

Läs även Isabelles inlägg samt Christinas inlägg.

Och sen blir man trött på annat med

Ur ett referensunderlag för lärare i sex och samlevnad, utgivet av Skolverket:

Slutligen beror pojkars och flickors skilda beteenden på genetiska och hormonella skillnader. Inom etologien har man till exempel visat hur vissa primater och människor över hela världen har vissa typer av parningsbeteenden med karakteristiska signaler för hona och hane. Likaså finns skillnader i förmåga till aggression och förmåga till omhändertagande som skiljer män från kvinnor.

Way to go Skolverket! Verkligen nytänkande!
Och gud vad glad jag är att jag inte är femton längre och sitter i ett klassrum med bara tjejer och pratar mens och inte bli med barn och tvingas lyssna på sånt shit om att pojkar är pojkar och flickor är flickor och var inte rädda för att pojkarna tittar på porr, för det behöver dom och skämmas ihjäl sig för att man själv kollat porr och – gubevars – blivit kåt av det.
Gud vad glad jag är att jag inte är femton och tvingas skriva kärleksdikter om pojkarna man är kär i när den enda jag vill skriva en kärleksdikt till är den sjukt söta tjejen i parallellklassen som sitter två stolar bort.
Gud vad glad jag är att jag är att jag inte är femton och tvingas lyssna på långa utläggningar kring vad pojkar gillar och vara livrädd för sex och tänk om jag är för trång och hjälp vad ont det kommer att göra och det här med orgasm och njutning finns inte ens på världskartan.
Gud vad glad jag är att jag inte är femton längre och tänker att jag måste bli mer rätt så jag också får en sån där pojkvän att stoltsera med i det homosociala spelet eller åtminstone bli lite statustafsad på.
Gud vad jag är glad att jag inte är femton längre och helt förvirrad och skamsen över allt som rör sex och kön och killar och tjejer för det enda jag vet om det är att jag tänker fel och är fel på alla sätt man kan vara det på.

Fyfan vad glad jag är att det är tio år senare och jag vet vad jag gillar, struntar i kön, hatar anpassning till homosociala regler eller “könsbundna karakteristiska signaler” utan bara är goddamn stolt över min sexualitet och pissar på Skolverkets bullshit med en medlidande tanke till de femtonåringar som fortfarande sitter där i klassrummen idag och är exakt lika förvirrade och skamsna som jag var då. Heja ni femtonåringar och jag hoppas för mitt liv att ni växer upp och börjar granska allt ni fick lära er i sexualundervisningen med kritiska ögon och gör er fri från alla normer ni blev intryckta i under högstadiet.