Lite mer singelcoachning, denna gång från Carola

Ur intervjun i senaste numret av Filter:
“Jesus vill vara min själs älskade. Ibland kan jag nästan känna honom. Det har hänt att jag känt mig uppfylld av hans kärlek, inte sexuellt, utan mer som omfamningen en man kan ge sin kvinna. Det är en tröst för oss som är singlar, som gör att man inte springer efter första bästa karl.”

Artikeln om Carola, av Erik Almqvist, är för övrigt helt magnifik. Långa stunder kan jag bara skaka på huvudet åt denna galna, omnipotenta, kontrollneurotiska människa som slänger ur sig de mest fantastiska religiösa referenser (se ovan) och wailar i mobiltelefonen på skönhetssalongen. Å andra sidan kan jag ändå känna någon slags fascination och beundran kring hur Carola, trots allt, is keepin’ it real och hur hon brutit sig fri från de män som har styrt hennes karriär och gör sin grej. Fantastiskt välskrivet, närgånget och respektfullt porträtt, hursomhelst.

Singelcoachning

Men naturligtvis inte som i ”så hittar du den rätte”, ”så flirtar du bäst” eller ”så spelar du spelet och avläser hans signaler”.
Det är nämligen sådant som jag inte vet ett shit om. Vill ni ha tips om hur man hittar Mr/Ms Right, hur man flirtar eller hur man avläser signaler och spelar spel rekommenderar jag någon av alla så kallade relationsexperter, tjejtidningar eller Aftonbladet Wendela. De brukar kunna ge råd i sådana frågor.

Men det som slagit mig den senaste tiden är hur jag läser alla dessa bloggar, hör alla dessa vänner prata om ensamheten. Om att sakna någon. Om ensamma nätter, inte ha någon att tänka på, vilja ha någon att se på film med eller krypa upp i soffan med.
Det som slagit mig den senaste tiden är hur skönt det är med avsaknaden av just detta.
De flesta som uttrycker sådana tankar är i samma åldersspann som jag, det vill säga mellan 20-30 år. Sannolikheten att vi kommer att förbli singlar resten av livet är oerhört liten, så länge vi sköter vår kroppshygien någorlunda och uppvisar ett relativt standardsocialt beteende.
Om man beräknar sannolikheten att vi kommer att befinna oss i någon slags standardrelation inom några år, vilket jag alltså tror är en oerhört stor sannolikhet för de flesta av oss; är det inte underligt att man inte njuter mer av singellivet så länge det varar?

Med “njuta av singelliv” menar jag definitivt inte Cosmopolitans och Sex and the Citys definition av singelliv, det vill säga ett vidlyftigt och frekvenssexuellt liv. Såklart kan man njuta och bör njuta av det också om man nu känner för det. Själv tröttnade jag på one night stands-grejen någon gång i somras. Man kommer till en punkt då man inser att krograggslivet i Göteborg har föga med Samanthas erövringar i New York att göra.
Då man tröttnat på att knulla med okända människor på underliga premisser med sig själv som att ”jag måste ha någonting att prata om när jag fikar med mina vänner på tisdag” eller ”amen han sa faktiskt att han skulle spela Ice Cube medan vi ligger med varandra och jag gillar ju Ice Cube”.
Man kommer till en punkt då det slutar vara roligt att försöka uppbåda energi till att ligga med folk som man bara utbytt några fraser med och låtsas tycka att det är kul att knulla klockan fyra på morgonen i ett rum i ett kollektiv på andra sidan stan när man mest ligger och funderar över om man borde byta elbolag och om man har något bröd kvar hemma.
Lägger man därtill att jag är en ostrukturerad jävel, framförallt på bakfyllan, och därför är the troféguys högsta dröm är det också en ekonomisk fråga. Orka köpa nya örhängen stup i kvarten för att den ena saknas. Medan man långsamt förvandlar ungkarlslyorna i stan till Stadsmissionens accessoaravdelning går man själv runt med ett örhänge och saknade kepsar och halsband.
Till detta tillkommer alltså faktumet att jag är trött på att undvika och knappt hälsa på folk som sett mig naken. Om man inte ens gillade personen så mycket att man vill träffa på den efteråt kan det fan inte ha varit värt att utbyta kroppsvätskor med varandra.
Att sluta ha one night stands är bland det bästa som jag gjort och innebär föga att jag har slutat ha sex, bara att det är lite mer genomtänkt och att jag känner personen ifråga innan. Sådär så jag kan hämta mitt ena örhänge när jag vill efteråt.

Att avnjuta singellivet handlar om helt andra saker. Som hur skönt det är att inte vara känslomässigt bunden. Inte behöva tänka på någon, noja över någon, pirra över någon. Istället frigörs tankar till att fundera på allt ifrån texter man vill skriva, vart man vill resa på semester eller flera timmars koncentrerat Rubiks Kub-lösande. Magpirr kan man få på annat sätt. Typ dansgolv, sällskapsspel eller ett par örhängesfynd med Jesusikoner på.
Det handlar om hur förbannat skönt det är att sova själv. Hello 120 centimeter att ligga på diagonalen på! För att inte tala om faktumet att man kan sova i ett svettigt gammalt nattlinne, raggsockor, ögonmask och med en gammal nalle i famnen utan att någon kan klaga över ens osexighet. Tänk på att det kommer en dag då du kommer att dela säng med någon som kommer att klaga om du tar för mycket plats, som du måste dela sovovanor med och som kommer att tvinga dig att bortprioritera din nalle till förmån för något svettigt skedliggande.
Det handlar också om kompromisslöshet. Tänk på att det kommer en dag då du definitivt inte kommer att få välja film helt själv. Du kommer inte att kunna se alla amerikanska dramafilmer som du själv har ett fånigt intresse av och istället kommer du tvingas stå i videobutiken och tjafsa och kompromissa och vara halvnöjd över såväl film som lösgodisval.
Det finns ingen chans i världen att du kommer att få se Star Wars-trilogin två helger på raken. Föga lovande är det heller att du får särskilt mycket förståelse när du börjar skandera med i Rymdimperiet-themet och skrika DÖDÖDÖDÖDÖDÖDÖDÖÖÖ framför TV:n. Ditt interna grabbskämt med dig själv om att du inte skulle ha någonting emot att bli nerfrusen av Jabba the Hut om det innebar att du blev räddad av Princess Leia kommer säkerligen inte heller att funka så bra i sällskap.
Tänk också på all tid som bara är din och ingen annans. Det kommer att komma en dag då det kommer att finnas någon som klagar över att du vill sitta uppe halva natten och kolla på Freaks and Geeks istället för att kela och ha sex, hur mycket du än förklarar att Judd Apathow ju är kung. Den där dagen då du måste parera mellan personen ifråga och alla vänner som du är van att hänga med non stop. Den där dagen då det inte verkar så bra att du hellre vill gå på spinningpass och sitta hemma och läsa Hegel än att gå på parmiddag hos den andres kompispar. Den dagen då ditt ”nä du får gå hem nu, jag har ett blogginlägg att skriva” mycket troligt kommer att bemötas med en sårad min.

Den dagen kommer att komma. Jag vet att ni längtar efter den och alldeles säkert kommer det att vara helt lovely. Men fram till dess är det definitivt bättre att sitta i fula mjukisbyxor och utantillreplikera med i Star Wars-filmer och sova på diagonalen än att bara längta och sakna.

Ensam bloggare söker

Fortsätt diskutera abort och preventivmedel i de föregående inläggen på ämnet, fortsätt diskutera F-ordet, men jag lämnar det nu. Kanske kommer det någonting om Maria Niemis text om femme senare, framförallt för jag att ropade ett stort hurra inombords när jag läste den och känner så mycket identifikation och styrka i femme-kulturen.
Men det blir senare i så fall.

Det jag har tänkt på de senaste dagarna är någonting helt annat. Det är dels det här inlägget om att vara ofrivilligt singel och dels en text av Fredrik Lindström i senaste numret av Språktidningen (ja samma nummer som även innehåller den fantastiskt roliga och intressanta artikeln om akademikerspråk inom humaniora efter postmodernismens ingång).
Lindström skriver om hur vi alltmer har börjat ersätta ordet ensam med själv. Ju fler singelhushåll som vi får, ju fler som är ensamboende och singlar, desto mindre används just ordet ensam.
Ensam bär på konnotationer om utanförskap, sorglighet, desperation och inga vänner eller kärlek. Själv innebär ett självvalt tillstånd av styrka och frihet. Själv bildar dessutom, tillsammans med efterled som –förtroende, -ständighet och –känsla, ord som ännu starkare förknippas med styrka och frihet. Ingen vill längre uttrycka sig om sig själv i termer av ensam. Alla är vi bara själva.
Ensamhetsbegreppet innebär också ett erkännande av såväl sårbarhet som svaghet och som jag tjatar om i mina texter: Är det någonting som är fult och tabubelagt i dagens klara sig själv-mentalitet och självständighetskontext är det ju just det sårbara och svaga. Ensamheten utgör ett utsatt tillstånd av passivitet. Är man ensam är man konstig.
Vi semestrar inte längre ensamma, vi går inte på bio ensam eller lagar ensam mat. Vi gör det själva. Själv konnoterar istället en aktiv position, kan själv!, skriker barnet. Kan själv!, skriker också vi för att ingen ska få för sig att vi är något slags retard som andra människor inte vill befatta sig med.

Jag och Jonathan pratade någon gång om vår tids krav på social kompetens och social samvaro. Förr i tin fanns det i småbyar, framförallt, alltid någon som rent allmänt ansågs och som ansåg sig själv som folkilsk. Man bodde ensam i något torp och ville överhuvudtaget inte befatta sig med andra människor, var mest allmänt sur och jävlig och trivdes bra med att vara ensam. Och det var liksom helt okej. Folkilska människor kommer förmodligen inte att kunna finnas kvar som fenomen i vår tid.
Jag minns en gubbe nära vår högstadieskola som bodde ensam med en gris och hatade alla. Ibland rymde grisen. Då sprang han upp till vår skola och jagade grisen innan han skällde ut alla som stod på skolgården och återvände till sitt torp.
Hur mycket social kompetens och EQ besatt han liksom?

Nu är jag ju inte folkilsk. Tvärtom är jag översocial såtillvida att jag får vara självsam (ja, notera här hur jag själv valt att inte använda ordet ensam, för att kunna påvisa att jag minsann kan själv och har valt det själv) i perioder. Jag är inte ensam om man ser till världens bästa, närmaste vänner, nära kontakt med familjen och ett oöverskådligt antal bekanta. Jag behöver aldrig oroa mig för att inte ha någon att umgås med om jag skulle vilja.
Men när jag läser det här blogginlägget gröps ett hål i mig och jag tänker på hur modig hon som har skrivit inlägget är, att hon vågar erkänna det, och jag tänker på Mia och Klaras sommarprogram som fick mig att gråta på en buss mellan Östersund och Umeå för att det är exakt sådär jävligt det är att behöva deklarera sig själv som singel ibland och jag tänker på hur jag en försommarnatt i sen maj satt på en lägenhetsfest på balkongen och det var då som jag för första gången på flera år erkände det och tog orden i min mun och Gud, som jag skämdes när jag såg på mina bästa vänner och sa:
- Jag vill faktiskt åtminstone dejta någon igen. Jag tycker inte att det är så kul och spännande att vara singel längre.
Och jag blir så glad av det där inlägget, för jag tänker exakt likadant. Det här handlar inte om att jag behöver någon annans bekräftelse för att tycka om mig själv, det handlar inte om att jag behöver någon annan för att känna mig hel. Jag har haft de perioderna, de är inte nu. Jag har aldrig mått så bra som nu. Jag har aldrig tyckt så bra om mig själv som nu. Längtan efter att få dejta någon är inte en bristsjukdom, det är ett behov.

Men redan när jag skriver det här så skäms jag. Jag ser mellan raderna hur jag måste låta patetisk och sorglig, hur mina gamla flings kommer att läsa det här och tänka ”men stackars tjejen, har hon fortfarande inte hittat någon?” och hjälp och Gud bevare – tänk om någon uppfattar mig som desperat? Att de inte hajar att jag också är sanslöst kräsen och för mitt liv inte förstår hur jag skulle kunna dejta någon seriöst om personen ifråga inte fattar hiphopreferenser eller kan ge en definition av queerbegreppet?
Redan nu tycker jag att det här är det värsta som jag någonsin lagt ut på bloggen och värre blir det nu när jag erkänner att inatt när jag lallar hem på fyllan, lägger mig i sängen och låter handen kippa efter blodvarm, insomnad hud på den tomma platsen bredvid, då kommer jag inte att känna mig vare sig stark, självständig eller självsam. Jag kommer bara känna mig ensam.

Ett litet avsnitt november-Sveriges Sex and the city

k säger: men inte mer depp nu elin? vi drar på koloni och kollar band istället. skit i att det är måndag!
e säger: okej men jag måste 1, ta en promenad 2, duscha 3. ta mig ur kommandolooken i mjukisbyxor
k säger: hade inte du tränat?
e säger: nä jag somnade istället
k säger: men jag måste hämta tvätten klockan sju, sen kan vi promenera genom slottis till linné.
e säger: okej fint. ska vi ses på linnéplatsen h?
h säger: ja gärna, men jag behöver också lite tid att fixa mig iordning
k säger: undrar om ölen är dyr? undrar hur mycket man ska tillåta sig att dricka på en måndag?
e säger: alltså fan vad vi gått ner oss. jag vill supa! men jag har verkligen inte råd.
h säger: jag har gott om cash för en gångs skull och är ledig imorn
e säger: härligt! jag vill hångla.
k säger: jag vill såklart också supa. jag vill också såklart hångla men jag tänker att det inte händer på en måndag.
e säger: kan inte du ragga hångelhoes åt mig?
k säger: elin ge dig nu din jävla slampa!
e säger: gulle dig, halv nio vid linnéplatsen.
h säger: men kul för mig om ni två får hångla båda två
k säger: nu är v. med i konversationen. övertyga henne!
k säger: inte om att hångla utan hänga med alltså.
e säger: v. häng med ut ikväll! alla fyra yes!
k säger: vi ska ju inte förfesta och jag har som vana att inte hångla nykter
e säger: du kommer hångla.
h säger: oh I see!
v säger: nej jag orkar inte följa. jag är en seriös person som jobbar.
k säger: elin förfesta?? eller nä nån ordning må det väl va.
e säger: förstår det, jobblivet gör en trött. speciellt i novembermörkret.
k säger: jobblivet gör väl att man vill supa ner sig?
v säger: ja man VILL men man orkar inte
v säger: men elin verkar ju sugen på fest
e säger: men ska vi förfesta? seriöst jag har haft en nykter dag de senaste dagarna och det var igår och då var jag ju så bakfull att jag nästan kräktes.
h säger: tur att jag har din sudden comfort hahaha.
k säger: drick den du så får du asroligt, promise!
v säger: ja vissa jobbar som sagt
k säger: jag har redan ångest över min lathet idag
e säger: jag sov halva förmiddagen, skrev tvåtusen ord, facebookade, skulle träna, sov istället och åt en varm macka. vem är mer slacker än jag?
k säger: jag har både vin och sprit hemma, men fan vi borde inte va?
v säger: va? finns det folk som har alkohol hemma utan att dricka upp den?
h säger: jag har jobbat. en vårdtagare hade kissat ner hela badrumsgolvet. torka torka…jag kommer aldrig känna mig ren igen.
k säger: jag har pluggat två timmar.
v säger: jag har bara suttit ensam på jobbet med i-poden hela dagen. inte pratat med någon.
k säger: jag har heller inte pratat med någon på hela dagen.
e säger: nä det har inte jag heller.
h säger: bättre jobb än att torka kiss i alla fall.
k säger: jo jag pratade med en i telefon som ville sälja rakhyvlar till mig. jag fick omega 3-tabletter på köpet. portot gick på 40 kr och jag tackade nej. fuck off liksom.
e säger: jag sa hej till kassörskan på ica. hon sa hej tillbaka.
v säger: ja allt är bättre än att torka kiss i alla fall.
k säger: vad sorgliga vi är.
k säger: patetiska.

Them gasoline boys downtown sure talks pretty, it’s so hard to be a saint in the city

Dagen efter att mannen lämnat mig gjorde jag upp en plan för det kommande singellivet för att slippa hamna i samma destruktiva, oansvariga liv som jag levde i våras. Planen var följande:

1. Drick inte mer än en gång i veckan, fortsätt på dina bra alkoholmönster som du skaffat dig .
2. Frivillig celibatperiod åtminstone fram till nyår.
3. Låt inte lägenheten förfalla bara för att ingen annan än du vistas i den längre.

Nu är det söndag kväll och helgen har ägnats åt tre nätters fyllor, sömn hela dagarna, lägenheten är en katastrof och det här med celibatet…nä, jag kan inte riktigt se syftet längre.

- It’s hard to be a saint in the city, tröstar Bruce Springsteen från stereon medan jag hinkar äppeljuice och försöker bestämma mig för vilken bakfyllefilm som ska lindra min ensamma söndagkväll.

Men medan jag grubblar över min tillvaro i sällskap av The Boss, som en annan High fidelity-Rob kan ju ni ta och fundera över vilka av mina inlägg ni gillat bäst. Nämn ett eller flera inlägg som absolut borde finnas med i en Saker under huden-sammanställning.

Vi hörs en annan dag när hjärncellerna börjat återväxa.

I drank my sorrows, I slept around

slår upp fönstret till solen. buena vista social club och grönt te med ingefära. halsont och kol-hosta, morgontidning fem på eftermiddagen. slår upp fönstret och lördagen lever för fullt medan jag bakfyllesovit bort allting i smutsiga lakan sedan jag kom hem. låter böckerna ligga en dag till, hemköp rear ut lättglass och jenny väntar i telefonen och de visar dirty dancing 2 på trean ikväll.
slår upp fönstret till livet för att detta är ett sätt att leva på. det är det enda sättet just nu.

minns samtalet med mamma på fredagen. jag säger något om konventioner och behovet av frihet. hon pratar om villor och amorteringar. jag säger aldrig i livet. aldrig i livet faller jag dit. jag vill inte. hon skrattar och säger att jag var också 23 en gång och jag satt där i mitt hennafärgade hår på folkhögskolan och lyssnade på bob marley, festade runt och tänkte att jag alltid skulle vara sån. tio år senare satt jag i ett hus på landet, mammaledig med tre barn.
jag säger nej nej nej. jag hamnar aldrig där. och mamma skriver en lapp:

den 16:e mars 2007 sa elin att hon aldrig kommer att skaffa villa, äktenskap och biologiska barn. OBS! ska sparas som ”vad var det jag sa”-lapp till framtiden.

klart jag kommer falla dit. klart mamma kommer stå där och vifta med sin lapp när jag står där utanför radhuset med ett snorigt barn på armen. vi hamnar alla där. det enda jag hoppas på är att kunna behålla känslan. känslan av livet just nu när framtiden är långt borta och amorteringar, ekonomisk planering, karriärdrag, äktenskapsrådgivning och hem&skola-möten är ljusår fjärran. att någonting i mig kommer kunna fortsätta vara den jag är just nu. så jag skriver en egen lapp:

den sjuttonde mars 2007 var elin lycklig. hon tänkte att livet kan vara precis såhär enkelt och kravlöst. att livet får vara koncentrerat till skratt-tårar, snuskprat och okuvlig vänskap över en lucky star på en spårvagn. till dans på ett trångt dansgolv i en källare till jay-z:s big pimpin. till en okänd vacker arm runt hennes nakna midja morgonen efter ännu en natt då man tillfälligt glömt vad man sagt om flyktiga bekantskaper. till svart kaffe och travar med olästa böcker, olösta frågor, pennor som väntas på att nötas ner och tankar som koncentreras i ord. till ett nytt pass och resor som väntar. till en kopp grönt te med ingefära till ljudet av buena vista social club och bara vara alldeles lycklig medan livet pågår utanför fönstret och inuti en. den sjuttonde mars var livet hjärtslag, fylleslag, puls, kropp, emotioner, knutna nävar, frustration, längtan, svarta nätter och rödrosiga kinder. men det kändes alltid. OBS! ska sparas som minneslapp. känns det fortfarande elin?

angående mina empiriska studier har jag inte så mycket att sammanfatta med för tillfället. eller jo kanske men inget jag skriver. och jag tänker på hur jag hela tiden försökt undvika att skriva om singellivet. om sex. om relationer. sen tänker jag tillbaka på inlägg och inser hur fatalt jag misslyckats och att det hela tiden bor en undermedveten carrie bradshaw i mig när jag bloggar. minns den här perioden. och den här. hehe och för att inte tala om den nyligen outshoutade perioden som lät såhär. och det var väl i och med den sista som saker och ting förändrades till nuvarande tillståndet och jag minns hur jag sa till någon en gång om att det är de ointresserade människorna man vill ha. de som varken är ute efter casual sex eller relationer. de är de mest attraktiva. och jag önskade då att jag skulle hamna där and so i did tillslut. oavsett abstinensbesvär; jag söker ingen lindring. oavsett magpirrslängtan; jag letar inte. kommer det så kommer det. jag har slutat försöka. eller undra. eller analysera. eller vänta. det är kanske därför saker händer (även om fredagen även berodde på välvilliga vänner som tröttnat på min spela-svår-fast-jag-egentligen-vill-hångla-upp-honom-image kring mannen ifråga varje gång vi ses och hjälpte mig på traven.).

för övrigt bjöd fredagen bland annat på en diskussion kring ord för kvinnlig onani. det bästa onaniordet är ju runka, men verkar vara sorgligt förbehållen män istället för att vara ett allmängiltigt uttryck för dylika aktiviteter. jag blev således ombedd att skriva mycket om onani i bloggen och använda ordet runka för att skapa någon slags språklig våg (är det konstigt att man får blogghybris när ens vänner tycker att det är bra sätt att skapa semantisk förändring på?). jag känner mig lite kluven till att skriva så jäkla mycket om onani. dels vill jag inte att jennys undermedvetna åsikter uttryckta i hennes drömmar om bloggen som x-rated ska bekräftas. dels vill jag inte väcka misstankar om huruvida jag skaffat mig ännu ett nytt beroende och förr eller senare hamnar i en freakshowdokumentär på femman där jag springer runt i nordstan och letar efter en toalett att tillfredsställa mig på. jag säger bara såhär istället:
runka är ett bra onaniord. det är dags för oss tjejer att claima det!