Ensamhetens ofrånkomlighet (eller; elin på p-piller – nu labilare än någonsin!)

Det var sista avsnittet av Six feet under och jag och frugan en trappa upp satt i hennes soffa och bölade över glass med chokladsås. När jag kom tillbaka till tomma lägenheten föll jag ner i den där ångestdeppen då jag måste hålla mig från att inte höra av mig till det där bytta namnet i mobiltelefonen. Istället ringde jag mamma. Jag vräkte ur mig den där rädslan och sorgen över livet. Det där om ens ofrånkomliga ensamhet. Att det inte spelar någon roll egentligen om eller hur mycket man älskar, för endera dagen blir den man älskar någon som sårar och glider ifrån en eller så flyttar människor, försvinner iväg och slutligen splittras man ju alltid från de man älskar genom döden. På ett eller annat vis; en människa är alltid en ensam ö. Hur tvingar man sig själv att leva i den insikten?
Det är då man är ett litet barn med rädslan för livet och det är då man vill ha en mamma som ser det lilla barnet och säger att så är det inte alls och allting ordnar sig, men man är ju trots allt inget barn längre och istället svarar mamman;
- Ja, det är en fruktansvärd insikt. Och den gör ont.

Det är så mycket splittringar just nu.
Det är syster, lillaste lillasyster som jag klädde ut hunden med, bråkade om fjärrkontrollen med, dansade till Svenska Akademien med och som snodde böcker av mig. Hon som jag lovade mig själv att skydda till varje pris, lillaste lillasyster. Det är hon som står på flaket och halsar xider, hon som fyllebrölar med i Paradise city och drar till Island om några dagar. Ett blad som vänds; vi går vidare. Vi blir vuxna.
Samtidigt; nya öar att ankra mot. De finns ju där med armar och ord och kärlek. Du kan lita på oss, säger de när jag säger att jag aldrig litar på någon, aldrig lita på någon igen.

Och mitt i allt börjar jag med p-piller, skär ner på nikotinet och blir gråtmildare än någonsin förr. Vaknar upp, läser mail från Maja om allt vi ska göra i sommar och hur mina vänner stöttar och älskar mig. Gråter. Möter pappa i hallen efter att ha gjort mig i ordning;
- Vad tittar du på?
- Min äldsta dotter som är så vacker. Du har blivit så vuxen Elin, det finns något vuxet i din blick nu. Det är vackert.
Och jag gråter.
Syster på flaket med xidern. Jag sätter mig i bilen, breakar totalt och gråter mer än mormor och mamma gör tillsammans under hela dagen.
Läser fint sms från Klara. Gråter.
Läser fint sms från Malin. Gråter.
Får en lång kram av mormor som kallar mig sitt gullhjärta, sådär som hon alltid gjorde när jag var liten. Gråter.
Ser bilder på mig själv i ett album om min syster, bilder från den värsta matnojeperioden och jag ser ett blekt och jävligt skelett, så uppenbart ätstörningssjuk och herregud vad tjock jag tyckte att jag var då. Gråter.

Någonstans mitt i allt skrattar jag åt min egen labilitet. Åt att dramaqueentendenserna förstärks gånger tusen på hormoner och mitt huvud är en konstig plats att bo på. Och jag vet inte hur man lär sig att leva med insikten att man någonstans är ensam; kanske måste man bara vara tacksam för vilka som finns i ens liv här och nu. Jag vill inte bo ensam i mitt huvud, det finns tillräckligt mycket galenskap där så det räcker till att delas med andra.

stop making me older. start making me new.

jag har ingenting att säga. fel; jag har massor att säga. de senaste sömnlösa rethostenätter har jag skrivit massor. jag har tänkt lägga upp en del här och någonstans i det har jag hejdat mig och tänkt att ens logik och integritet är rätt uppfuckad vid halv två på natten och kommer jag verkligen vilja se detta i text på ett offentligt internet imorgon bitti? svaret är alltid nej. klockan halv två på natten är du en jättetrasslig människa, konstigast i hela världen och ingen förstår din skalle. sen kanske du vaknar, soluppgången färgar himlen röd ovanför taken på villorna mittemot och du sitter hela dagen och är ditt vanliga jag och tänker att du nog inte är trassligare än någon annan och varför måste allting vara så allvarligt jämt?

det finns gränser för hur långt transparensen sträcker sig. jag har mina gränser noga dragna. och det finns mycket jag skulle kunna säga utan att ens komma i närheten av den gränsen, men ingenting skulle egentligen betyda någonting och bränns inte orden när du skriver dem kan du lika gärna låta bli. jag låter bli.

jag samlar tankar till försvar och jag rekommenderar anias blogg. för att hon skriver exakt så ärligt som jag inte kan och för att nakenheten ju, som redan konstaterats, är det nya svarta. all min credd till dem som vågar erkänna sina nojor, rädslor och brister och all min credd till dem som vågar erkänna att deras hjärtan inte är så stencoola och rationella som så många försöker ge sken av. det här med att vara cool gör mig kräkfärdig och känns extremt mycket last year om ni frågar mig.
också rekommenderar jag sanna bergs text i bang nr 1 2007 om medeklassfeminismen. vi måste vara födda under samma stjärna för våra tankar och texter är verkligen parallella. citat: jag sa till exempel en gång att indiepopen var en sjukt medelklassig subkultur, varpå jag fick bitska kommentarer tillbaka om att jag bara ville skylla hela mitt liv på att jag var arbetarklass.
- sanna, du kan ju ärligt inte mena att du bara gillar hiphop för att du är arbetarklass.
och sen är det dubbelavsnitt av greys anatomy ikväll och i söndags började sista säsongen av six feet under (var extremt dryg i receptionen i måndags och orsakade hånskrattattack med ögonglimt hos emma och jenny när jag påpekade att jag minnsann varit nere med six feet under sen avsnitt ett på svt och efter flera år kommer en massa folk dragande med dvd-boxar och börjar tjata om det, liksom hallå). däremellan kan man läsa anna jörgensdotters roman änglarnas syster eller ronny ambjörnssons mansmyter.

jag ägnar mig åt verkligheten som den är med hemlängtan, tvådagarsledigt med skrivande och för mycket kaffe, solsken, brudhäng med öl och biljard samt min essä om manlighetens alla kriser. take care.