En pseudovetenskaplig kortartikel kring eftersex-prillans varande

För att undkomma min deadline började jag funderade på en helt ovärd och irrelevant sak, som visade sig vara ganska intressant.
Alltså, det här med eftersex-prillan.
Varje nikotinist av rang vet ju att eftersex-nikotinet är det absolut bästa nikotinbruk du kan uppleva. Livet är, förhoppningsvis, redan top notch och sedan adderar man lite nikotin till det och det blir så jävla top notch. Det finns många fina nikotinstunder här i livet, men få slår det nikotin som man konsumerar efter avslutat samlag.

I den gängse tolkningen av sex och romantik, såsom den skildras i konst, kultur och media, har här cigaretten fått en upphöjd och normativ roll som det nikotin som intas efter sex. Hur många filmer har man inte sett där avslutat samlag mellan parterna anges med hjälp av ett klipp där de ligger i sängen och intar en varsin cigarett? Det är ju en klassisk, romantisk bild av nikotinbruket efter sex. Kolla bara Carrie Bradshaw, hur många cigg har inte hon och Mr Big rökt efter att de återigen hoppat i säng med varandra? Att det däremot är mad shit ofräscht och dessutom förenat med mycket fara att röka i sängen säger den klassiska, romantiska bilden ingenting om.
Här lever eftersex-prillan en undanskymd och sorglig roll. Må så vara att denna nikotinsort i stort sett bara existerar i den utsträckning som den gör i de nordligare länderna och att det vore underligt om Carrie Bradshaw la in en prilla rapé efter att hon och Mr Big återförenats (snacka om produktplacering), men ändå. Mig veterligen har eftersex-prillan aldrig skildrats i konstens värld, men å andra sidan är det kanske jag som inte läst tillräckligt många norrländska arbetarromaner eller sett tillräckligt mycket socialrealistisk buskisfilm.
Eftersexprillan ses, till skillnad från cigaretten, som något ofräscht, gubbigt och jävligt mycket sunkig arbetarklass. Detta trots att den är smidigare, smartare och betydligt mer ofarlig än sängcigaretten.

Jag kan förstå invändningen från den som inte själv snusar. Nej, man vill inte att det första ligget gör efter avslutat sex är att lägga in en prilla, det känns jävligt tacky, jag fattar. Men tänk på oss junkienikotinister som faktiskt ser den där tiden då samlaget pågår som en bisarrt lång tid att vara utan prilla under läppen (nej, jag har faktiskt aldrig sex med prillan inlagd, någon gräns drar även jag). Under sexet är man förhoppningsvis så fokuserad på annat att man inte reflekterar över det eller känner en fysisk avsaknad av nikotin. Men efteråt!
Samtidigt är man medveten om riskerna man tar när man lägger in den där eftersexprillan. Man riskerar att framstå som ofräsch, respektlös och extremt osexig när prillan åker in efteråt.

Hej ni gamla ligg som läser min blogg. Ni ska bara veta vilket helvete jag har haft när jag försökt smyga in den där eftersex-prillan på ett så diskret och sexigt sätt som möjligt. Helst utan att det märks alls, naturligtvis (allt det här bygger dessutom på att post sex-hånglet inte existerar i så hög grad under en period efter samlaget). Jag har smugit, hetssnusat medan ni varit på toaletten och sedan lagt ur innan ni kommit tillbaka, hållit behovet stånget fram tills att jag märker att ni somnat och då så smidigt som möjligt försökt sträcka mig efter snusdosan och öppna den utan att det märks, jag har smusslat med mig in på toaletten och Gud vet allt.
Stundtals har jag dock brytt mig föga utan, helt obrydd, bara lagt in den där prillan och struntat i konsekvenserna. Ibland har jag känt mig så bekväm i sammanhanget att jag inte trott att den där eftersexprillan skulle åsamka särskilt mycket skada.
Det är alltså det här jag har funderat över. Vilka kategorier av människor känner jag mig obrydd att eftersex-snusa med och vilka kan jag inte med att lägga in den där prillan i sexuellt sällskap med?

Den första faktorn, som jag instinktivt såg som den största och enda, är baserad på personens kön. Med genusglasögonen på tänkte jag att hela den här texten skulle handla om feminina positioneringar och rollen som Kvinna i den hyperheterosexuella kontexten heterosexuellt samlag. Det är en betydande faktor, det misstänker jag. Oavsett om jag vill det eller inte producerar jag ju ofrånkomligen en position som kvinna när jag har sex med en man och det finns få gånger som känner starkare normer kring vad jag förväntas vara i en kvinnoroll, som när jag heteroligger. Det där är ju mycket friare i ett samkönat ligg. Den feminina positioneringen ligger inte alls lika starkt åtknuten om mig. Efter ett avslutat heterosamlag bryter jag mycket mer mot en feminin roll när jag lägger in en prilla än efter avslutat homoligg. Dessutom känner jag förmodligen att brudar är mycket mer öppna med det där än män. Hur många icke-straighta tjejer kan ha ett relativt aktiv samkönat sexliv med olika partners utan att någon gång scora med en snusflata liksom? Jag tänker helt enkelt att de får ta snusen med den icke-straighta tjejen och kanske uppfyller jag här en annan norm istället. Den om den klassiska flatan.

Det visade sig dock, efter en del eftersökningar i min sexuella empiri, att könsvariabeln inte alls var den enda betydande faktorn. Den var, dessutom, inte alltid den avgörande.
Kortfattat ska jag därför presentera några andra variabler som har visat sig ha betydelse för eftersexprillans vara eller mer smygande vara:
Huruvida personen själv är nikotinist eller inte
Den här variabeln har en oerhört betydande roll, oavsett kön, vilket inte heller är konstigt. Det ultimata är ju om partnern själv är snusare. Då kan man göra eftersex-prillan till en gemensam romantisk ritual efter avslutat samlag. Ehuru partnern istället är rökare kan man i alla fall hänvisa till det nikotinbehov som vi båda delar och som partnern härvid har förståelse för. När sexet sker med någon som inte brukar nikotin överhuvudtaget är det mycket större risk att eftersexprillan ses som någonting oförståeligt och bara jävligt äckligt.
Personens klasstillhörighet/klassbakgrund
Japp. Den här är sunkig, jag vet. Av någon anledning anser jag det vara betydligt lättare att helt obrydd lägga in en prilla efter avslutat samlag med någon som antingen kommer från, eller som jag misstänker kommer från, arbetarklassen än någon som utgör självklar medelklass. Eftersom jag nästan alltid hamnar i politiska och intellektuella diskussioner med folk innan jag ligger med dem, brukar jag ha relativt klart för mig ungefär var på en oerhört generell klass-skala som personen ifråga befinner sig. Annars brukar jag använda mig av det gamla knepet generaliseringar och fördomar, helt enkelt.
Jag vill helst inte analysera hur det kommer sig att jag anser det mer okej att lägga in en eftersexprilla när jag legat med någon med föräldrar utan akademisk utbildning än föräldrar med statusjobb alternativt någon med lågstatusjobb jämfört med någon med fin utbildning. Det är, som sagt, jävligt sunkigt av mig.
Personens musiksmak
Den här är också relativt obegriplig, vid första ansyn. Jag har, tydligen, lättare för att obrydd lägga in eftersexprillan då jag ligger med personer som åtminstone har lite intresse för eller mycket koll på genrer som hiphop och dancehall. Genuina indiepopare, däremot, är helt hopplösa. Där är det smussel smussel och dö av nikotinabstinens.
Det här handlar förmodligen om att jag generellt uppfattar människor som lyssnar på hiphop och närliggande genrer som mindre ängsliga och mer obrydda själva, än de som mest lyssnar på indie. Jag är oftast betydligt mer kaxig med dem i största allmänhet, medan jag sitter på fördomar om indiekids som osäkra och lite mesiga. Sedan finns det ju en rad massa genrer däremellan som borde inräknas, men jag har inte fört någon noggrann statistik över mina informanters musiksmak och kan därför inte erhålla mer information än den vaga slutsatsen att eftersom hiphop/reaggefolk känns mer obrydda än indiekids har jag lättare att icke-ängsligt lägga in eftersexprillan i deras sällskap.
Personens hemort/bakgrundsort
Jag har betydligt lättare att lägga in en prilla i sällskap av någon som, liksom jag, åtminstone har ett förflutet som lantis. Storstadsmänniskor, räknar jag med, har aldrig riktigt fattat kulturen och bakgrunden kring snus. Lantisar torde ha vant sig så mycket vid snusets förekomst under deras uppväxt att de känner sig mer bekväma med att det förekommer även efter samlag.
Den sista faktorn, som måste tas i beaktande är den gällande min relation till personen ifråga. Eftersom de emotionella faktorerna är av personlig karaktär och är svårare att föra statistik kring, samt för att kunna säkerställa informanternas anonymitet, har jag dock valt att inte ta med dessa i den offentliga redovisningen. Här kommer enbart sociala, inte psykologiska faktorer, att presenteras.

Utifrån denna information står det alltså klart att det är betydligt fler faktorer än könsvariabeln som spelar in i mitt öppna/dolda eftersexssnusande. För att förkasta min initiala hypotes kring könsvariabelns odiskutabla dominans väljer jag att exemplifiera med två prototyper av potentiella ligg och mitt agerande i eftersexprille-frågan utifrån dessa:
Ligg A är en kvinna, icke-nikotinist, medelklassbakgrund från större stad som älskar Morrissey, Magnetic Fields och singer/songwriter-artister.
Ligg B är en man, nikotinbrukare, arbetarklassbakgrund och uppvuxen på mindre ort som gillar old school-hiphop, dancehall men ibland ändå besöker mer indiebaserade klubbar eftersom det är mer brudar där.
I det här exemplet finns det oerhört mycket som talar för att jag öppet skulle kunna lägga in en eftersexprilla tillsammans med Ligg B, men skulle ha betydligt svårare att göra det med Ligg A. Den empiri som jag studerat tyder dessutom på att detta stämmer, vilket alltså bevisar att könsvariabeln inte innehar den avgörande rollen.

Så vilka har jag då lättast, alternativt, svårast att öppet lägga in den efterlängtade och välbehövliga eftersexprillan med? Jag väljer att påvisa detta genom att exemplifiera med de två ytterpunkterna på en skala. Dessa är:
Lättast: Kvinna, snusare, arbetarklass/arbetarklassbakgrund, från mindre ort som lyssnar på hiphop/reagge/dancehall.
Svårast: Man, icke-nikotinist, medelklass, från större stad som främst lyssnar på indie.
Genom att studera de två ytterpositioneringarna på denna skala står det härvid relativt klart varför jag har tvingats smussla och krångla så förbannat mycket med den där eftersexprillan. Slutsatsen lyder alltså som följer: De där arbetarklassflatorna med förkärlek för hiphop lyser med sin frånvaro i min empiri, medan medelklassnubbarna med indiepreferenser är betydligt mer förekommande.

Som avslutning kan vi här ställa den där frågan som vi ställer till otrohetsforskarna på KI och homohjärnsforskarna på Stockholm Brain Institute, nämligen:
- Jaha, men vad ska vi göra med den här informationen då?
- Ja, jag vet inte, svarar jag, det är ju inte så att jag automatiskt kommer börja ligga med en massa noddande arbetarklassflator bara för att jag skulle ha lättare att snusa efter att jag legat med dem, de lär väl fortsätta att lysa med sin frånvaro i mitt liv. Jag har mest försökt undkomma en deadline genom att skriva 3 ½ A4-sida i ett Worddokument om någonting ganska fånigt. Den centrala frågan vi kan ta med oss är väl snarare varför i helvete ni tog er tid att läsa igenom hela den här texten.

Hålla käften och vara hemlig

Vidare information kring blandskivan och Morrisseymannens kommentarer kring den hittar ni i kommentarerna till föregående inlägg. Tack alla ni som hjälpte mig att hjälpa honom och jag har upptäckt en hel massa ny, bra musik själv också. Att jag skriver vad jag nu kommer att skriva har naturligtvis ingenting med faktumet att min bloggbok kommer ut i veckan och jag vill att så många som möjligt köper den och prövar med smicker (insert diskret hostning här) utan att jag verkligen borde ha sagt det tidigare. Man tar så lätt andra för givet i en relation. Men ni tas aldrig för givet och jag vet att jag inte säger det tillräckligt ofta men ni är verkligen världens bästa bloggläsare. På riktigt, serri alltså. Ni kommenterar och diskuterar och hejar hejvilt och att läsa mina kommentarer är bland det finaste, mest utvecklande och stärkande jag vet. Jag är själv sämpigast på att kommentera andras bloggar och är konstant imponerad av er förmåga att säga mycket eller lite, lämna ut er själva, ifrågasätta mig eller bara berätta för mig att ni gillar vad jag skriver. Ni är bäst helt enkelt.

Jag önskar jag kunde ge er mer just nu av mitt liv.
Jag har ofta förundrats över hur människor allt som oftast refererar till mig som sval, sluten, fylld av integritet och skyddsmurar när jag samtidigt kan vara så självutvräkande. Den senaste veckan har jag connectat lite mer med integritetsbiten i mig. Om LSM säger att integritet var 2007 säger jag att 2007 var bristen på integritet för min del men att 2008 har tagit med sig ett helt annat behov av att hålla käften och vara hemlig då och då. Både i bloggandet och i mitt privatliv har jag blivit mer reserverad, tänker efter innan jag spells it out och försöker att inte ta över samtal vare sig med ett evigt hallå, jag har en livskris eller amen hur ska jag tolka det här sms:et från honom då? Jag har insett något slags värde i att lämna de där bra, men integritetsbefriade, texterna i det privata Worddokumentet där de hör hemma och ibland bara gå en promenad och rensa tankarna själv istället för att sitta och tjöta sönder andras öron.

Jag skriver t.ex. inte särskilt mycket om mitt privatliv längre. Ett one night stand här och där av typen kommer-inte-träffa-igen är det enda som får förekomma numera, bortsett från något kryptiskt som ibland smyger sig in. Jag är inte anonym längre, till veckan blir jag ännu mindre anonym och jag är trött på att bloggen ska vara mitt hemliga hjärtebarn som jag måste smyga med för att kunna skriva vad jag vill. Istället pratar jag stolt om den på en fest och vet att jag därmed måste fortsätta hålla käften. Det är väl mest som det brukar vara i mitt liv; en del hjärteknas som jag knappt vill eller kan prata om och det vanliga livet som gör att min direktriktade reklam på Facebook, utifrån vad jag skriver i mina långa mail där, nu i flera veckors tid enbart bestått av reklam för kristna sällskap eller kondomer. Point taken Facebook.

Jag har heller inte skrivit någonting om de nyheter som nått mig i veckan och som gör att jag i dagarna tre ringer hem till en stolt mamma som männ guuu:ar åt allting.
Min gamla lärare och doktorandansökan-handledare Stina hör av sig och undrar om jag deltid vill göra en pilotstudie utifrån mitt tilltänkta forskningsprojekt tillsammans med henne, med mig som huvudförfattare. I juni ska ett prospekt på delstudien lämnas in och i oktober kan det vara jag som uppfyller en av mina största karriärdrömmar. Den där jag legat och vakendrömt sömnlösa livskrisnätter. Då är det kanske jag som står på den Nordiska språk och kön-konferensen i Oslo och presenterar min studie, mitt forskningsprojekt inför Nordens samlade elit av genusvetare och lingvister, blir publicerad, skakar hand och knyter kontakter med alla mina nördidoler inom akademiska världen. Nu är det jag som sitter och skriver projektplan, lämnar information till intresserade deltagare och argumenterar varför jag valt min kategorisering av studiedeltagare. Som om jag liksom är en akademiker, en forskare. På riktigt.
Samma vecka får jag ett litet, men naggande gott, och framförallt kontinuerligt skribentjobb. Jag trodde jag tappat greppet om hur man bedömer musik och tyckte själv att mina arbetsprover var fåntaffliga av klyschiga sorten, men redaktionen tyckte annorlunda.
Samma vecka lär jag mig äntligen att argumentera ner DIY-kontrollfreaket i mig och inser värdet i att ha fina kontakter, driftiga och kunniga människor omkring mig som faktiskt vill hjälpa mig. Som kan det de gör och som gillar att pusha mig framåt. Mer information kommer förhoppningsvis längre fram.
Allting leder såklart till att jag hyperventilerar av stress och inser att ekvationen plugga masterutbildning heltid, jobba deltid, forska deltid, marknadsföra en bloggbok, skribentjobba och skriva en roman samtidigt antingen kräver kloning eller sjuhelvetes nerver av stål. Vilket leder mig till nästa hemlighet.

För jag vet inte riktigt vad som hände i tisdags. Eller det vet jag, men det är något som enbart kommer att delges och har delgivits mina närmaste vänner och fler kommer inte få veta den verkliga anledningen, bortsett från stress, som gör att jag står där längst fram i kön på 7-eleven och hör mig själv säga;
- En dosa granit vit portion, tack.
Jag är down in snusträsket where I belong igen och jag förbannar mig själv för att jag ropade hej innan jag var över beroendebäcken, samtidigt som jag vet att det är en typiskt Elin-grej att göra. Hej och hallå världen, jag har slutat snusa liksom. Ni kan se på mig med besviken blick och nämen-Elin-uttryck nu, såsom mina vänner gjorde.
Den jag var mest rädd för var frugan, men hon var den som gav mig minst besviken reaktion. Istället sa hon att jag nog tog tag i mina issues i fel ände när jag började snusa igen, vilket ju hon har alldeles rätt i men jag orkar inte ta tag i dem nu, nu behöver jag bara all styrka jag kan få om det så innebär att jag hänfaller åt mina laster igen. Senare på kvällen uttryckte hon också att jag ju faktiskt är en trevligare och gladare människa när jag snusar, vilket hon nog har rätt i. Sedan kramade hon om mig och sa att hon älskar mig vilket värmde så pass mycket i hjärtat att jag till och med förlät henne när hon fem minuter senare skrek ja om det nån som borde göra ett klamydiatest så är det ju du, Elin mitt framför mitt ragg som av förståeliga skäl helt plötsligt såg tämligen nervös ut. Med jag älskar dig-orden kommer man faktiskt hur långt som helst.

Fet, kåt och skitförbannad (gimme gimme gimme a man after midnight – won’t somebody help me chase the abstinensshadows away)

LSM kommenterade någonting om att mitt jullov mest verkar vara ungdomligt dolce vita.
Och ja, det är det ju. Vilket sannerligen inte var planen.
Planen var att komma hem, skriva klart en debutroman, läsa sanslösa mängder böcker, ta långa och stärkande promenader och kolla igenom brorsans imponerande samling filmer. Sedan skulle jag dessutom redigera, karriärplanera, skicka viktiga mail och samla nya krafter. Träffa mina gamla vänner litegrann, dricka lite lagom mycket alkohol och ha trevligt.
Sådan var planen. Någonting gick snett. Förvisso var julafton helnykter och klassisk, vilket innebar allt ifrån stelt samkväm hos farmor på dagen, mormortjat på kvällen och TV-spelsmaraton halva natten. Förvisso har jag ju livskrisat en hel del. Men ändå har planen inte riktigt gått som den skulle.

Jag slutade alltså att snusa. Först skar jag ner. Sedan slutade jag helt. Okej att Nicotinells starkaste tuggummin var årets bästa julklapp, men den dosen är ändå ingenting jämfört med en dosa snus om dagen. Okej att jag har rökt litegrann på fyllan, men serri – cigaretter got nothing jämfört med snus.
Det var bara halvplanerat. Originalplanen har alltid varit att sluta den dagen då jag – citat mig
själv – har fast ekonomi, en stimulerande vardag och ett regelbundet sexliv. Sedan insåg jag väl någonstans att jag verkligen ville sluta och att den plats i livet då den treeniga kombon skulle uppenbara sig ligger i en galaxy jääävligt far far away.
Så jag har slutat. Det kommer eventuellt att gå åt helvete. Men jag har ambitionen att lyckas.

Det är lite samma sak som när jag gjorde slut med exmannen. Jag var så nyfiken på vem Elin var utan honom, då jag levt så nära honom så länge. Nu är jag lika nyfiken på vem Elin utan snuset, min bästa vän sedan ungefär tre år tillbaka är.

När jag började snusa var jag diagnostiserad anorektiker, hatade livet, hatade mig själv och var mest intresserad av att väga 48 kilo. Där satt jag hos idiotläkarna på Östra sjukhuset och fyllde i ett sånt där standardformulär på 50 frågor, ett Hur ätstörd är du?-quiz. Resultatet redovisades i ett fint stapeldiagram som förklarade att jag hade sämre självförtroende och sämre självkänsla än en average anorektiker. Och?, tänkte jag och fortsatte självhata för att jag fortfarande inte nått 48 kilo och syndat och ätit russin de senaste dagarna.
Det är en helt annan Elin än den Elin som tre år senare nu har slutat snusa. Snuset har fungerat på samma sätt som bantningen gjorde. Den har tröstat, dövat känslor, hållit mig lugn och kontrollerad. Kanske hade jag inte blivit relativt frisk från ätstörningarna om det inte varit för nikotinet, jag vet inte. Men jag vet att det är dags att göra upp med nästa destruktiva beroende nu.

Men snusstoppet har alltså lett till lite oanade abstinenseffekter.
Min hjärna har stängt av sig själv. Fullständigt. Ingen livskris, inga karriärplaner, inget analyserande, ingenting. Av den intellektuella, överanalyserande, tänkande, smarta kvinnan finns ingenting kvar. Jag är far below cro magnon-stadiet just nu. Jag har degraderats till en jävla primat som enbart är intresserad av att tillfredsställa grundläggande behov. Allting är impulsstyrt av instinkter.
Den delen av hjärnan som med nikotin i blodet rymde relationsanalyser, Judith Butler-teorier, textidéer, politiska visioner och lingvistiska referenser består nu enbart av en stor, röd blinkande skylt som skriker KNUUULA HÅÅÅNGLA SNEELA!. Den delen av hjärnan som bestod av kaloriräkning, ångestältande, känslor, stilanalyser och ekonomisk kontroll består nu enbart av ett stapeldiagram som listar bästa chokladsorterna att mula i sig.
Av den svala, fortfarande relativt kontrollneurotiska, smarta kvinnan återstår en abstinenssvettig primat som trycker i sig mat och flåsraggar på allt som rör sig.

Det är lika delar spännande och oroande att vara såhär. Det är lite som en ny Elin. Elin med en prilla under läppen hade ju aldrig vare sig tryckt i sig en hel ask chokladhjärtan inom loppet av tjugo minuter eller sugit småstadskuk. Det är Elin, primaten, som sysslar med sådant.
Jag tänker att det förhoppningsvis inte är den nya Elin, men kommer nog vara Elin ett par veckor tills abstinensen lagt sig lite.
För dig som läst Saker under huden på grund av dess politiska, feministiska, analyserande eller ångestfyllda inlägg rekommenderar jag en läspaus på några veckor. Elin med nikotinabstinens har inga känslor, inga analyser eller ens bra texter att erbjuda. Elin just nu består enbart av tre egenskaper: Fet, kåt och skitförbannad.
Enjoy.

he told me that I done alright, kissed me ´til the morninglight

det är dagar då solen skiner in genom smutsiga fönster och väcker mig, livet som rusar i venerna och skrattar till i gamla sår. allting känns så mycket.

utvecklingssamtal och chefen säger; jag har fått positiva signaler om dig från de anställda, när jag sitter där med klumpen i magen och väntar på fetsmällen, jag har sett en ambitiös och serviceminded tjej, du är alltid positiv och glad.
jag hajar till: positiv och glad. jag är intelligent, jag är frän och cynisk, jag är begåvad, jag är svår. men positiv? och glad? och jag vet att jag gjorde rätt när jag sa nej till det där som skulle varit fantastiskt men också kunnat driva mig rakt in i en vägg och istället tog det här jobbet. hur mycket jag än klagar så är det en unnest att varje dag gå hem från jobbet och veta att man minst en gång under dagen skrattat så magen krampat.


på eftermiddagen fyller jag mitt skrivbord med echinagard, nässpray, hostmedicin och te. tungviktarmatchen elin vs förkylningen går in i ett slutskede. lyssnar på sigge eklund på radion och försöker komma underfund med varför det som alltid kryper i mig av irritation på honom. är det bara faktumet att han är en av de där totalt överskattade manliga författarna jag älskar att raljera över och vara kulturfeministaggro på? eller finns det en freudiansk projicering av mina egna kassa sidor på honom; det där med att totalt plocka sönder och dokumentera sin egen tillvaro och sitt jag oavbrutet. jag skulle nog inte erkänna det, men jag är ju grymt avundsjuk på tidslinjen i hans vardagsrum och mina årssammanfattningar, dagböcker, självutlämnande texter och alla lådor med kvitton, dikter, brev och allt däremellan är det jag kommer rädda när världen exploderar. det är egocentrismen som framkallar det där och det är något att skämmas för och jag skäms så jag gnäller över sigge eklund istället. kanske? och sen tänker jag att nu tänker jag ju för mycket igen och analyserar sönder igen också går jag ut, tar en apelsin och snackar lite skit med en kollega istället.


för övrigt var dagens mesta behållning marknadsundersökningen via telefon om snus. att sitta i tio minuter och försöka hålla sig för skratt och svara seriöst på frågor som har du någon gång avsiktligt eller oavsiktligt svalt en prilla?, vilken del av munnen lägger du in prillan i? med följdfråga vilken del av överläppen? och brukar du avsiktligt svälja saft från prillan? var fab.
mindre roligt var att konfronteras med mina nikotinvanor: hur stor del av dagen har du en prilla inne? eh minst 60-70 % iaf. lätt. brukar du snusa även när du är riktigt sjuk? jag försökte snusa när jag hade maginfluensa goddamnit. hur lång tid på morgonen tar det innan du lägger in dagens första prilla? jag är stolt om jag hinner slå upp ögonen och inte bara instinktivt sträcker mig efter dosan.
att de flesta av frågorna egentligen var nonsensfrågor för att komma till pudelns kärna d.v.s. vilken som var min högsta avslutade utbildning, hur mycket jag tjänade i månadslön och huruvida jag arbetade inom reklam, media, entrepenörskap eller som högre chef är en annan femma. ja jag är arbetarklass och snusar, fuck me I´m a kliché. men den göttaste snusperioden kommer alltid vara när jag satt på seminarier med doktorander i pennkjol, struken skjorta och uppsats framför mig och la in en fetprilla under läppen så att min handledare högt sa inför alla församlade elin! du är verkligen inte en sådan person man förväntar sig snusa! jag är i chock!.
och i sommar ska jag sluta. jag menar det.