Forum för levande historia

Varje andetag av den här sommaren är en upplevelse. Jag tänker nästan hela tiden på att jag måste skriva ner och anteckna. Berätta hur det var den där kvällen vid Delsjön med bästa vännen. Kallt sjövatten efter löpningen, flyta på ytan av kylan och blunda. Overkligt blå himmel ovanför. Barnrop i fjärran, skratt från uppblåsbara leksaker och brygga.

Berätta om bröllopsfesten vid Höga Kusten. Dans i Norrlandsljus natt som befann sig mellan dagsljus och soluppgång. Hemfärden klockan fyra på morgonen. När solen börjat stiga och färga himlen rosa, bakom Sundsvallsindustrierna där röken steg mot himlen. Han hade somnat mot min axel och hans lockar kittlade mig i näsan, medan hans hand på mitt lår ibland ryckte till lite i sömnen. Jag som kysste hans huvud ibland och i sömnen fnittrade han till. ”Snart är vi hemma, älskling”, viskade jag och han hummade till svar.

Berätta om dagar vid badstränder med vänner. Långa samtal följt av saltvattendopp. Honungsmelon och biggaråer, rödbränd hud precis vid bikiniöverdelens rand och håret saltsmakande och blekt. Tropiska nätter på balkongen, tända ljus och Gin&Tonic. Mannen som går förbi börjar gå i takt med musiken som vi spelar och vi fnissar i smyg.

Berätta om kortvistelser i Stockholm, bara för att jag kan. För att min kalender är tom och schemat spontant så plötsligt sitter jag i en lägenhet i Gamla Stan och äter middag, hälsar på på folks jobb dagen därpå, skämtar om att jag är media-Stockholms sällskapsdam när jag rör mig mellan redaktioner utan att ha något särskilt ärende alls mer än att det är trevligt.

Berätta om dagar att vakna upp till utan agenda. Slå upp balkongdörren, ta någon av de olästa romanerna och stryka solfaktor 15 över huden. Eller ligga inomhus med TV-serier när regnet smattrar.

Berätta om Slottskogen och rosévin, berätta om regnigt besök på gamla standardkrogen där vi skålar och min vän utbrister ”åh vad jag har saknat er”, efter att sommaren tillfälligt splittrat några av oss.

Berätta om exet och jag, hur vi fnittrar på samma sätt när vi badar. Jag hade glömt, hans pojkfniss i en två meter lång kropp när vi går längre ut och vattnet stiger över kroppen. Det förtjust chockade skrattet när man doppat huvudet och inte längre är feg.

Ja, jag sörjer att jag inte var i Almedalen. Jag blir frustrerad av att inte ha jobb. Jag känner mig lätt blottad och värdelös när jag inte deltar i samtal och har åtta timmars arbetsdag. Men den här sommaren är värd det, jag försöker minnas och mota den inneboende och ständigt närvarande stressen över att det alltid finns något som man kan och borde göra. Jag vill anteckna varje liten del av min tillvaro, men allting flyter samman i ett ogreppbart nu. Jag bara lever, det är väl egentligen inte så mycket mer än så.

Går ut och är snygg

När jag kom hem från Stockholm blev jag förkyld och oerhört gnällig. Vardag, småkyligt och så feber och snörvel på det. This was supposed to be the summer of Elin, liksom. Men han den där jag bor med har en synnerligen bra egenskap att vägra acceptera att jag lägger mig under täcket om det inte verkligen är akut. Det är det sällan.
Oftare händer det faktiskt att det är bra med någon i ens liv som säger till en att nej, nu tar du på dig en klänning och sen går vi ut och är snygga ihop i solskenet. Han i skjorta, jag i sommarklänning och genom Majorna gick vi in till stan där han bjöd på middag på Stearin och vi sedan fortsatte till M2 där vi drack GT på den vackra uteserveringen innan vi slutligen landade på Bliss uteservering och mötte upp med bland andra Isabelle Ståhl och Lisa Magnusson. Jag var snörvlig och småtrött, men mer än något annat var det helt rätt. Vi gick ut, vi var snygga, jag blev lite lyckligare.

Sedan kom solen, friskheten och värmen. Vi fick ett andrahandskontrakt på en ljuvlig lägenhet i vackra Sannegårdshamnen. Jag hade åter pengar på kontot och en inte alltför tyngande arbetsbörda. Så kom slutligen midsommarhelgen då Göteborg återigen bevisade varför det är mitt hemma, varför jag så ofta hör Håkan Hellströms röst i huvudet när han deklarerar att han aldrig lämnar GBG. Göteborgsumgänget är kravlöst, ruffigt och spontant. Ibland lite för berusat och smutsigt, ofta slutande i nya bekantskaper, nästan alltid oproblematiskt och förbannat glatt.

Midsommarafton inledde jag och Gustav med extremt traditionell midsommarlunch. Ja, så traditionell att jag åt fisk i form av små Eldoradolik som smakade salt och sommar. Vi lyssnade på sommarsånger sjungna av Göteborgs gosskör och jag la på mormors linneduk.

DSC02936
















Efter den traditionsbonanzan marinerades det vegetariska grillspett, inväntades gäster och i stereon ut mot bakgården spelades enbart rap. Vid fyratiden började folk dyka upp och i en begynnande sol samlades vi på filtar ute på gräset och började grilla.



















Men solen gick i moln. Och blåsten blev bara värre. Jag är lättfrusen. Vid halv åtta ansåg jag att utefest var onödigt, vi hade redan gjort grillgrejen och åhh vad min stickade tröja kliade. Långsamt avreglerade vi utomhusaktiviteterna och inledde istället en hemmafest av sällan skådat slag. Massor av folk, mycket skratt.
DSC02979
















Plötsligt hördes skrålande från min gamla barndoms-stereo modell minsta inifrån köket. Jag kikade in och fann sjutalet män i vild dans medan de sjöng med i Destinys Child-hits och vrålade amma sövajvö i kör.



















Efter en stund började jag och en av de mer indiefierade gästerna tröttna på att R.Kelly blev dansgolvsnorm och gjorde en rockad. Vi knuffade bort exet som DJ, satte på Bigmouth Strikes Again och det blev indiedansgolv och bröl av alltihop. Allt slutar i något slags DJ-battle mellan mig och exet som förvisso var lyckat, men borde skett på något annat än en gammal CD-spelare.

Jag hade sagt innan midsommar att jag ville ha en technofri kväll, att jag absolut inte tänkte följa med på svartfest ända borta i Delsjön och varit rabiat hatisk mot idéen. Sedan hände kärlek, spontanglädje och en del rosévin. Plötsligt satt jag på en spårvagn med Gustav, John och Chia som varit de Delsjödrivande och ska jag erkänna sanningen berodde det till viss del på att den förstnämnda herrn precis gått in i epic kärleksmode och bedyrade mitt fantastiska jag i tid och otid. I’m so easy, men alternativet att gå och lägga sig föll rätt platt mot att sitta på en spårvagn och fnittra medan han där bredvid upprepade meningar som “Du är så bra på att dansa! Jag älskar dig!”, “Du är så himla cool! Jag älskar dig!”, “Du är så bra att leva med! Jag älskar dig!” och så vidare. Faktumet att slutdestinationens hållplats och gata hette Bögatan gav såklart upphov till det vanliga fnittrandet och höhöandet i sällskapet innan vi var framme.

Promenaden från hållplatsen till Delsjön brukar vara långtråkig och urtrist. Den här gången fick jag låna en mp3-spelare, Chia sa “lyssna på det här” och plötsligt gick jag på en mörk skogsstig med disco på hög volym i öronen. Det kunde ha känts klaustrofobiskt med discon som stängde ute alla ljud och mörkret som omgärdade mig. Istället var det bara tryggt och vackert. Jag gick och smådansade för mig själv hela vägen fram till festen.


















Jag vet inte hur timmarna på festen passerade. Jag dansade aldrig. Istället skrattade jag väldigt mycket, satt i gräset med John och Chia, pratade och diskuterade. Jag träffade Kristoffer Viita med sällskap och drev runt med dem. Plötsligt hade solen gått upp och ljuset var dag.




















Under tiden ägnade sig Gustav åt att dansa i någon slags Puck i En midsommarnattsdröm-style.


















Vid femtiden gav vi upp och började dra oss hemåt. Vi hann med att kissa bakom ett varsitt träd, utan att tänka på att det var fullt dagsljus och vi knappast var diskreta. Jag har å andra sidan gjort det till någon slags vardagsfeministisk grej att dra ner byxorna lika obekymrat som män och skvätta lite varstans. Jag har även varit på väg att störta baklänges nerför Skansberget när jag suttit på huk och enbart hållit fast mig i några kvistar, lätt desperat. Men jag har aldrig tidigare trillat åt sidan när jag suttit på huk, legat och sprattlat med röven i vädret medan någon stått intill (dvs Gustav) och vikit sig av skratt. Den var i alla fall ny.

Vi tog en taxi hem och plockade upp två unga män som satt på varsin sida om mig och var så fascinerade av nylontyget på mina strumpbyxor att de var tvungna att känna på det. Efter att de hoppat av hann jag somna i baksätet innan vi släpptes av i ett obarmhärtigt solsken. När vi ramlade hemåt den sista biten mötte vi en morgonjoggare. Jag har sällan känt mig som en så depraverad människa som i det mötet.

På midsommardagen masade vi oss ut i solskenet och mötte upp med Teresa och Marta Axner med vän. Vi åt av våra festrester, sörplade vattenmelon och pratade TV-serier.


















Helgens sista smygsemester blev en tur till Delsjön i dagsläge. Redan vid halv tolv var jag och Gustav bänkade i gräset med matsäck och dagstidningar och en stund senare kom Johanna och Magnus.

Jag vet inte om det är min barndom av husvagnssemestrar på diverse svenska campingar i södra delarna av Norrland, men få saker gör mig så lycklig som tallskogsdoft och insjöar. När Delsjön var tillräckligt varm (enligt mina definitioner, som uppvuxen med Storsjön som badsjö) på eftermiddagen simmade jag en stund, låg och flöt på rygg och jag var så glad som jag blir av att bada.

Den episka sommardagen slutade med grillning hemma hos oss. Tack vare exet hade vi lite bättre koll på grillen den här gången och jag fick dessutom färsk koriander på mina halloumibitar. Nu är jag rödbränd, trött och mycket glad. This is the summer of Elin.

Att leva ett liv, inte vinna ett krig

The summer of Elin handlar inte så mycket om den sortens skribentstatus som jag tydligen har fått eller att bara jobba med roliga saker och kunna leva på det. Det handlar inte, som jag trodde, om att jag nått någonstans. Att jag är Can’t tell me nothing-inlägget personifierat, som Soraya sa.
The summer of Elin har börjat handla om någonting helt annat.
Ledighet och vila. Vänner och kärlek. Hinna andas, hinna släppa taget.
Ett litet hål i den där krampaktiga strävan och prestationerna som jag älskar och lever i, men som också gör det svårt att på riktigt leva ett liv. Alltid blicka framåt, alltid kunna bli något bättre, få något bättre. Bli större, hinna med mer, skriva bättre texter, bättra på CV:et, ta på sig lite mer saker som man egentligen inte hinner men det ordnar sig säkert på något sätt.

Den här sommaren är en hemlig tidslucka. Full av middagar, rosévin, sjöbad, böcker, vänner och skedliggande. Här får jag vila ett litet tag med en arbetstakt som gör mig inspirerad, inte stressad.

Nätter då jag står på klipporna på Röda Sten med mina bästa vänner, pojkvän, hans vänner och syskon och gryningsljuset är på väg upp och dansar. Kysser kärleken, kramar bästisen och säger att jag älskar henne, dansar med gubbrocksvännen och kramar om honom till Eldkvarn och Uffe Lundell och snurrar omkring bland människor, öl och kärlek. De nätterna finns det inga krig att ge sig ut i, alla slag är redan vunna. Jag lever, jag vann. Oavsett vad som händer sen; jag vann.

Lite mer freakin jävla lycka

Jag och mah baby har dansat i en lägenhet till Shakira och sedan har jag varit nere vid Röda sten och dansat på en svartfest vid stranden.
Jag och frugan fick ett idiotryck och bestämde oss för att bada inför hela svartfesten i dräggvattnet. Till tonerna av Are you ready for love och vårt skrikande kastade vi oss havet med våra händer i varandra. Blöt, kall och mycket lycklig flöt jag omkring med min andra baby medan fotoblixtarna avlöste varandra från stranden.
Sommarens bästa såhär långt.

Din hud får färg som indianers

Och, som en motvikt till tjalala och reagge, utser jag fortfarande denna till en ultimat sommarlåt.
Smärtan, tystnaden, rädslan för att någon ska nå fram, hur ska människan nå fram till en? Rädslan för att visa sig själv, för att visa alla märken på huden och ens egen fulhet.
Mitt i sommaridyllen, kärlekens prunkande tid, en vass påminnelse om både det nödvändiga och allra svåraste och mest smärtsamma med kärleken.
Att våga bryta isen.

The summer of Elin

Den här arbetsveckan har jag ägnat åt att ligga i Delsjön och flyta runt på rygg och se upp på molnen. Ibland simma så långt ut att jag får tvångstankar om att jag helt plötsligt ska glömma bort hur man simmar eller bli för trött i armarna att jag sjunker som en sten, för att sedan släppa tvångstanken och njuta av tystnaden, det svala vattnet och ensamheten när barnskrik och vattenvrål blir alltmer avlägsna.
Jag har suttit i Gustav och hans kombos nya lägenhet och druckit vin, engagerat mig i Paradise Hotel Danmark och lånat spikmatta som gjorde mig gråtmild, illamående och alldeles harmonisk.
Jag har suttit vid sjön med kaffetermos, mazariner och andra köpekakor och pratat relationer, genus och introspektion med bästa vännen och legat med varsin GP i solen bredvid Gustav och diskuterat och paxat skrivämnen.
Jag har tagit långa promenader, precis när solen är på väg ner och det börjar svalna. Dofterna framträder ur hettan, svalorna flyger ovanför och Göteborg dränks i röda nyanser.
Så har jag sett en hel del 30 Rock och The O.C., knullat, picknicklunchat med min kombo och druckit mousserande vin på en måndag med mina bästa vänner i en park.

Nu ligger rosévinet på kylning och jag ska återvända till balkongen med min bok.

Jag har semester. Den första riktiga ledigheten på väldigt länge. Jag får njuta av värmen för en gångs skull. Jag sparar texter som anteckningar i mitt skrivblock och de kommer när det blir lite svalare och jag tröttnat på att vara så lycklig och uppfylld i AFK-livet.
Just nu: Inga argumentationer, inga analyser. Jag bara lever en smula.
Jag har väntat i hela mitt liv på en period då jag skulle kunna klara mig ekonomiskt på skrivandet och den är här nu. This was supposed to be the summer of Elin. And it is.

9 x juni

2000: Jag är olyckligt förälskad i en av mina närmaste tjejkompisar. Åker till Hultsfred med hela det gänget och försöker komma över hjärtesorgen med häxblandningar och främmande män.
Bråkar med min dåvarande bästis och låtsas som om vi inte växt ifrån varandra, samtidigt som vi inte kan vara med varandra. Äter antidepressiva, dricker Guntrum. Missar alla spelningar.

2001: Jag och flickvännen bestämmer oss i sista stunden för att sälja våra Hultsfredsbiljetter och missar därmed Kents legendariska spelning på den festivalen. Följer istället med mitt Ung Vänster-gäng till Göteborg för att demonstrera. Inga spårvagnar går och vi får promenera ut till Frölunda där vi ska bo. En av mina Ung Vänster-kamrater säger i telefonen att “de är de jävla anarkisternas fel” inne på vänstercaféet Publik och blir tillsagd av personalen. Fredagskvällen är strålande vacker. Massiv uppslutning, fantastisk stämning. Efteråt kommer människor springande från Vasaparken, säger att polisen har öppnat eld. Stämningen byts i panik. Några av oss hamnar mitt i polisavspärrningar och blir borttransporterade. Vi andra går till skolan. Jag får hög feber. Ligger i feberdimmor och hör nyhetssändningar och hetsiga diskussioner på avstånd.
Dagen därpå regnar det. Inte lika stark demonstration. Sorgstämning. Jag och flickvännen tar tåget hem tidigare på grund av min feber. På Centralstationen blir vi utskällda för att vi förstört Göteborg.

2002: Jag tar studenten en strålande varm dag. Jag och flickvännen håller på att växa ifrån varandra och göra slut, men låtsas som om det inte är så. I ren protest mot allt det politiskt svartvita som präglat min tillvaro i flera år, alla alternativa människor med deras normer, åker jag och en av mina vänner till Kos istället för till Hultsfred.
Jag minns mest tequilarace, muckande lumparkillar och Bacardi Breezer. Var ledsen emellanåt och längtade hem, men då började jag supa igen. Flickvännen hörde knappt av sig, jag förstod att hon ville göra slut. Jag flirtade med andra och drack mer tequila för att inte tänka på det.

2003: Pojkvännen, han som är min stora kärlek, tar studenten. Samma dag som Kent spelar på Stadion. Vi grälar och jag försöker förklara att Kent är lika viktiga för mig som han är. Kompromisen blir att jag är med på hans mottagning och sedan tar flyget ner till Stockholm för att se Kents svulstiga, urkassa Stadionspelning. Dagen därpå kommer pojkvännen ner. Vi åker till en liten grekisk ö utanför Aten. Ägnar veckan åt att bada, läsa, promenera, äta grekisk sallad, dricka vin och hotelligga. Jag är storslaget förälskad.
En kväll går vi upp till en bar som ligger på ett berg med utsikt över havet. Solen håller på att gå ner, vattnet är röddränkt. Vi dricker San Fransisco i samma nyanser som solen och havet. Pojkvännen ber mig blunda. När jag öppnar ögonen har han trätt ett trähalsband om min hals. Jag har ett brunt, han bär ett blått. Våra förlovningshalsband, som får räcka tills vi har råd att köpa ringar. Jag blinkar bort lyckotårarna i mina ögon.
Så sitter vi där, med våra billiga grekiska halsband och sockriga drinkar och ser på när solen går ner i havet.

2004: Jag har gått ner femton kilo och tänker bara på mat och att låta bli att äta. Bor i Bergsjön med Norrlandskollektivet. Äter bara persikor och youghurt. Jobbar som hotellstäderska och tänker att allt kommer bli bra om jag bara blir lite smalare.

2005: Jag och pojkvän är sambor, jag har precis skrivit klart min C-uppsats i lingvistik om begreppet “pimp” och ägnat ett halvår åt språkvetenskap, hiphoptexter och feministisk teori. Samtidigt har jag gått i terapi, börjat förändras och utvecklas och må bra igen. Min pojkvän har börjat dra sig undan och jag låtsas som ingenting, han låtsas som ingenting.
Ser Bruce Springsteens akustiska konsert på Scandinavium. Under Fade Away kommer tårarna. Jag inser att jag och pojkvän är i big trouble och att jag inte vet om jag har makten att lösa det.

2006: Livet är spännande och fantastiskt. Jag har träffat många nya vänner, börjat hänga i ett nytt gäng. Upptäckt att människor attraheras av mig. Hånglar med andra bakom ryggen på pojkvännen, är ute mest hela tiden. Skriver klart min D-uppsats och får jobb på Sahlgrenska. Ska ha mitt första riktiga jobb någonsin. Inuti skaver tvivlen om jag och pojkvännen faktiskt kommer att klara den här krisen. Om jag ens vill att vi ska klara oss igenom den.

2007: Jag är trött och ledsen, sömnlös och rastlös. Jag flyttar in i samma hus som min bästa vän och vi startar Singelpakten i Majorna. För att täppa igen hålet inuti av sorg efter expojkvännen, ensamheten och framtidsförvirring dricker jag väldigt mycket alkohol, skriver behövande mail till LSM och dejtar fem män samtidigt. Tillslut bestämmer jag mig för att en av dem får bli min pojkvän. Det håller i fem svajiga månader.

2008: Jag är utarbetad och börjar ännu en sommar på Sahlgrenska. Har en fantastiskt vacker sommarvecka med mina bästa vänner, dricker drinkar och ligger med en vacker man. Resten av juni ägnar jag åt att läsa avhandlingar, sitta vid maskinen på jobbet och smsa till och längta efter den vackre mannen som åkt till Norrland.

2009: Jag är sanslöst lycklig. Jag har en sommar av projekt, radiojobb och texter att skriva. Jag känner världens bästa människor. Och jag har en relation med en helt fantastisk människa som faktiskt kommit mig på riktigt nära och valt att stanna där ett tag.

Lite som en skolavslutning

Ikväll sänds sista Kvällspasset innan sommartablån tar över. För sista gången den här våren ska jag gaffla med Soraya i direktsändning. Sedan går hon över till Morgonpasset Helg och jag sidekickar lite i Brunchrapporten istället.

Det här är nog det närmaste en skolavslutning som jag kommer. Undrar om jag ska ge en blombukett till fröken efter sändningen?

Gå ut min själ och gläd dig vid

Jag älskar pingsten.
Jag älskar dess budskap, Guds ande som finns i allt levande, och jag älskar att det är den helgen då allting blomstrar som mest. Då det på riktigt blir tydligt att anden är närvarande i livet, på jorden, i allt som lever.

Den här helgen har jag träffat gamla, älskade kollegor och druckit sangria och öl och skrattat så jag grät. Jag har gått runt med min syster och en vän på loppmarknader och konstutställningar. Utekonserter, picknickar, tavlor och lyckliga människor i solsken och brus.
Jag har samlat hela mitt älskade gäng till utsikten på Masthuggsberget. En gemenskap skål på klipporna med utsikten över Göteborg, som aldrig förändras för varje år som vi sitter här och skålar. Våra liv förändras, inte vyn.
Jag har stått i en trång lägenhet ovanför Andra långgatans gatufest och skakat höfter med min baby tills svetten rann, pratat skit och pratat strunt och pratat viktigheter med vänner och bekanta för att slutligen halvligga i gräset nattetid vid Skansen Kronan och en ute-technofest.
Stjärnorna, den ljumma luften, vännerna som kommer och går och kramas och pratar och han som stryker över mitt lår och frågar hur jag mår.
- Jag är bara lycklig, svarar jag.

Gud finns inte bara i grönskan och de troende kristna. Gud finns inte bara i lummiga skogar och instängda kyrkor. Gud bor i technobasen, i berusade leenden, i gamla vänner som möts igen, i en ölskål på Masthuggsberget med dem man älskar och intensiva kyssar klockan två på natten.

Gå ut med din själ och gläd dig vid den store Gudens gåvor. Vilka de än må vara just för dig.

Aldrig mer semester

Mina två semesterdagar ägnades åt att ligga på sängen och stirra upp i taket, försöka tvinga mig själv att gå ut, shoppa upp pengar på värdelösa saker som obekväma spetstrosor och Jesus-kitch, sova halva dagarna och inte öppna en bok mer avancerad än H&M-katalogen.
Mot bakgrund av alla texter jag borde ha skrivit, böcker jag borde ha läst, att jag kunde ha befunnit mig i Norrland i det mest önskade sällskapet, att jag åtminstone kunde ha städat eller tagit tillvara på sommaren och att semestern var obetald känns det som mitt livs mest bortslösade dagar ungefär.

Det här är anledningen till att människor som jag aldrig ska ha semester. Hela jag bara faller. Från att ha varit prestationstjejen blir det helt plötsligt ett övermäktigt projekt att ens duscha.
Så kan man sitta på en lördageftermiddag och ha bakfylleångest efter en after-work och inse att man varit helt sanslöst oproduktiv i flera dagar i sträck. Helt värdelös och osmart. Inte ens kan jag förmå mig själv till att skriva någonting vettigt här. Jag hatar det här tillståndet.

Människans eviga behov av att känna sig jordad

Våra husvagnssemestrar till Höga Kusten under min barndom följde alltid ett exakt mönster. Jag kan inte urskilja en enda sommar, utom möjligen den sommaren då mina föräldrar var våghalsiga nog att välja en camping i Dalarna istället, där det bara var platt gräs och hundratals husvagnar. Allt är samma brundassiga husvagn med 70-talsorange förtält, den gamla grillen utanför, serietidningar, filfrukost på det ihopfällbara picknickbordet, långa dagar på stranden, tallskog, campingkiosker, minigolf och mina skrivblock märkta Semesterminnen. Efter en veckas campande vidare för några dagars vistelse hos släkten utanför Sundsvall. Moster Klara med de snälla ögonen, farbror Kurt med fiskebåten och moster Birgit med sitt bullriga skratt.

Varje kväll under de där husvagnssemestrarna flyter ihop till en enda. De är, av min mamma, nedtecknade på exakt samma sätt i min barndoms fotoalbum med tillhörande fotokommentarer.
Det var om kvällarna som vi tog en promenad. Pappa köpte en glass till alla i kiosken. Jag valde alltid Magnum. Då fanns den bara i classic-variant. Vi gick ut mot fiskeskär, ut mot havet men bort från stranden. Alltid fanns de där. Klipporna. När vi kom fram stannade mamma med lillebror och senare även lillasyster tills de var stora nog att följa med.

Men jag och pappa gick ut på klipporna tillsammans. Vi hoppade över klipporna tillsammans, fastän det inte behövdes, för håligheterna mellan klippornas fästen var minimala. Det var en del av det stora äventyret. Att hoppa i alla fall.
Ibland tog jag av mig skorna och lämnade dem. Under mina fötter både tärde och smekte ljumma klippor och jag hoppade och gick, som besatt av känslan av sten mot hud. Vi gick så långt ut som vi kunde. Sedan stod vi där och stirrade utåt, jag och pappa. Allting annat låg bakom oss, framför oss bara havet.

Många år senare satt jag bredvid pappa i flyttbilen på väg mot Göteborg. Som vanligt skrek han nu kommer Sveg, blunda inte för då missar du det! och vi lyssnade på Jefferson Airplane och Bruce Springsteen eftersom det var ungefär så långt som våra gemensamma musikaliska preferenser sträckte sig. Bredvid de oändliga motorvägssträckorna på E45:an bar klipphällarna skogen. Jag betraktade klippornas formationer genom fönstret.
- Kommer du ihåg hur vi hoppade på klippor när jag var liten?, sa jag, varenda sommar gjorde vi det. Jag minns det så väl. Den känslan. Jag var så oerhört lycklig då. Det är som om jag ibland längtar efter klippor, att bara få gå på dem.
Pappa var som vanligt tyst så länge att man först undrar om han hört vad man har sagt och sedan hinner börja tänka på något annat innan han svarat. Sedan bröt han tystnaden med ett djupt andetag.
- Människans eviga behov av att känna sig jordad, sa han och fortsatte stirra på motorvägen, jag tror att din längtan handlar om det.

Fem år senare har jag en fantastisk kväll vid havet med mina vänner. Över Saltholmens ljumma klippor går jag barfota omkring, letar solnedgången och söker vattnet. Fötter och sten. Det mjuka mot det hårda. Fötterna kan inte sluta med sina försök att tränga sig genom stenen. Jag stryker med tårna över klippornas yta och blundar. Bakom mig allting annat, framför mig bara havet. Jo, jag minns hur det känns.

Och vi dricker för kärlekens skull

Igår gick helt oväntat och blev en av sommarens vackraste kvällar hittills.

En vän hör av sig, är lite nere och oavsett sinnestillstånd är jag aldrig någon som bangar en gemensam depp. Oavsett hur livet ser ut, något finns det ju alltid att vara gemensamdeppad över.
Vi gör det till en kväll av magisk självömkan tillsammans. Först bara ljum och fuktig sommarnatt i Slottsskogen på en picknickfilt med folköl. Kent- och Thåströmkonserten på ett sådant avstånd att vi kan höra varenda låt tydligt, men tillräckligt långt avstånd för att jag ska kunna upprepa i varenda låt att vad bra att jag inte är där, vad vuxen jag har blivit som sitter här istället! Han, samma sorts tävlingsmänniska som jag, instiftar introtävling. Det bråkas om regler, triumferas och kaxas (jag är en lika dålig vinnare som förlorare, om inte sämre), han vinner stort på Thåströmtävlingen och blir sedan totalförnedrad i Kenttävlingen.
- Det här är Gravitation, säger han.
- Nä det här är ju Avtryck, minuspoäng till dig you fucker!, skrattar jag och påpekar det idiotiska med att tävla i Kentkunskap med mig.
När skymningen slår till och jag på det behöriga avståndet hör Jocke Berg konstatera att vi alla en gång ska dö går vi hem till honom.

Grabbidentiteten som jag får, i sommar i största synnerhet med mina manliga kollegor, är en identitet som jag älskar. Men frågan är om inte mina kvällar av medelålders, bitter stereotyp manlighet är ännu lite större. Sådär som jag och han kan sitta med ett varsitt glas gin, stirra ut i tomma intet från hans soffa och under tystnad lyssna på Ulf Lundell-ballad efter Ulf Lundell-ballad.
Sedan är det alltid någon som går in och citerar High Fidelity, så suckar vi över kärleken, någon av oss byter gubbrockskiva. Vi blir tysta igen och fyller på mer sprit i glasen.
Gemensam självömkan är vackrare än ensam självömkan. Ett gemensamt hit rock bottom-race av bitterhet och självtvivel är enklare att bära än det ensamma. Aldrig är det så enkelt och så vackert i all sin fåniga fulhet att vara självutlämnande, tvivlande och ledsen som när man sitter i en soffa en ljummen sommarkväll och lyssnar på gammal gubbrock med sprit i sitt glas.
Jag tänker på det där jag pratade om i telefonen tidigare under kvällen. Att inbilla sig att ens liv är en roman och att kopiera alla litterära skildringar av alla sorters känslor in i ens eget liv. Jag kan inte hjälpa det, det kommer automatiskt. Och antagligen är det därför som man skriver om sitt liv. För att det är så storslaget och fantastiskt i all sin ynklighet.
Att röka under stjärnklar himmel och sedan på småtimmarna spela Eldkvarns Full för kärlekens skull på repeat är också exakt så vackert som det ska vara att vara bittra ihop. Låten kommer inte till sin rätta när man ser det i en Virtanen-studio, men tänk tända ljus, ljummen sommarnatt, spritsentimentalitet och nära till tårar med en av dina bästa vänner och du kommer att förstå storheten i den här låten:

Till havet (låt oss odla vår trädgård)

När jag sitter på tåget på väg till staden vid havet börjar kroppen värka, huvudet att bulta. Jag är varm och illamående, kroppen skriker. Göteborg försvinner längre bort och smärtan intensifieras, jag vill hem och lägga mig under täcket.
På stationen väntar B. med famnen och vi körs till villan med trädgården och sovplatser, stort kök och gamla vinylskivor. Så släpper det helt plötsligt. Det gör inte ont alls längre. Helt plötsligt är det jag som står i det stora köket med överfullt kylskåp och tvättar potatis. Skrattar stolt;
- Titta på mig! Jag tvättar potatis!
(För att förstå storheten i att jag tvättar potatis krävs en viss bakgrundsinformation kring mina skills i matlagning och vanor kring mathållning hemma i min studentlägenhet).
Med vinflaskor och sallad blir vi avsläppta vid kurorten. Smärtan släpper och ersätts av någonting annat när havet öppnar sig framför oss. Inte havet som i Göteborgs skärgård, där horisonten bara skymtar mellan kobbar och öar. Havet som i milsvida sträckor av horisont, öde klippor och tung doft av tång. Blåsten i ansiktet och sandstränder.
Rysningarna längs med ryggraden och små insekter av oförställd, oförberedd glädje i magen.
Naturligtvis reagerar jag med att spontansjunga Öppna landskap. Sedan skrattar jag bara, gapar och åhhar mig.
På klipporna sitter vi tills kylan tränger sig på, går hem på småstadsgator bland okända villor. Dricker te och spelar sällskapsspel, somnar in mot varandras andetag på övervåningen i gästhuset. Äter frukost i trädgården med nybakat bröd, P1 står på i köket och dörren är på glänt. Promenerar genom staden, beundrar utsikter, äter glass.

Det gör inte ont. Jag är oförställt, oförberett lycklig. Jag har inget syfte, ingenting att uppfylla. Det finns ingen mening med att beundra en utsikt i en halvtimme eller ligga vaken halva natten och prata barndomsminnen. Det är bara livet.

Vid havet var jag lycklig. Ulf Lundell visste vad han snackade om. Några månader om året ska man inte vara i stan. Man ska sitta i riktiga trädgårdar vid riktiga kök och äta långfrukost till ljudet av P1. Man ska horisontstirra sönder sina ögon ut mot havet. Man ska ha tystnad och långsamhet. Så att själen kan få ro. Så att man får leva på riktigt.

På natten vid havet somnar jag in på en gång till ljudet av vännernas andetag. B. har precis konstaterat att det är typiskt Elin att packa ner två par skor men glömma tandborsten med samma kärlek som när mina vänner tidigare under kvällen himlade med ögonen mot varandra när jag på allvar föreslog bevingade latinska begrepp som en bra kategori i land och stad-leken. Vi skrattar och jag somnar till kärleksfulla andetag och måsarnas skrik, drömmer att jag är Candide (om detta berättade jag aldrig för vännerna nästa morgon, då jag redan blivit kärleksretad för mina pretentioner under kvällen). Drömmer att jag sitter vid en liten täppa, nöjd med livet, enbart fuckad av min trassliga relation med Kunigunda. Drömmer att människor kommer och tjatar om bloggande, jobbet och ekonomin.
- Men shut the fuck up, låt oss odla vår trädgård, säger jag som en modern, kvinnlig Candide.

Sent på lördagen återvänder jag lika delar motvilligt och uttröttad till studentlägenheten i Göteborg. Slår på datorn, slår på TV:n, tittar på tomt kylskåp och smsar om kvällens fester.
Informationen slår emot mig framför ögonen, så långt borta är havet helt plötsligt. Jaha här har någon kommenterat ett blogginlägg och jag har tydligen bidragit till Isobels prestationsångest och här har ett gammalt ex jag knappt pratar med längre kommenterat någons bild på Facebook och någon har skickat långmail jag kommer behöva svara på och vad har folk för status nudå och FRA har folk skrivit om och det måste man uppdatera sig kring och skriv det där blogginlägget om FRA nudå Elin och posten, just det jag måste kolla postfacket och där hade jag fått något slags antagningsbesked ja och där var det visst översvämning och jaha nu har den här anonyma bloggaren knullat och den här bloggaren skriver jämt så smarta grejer och jag är så dum och den här personen verkar fortfarande inte gilla mig och jaha, var dom på Uppåt Framåt i lördags och så är läget i Mellanöstern just nu och vad ska man ha på sig ikväll då och klimathotets dystopier på TV och kylskåpet är så tomt och långkonjunkturen på det och det här gamla ragget verkar ha ny flickvän och såhär är ställningen i fotbollsmatchen och den här boken skulle ju vara tillbakalämnad på biblioteket i måndags och det där stipendiet skulle jag ju söka och hur mycket pengar har jag kvar på transaktionskontot och klipptiden skulle jag ju boka och.

Och.
Jag vill inte ha flödet. Jag vill inte ha tillbaka det. Ni kan få det. Till låns, på obestämd framtid, kan ni ta ert informationsflöde. Jag vill inte just nu. Ni kan ta era statusar och skitsmarta blogginlägg och updates och utekvällar och nyhetssändningar och Västtrafikförseningar och telefonröster och debatter och allt det där. Jag skiter i era FRA-diskussioner. Jag skiter i mellanöstern. Jag skiter i vem som var på Uppåt Framåt i lördags. Jag skiter i lågkonjunktur och skattesänkningar. Jag skiter i var festen är ikväll. Jag skiter i om det där ärendet på jobbet skickas i tid och jag skiter i om mina böcker inkommer försent till biblioteket.

Jag vill bara fly staden. Jag vill vara exakt så lycklig och kreativ som jag kände mig vid havet.
Jag vill stänga av. Jag vill odla min trädgård. Jag vill ha ett torp med trädgård, P1 och nybakat bröd. Tystnad och skogar, någon sjö eller ett hav. Jag vill ha den där sortens kreativitet som vi pratade om sent på fredagsnatten. Barndomens ensamma projekt. Frimärkssamlingar, filmregister, bokmärken och allt annat man höll på med. Jag med mina diktsamlingar, noveller och egenhändiga forskningsrapporter om saker i världen som jag tyckte var intressanta. Den tidslösa tiden i ett flickrum med målarblock eller världens minsta Mac-dator från stenåldern som jag skrev ner mina små forskningsrapporter på. Tystnaden i ett flickrum med ensamma projekt tog aldrig slut. Den extrema fokuseringen på en akvarelltavla eller en kärleksnovell när inget brus kom och störde, när flickrummets dörr var barrikaderat av lappar om att stör ej, jag skapar eller kom inte in! Jag försöker finna mig själv! (detta mellan åtta-tio års ålder, har jag sagt att jag var överpretentiös redan som barn?).

Det där informationsbruset var obefintligt i ett tyst flickrum ute på landet. Inte närvarande i sommarlovens dagar av grusvägspromenader, cykelturer till sjön och hängmattetänkande mot en ljudvägg av svalor och gräsklippare. Fanns inte alls på en altan till en villa på landet, med kollegieblock, akvarellpapper och dagböcker utspridda över bordet.

Jag är tillbaka i staden, jag ska jobba här nästan hela sommaren. Det enda jag vill är att odla min trädgård, det enda jag vill är att fly igen med ett meddelande på mailen, den avstängda mobiltelefonen, till chefen, på Facebook och till er bloggläsare som lyder:
Stör ej, Jag skapar! Kom inte in! Jag försöker finna mig själv!

Jag vill inte lyssna på Gyllene Tider och flåsa

Förresten, ni som fortfarande har skola och andra uppdrag? Hur får ni någonting gjort i värmen?
Jag förstår inte. Jag har texter som ska skrivas om, några artiklar som ska in, jag har ett romanprojekt som återigen avstannat fast jag har en pretentiös deadline på mig själv att ge mig själv en färdigskriven roman i 25-årspresent i slutet av augusti och dessutom har jag cirka två timmars inspelat ljudmaterial att transkribera vilket innebär att jag först måste uppdatera mig på GTS-transkriptionsstandarden jag bara minns lite på en höft.
Men det går ju inte. Värmen, people! Hjärnan är mosig och söndersvettad och jag är enbart förmögen till att ligga flåsande i Prinsesssan Leia-guldbikinin (men känner mig mer som Jabba the Hut i solsvettandet) och skriva korta anteckningar om hjärtat och annat personligt trams.

Själva definitionen av värme i Sverige är ju att vi blir helt dumma i huvudet. Brölar, gillar Gyllene Tider och kollar på sport är ju det enda vi gör den här tiden på året. Men om man varken har tid eller lust att vara dum i huvudet och gärna vill ha en intellektuell verksamhet utöver något slags Homertänk om ”glass…varmt…ta en snus” alternativt rent reptilhjärnetänk inriktat på äta, sova, onanera (nytt prefix: värmerunka). Hur gör man då?
Jag gillar inte riktigt mig själv när jag inte är smart. Och just nu är jag inte smart. Hur gör ni?

Allt är kärlek, ibland är det bara så

Vi har precis satt oss i Kungsparken, i sluttningen ned mot ån, och jag har precis börjat dricka av petflaskan med vin i, när mormor ringer.
- Hej på dig gullhjärtat, det är din mormor, säger hon med mormorstrygga rösten som knarrar lite.
Jag hälsar med glada rösten och säger att jag är glad att hon ringer.
- Ja men du ska veta att jag längtar efter att få höra din röst så jag håller på att gå sönder inuti, säger mormor och jag hör att rösten spricker och jag hör hur hon snyftar och sedan kallar hon mig för gullhjärtat igen och säger att hon är ledsen att jag inte kom upp till Norrland nu för hon saknar mig något så fruktansvärt.
- Och jag ber för dig varje kväll ska du veta, säger mormor, att Gud ska vaka över dig och ta hand om dig i den här världen av hemskheter och sedan saknar jag dig ännu mera. Men jag förstår om du inte vill komma nu. Det är som det är när man är ung i försommartider och det spritter i benen och pojkarna är ju så vackra så här års.

Nu är det jag som går sönder inuti. Nu är det jag som tänker på mormors saknad, mormors kök med klockan som tickar och kaffe ur riktigt kaffeporslin med fat och sked. Mormors sju sorters kakor och lite för starka saft och bli trugad att ta av alla sorter, till och med finska pinnarna äter man av. Morfars darrande händer som alltid omsluter ett kuvert innan man går. Snirklig handstil som skrivit mitt namn på kuvertet och deras extraslantar inuti, kramar och åldrande händer som håller mina och ber mig vara rädd om mig.
Här sitter jag i en park i Göteborg och dricker fulvin och sitter inte i mormors kök som luktar bullbak och barndom, lika lite som jag sitter på verandan till sommarstugan där pappa bråkar med mamma om att han har köpt fel sorts potatissallad innan han häller upp en whiskey och vi ler mot varandra i samförstånd. Lika lite som jag sitter bredvid pappa i bilen på Norrlandsvägarna med försommarglittrande sjön, nyutslagna träd och fortfarande vita fjälltoppar som panoramabild när pappa höjer volymen i crescendot till Born to run och sträcker sin näve mot biltaket, sjunger med. Lika lite som jag sitter bredvid brorsan i hans Volvo 240 som han kör alldeles för fort medan hans fingrar trummar mot ratten i Arcade Fires Keep the car running. Lika lite som jag och syster tar kvällspromenader i nattljusa skogar eller skrattar oss tårögda framför Scrubsavsnitt som vi redan har sett minst fem gånger.
Jag är inte där kärleken bor, den finns kvar på avstånd i en ombokad biljett några månader fram. Jag och mormor pratar om vädret, om värmen som också finns i Norrland och sedan lägger vi på och jag återvänder till bästa vännerna som pratar om urinprovsfärgen på våra viner och jag är kvar här.

Kvar här där kärleken också bor när vi en stund senare, jag och mina bästa vänner, sitter i en ring under en buske och kissar tillsammans. Pratar kissprestationsångest och jämför kissfläckar och skrattar åt våra hukpositioner i en ring och någon får grenar innanför trosorna och vi skrattar ännu mer. Diskuterar antikapitalism, den presterande människan, strukturella faktorer och vår ojämlika värld så att ögonen glöder och vi pratar i mun och kommer in på Uppåt Framåt med löv i trosorna och diskussionsbabblande munnar. Interna skämt och fånskämt som alla prefix som går att sätta framför ordet runka (gråt-, saknads-, slentrian-…listan blev lång) och S. som kramar om mig och säger att hon älskar mig innan vi tappar bort varandra bland ögon, öl och pojkarna som ju är så vackra såhär års och någonstans mitt i allt möter jag exmannen som är på väg att gå och jag kramar honom helt plötsligt.
- Oj, förlåt, säger jag, det är bara en sån där kväll då allt är kärlek och jag måste få krama folk.

Det är en sådan kväll då jag tar upp anteckningsblocket, skriver en note-to-self-lapp:
Det finns människor som längtar så mycket efter din röst att de går sönder inuti.
Det finns människor som väntar i Norrland med verandor, rabarberpaj och bilturer.
Det finns människor som du känner så väl att ni kissar i ring och pratar onani tillsammans.
Det finns människor som spontant håller om dig och säger att de älskar dig.
Det finns du med en förbannad massa kärlek, allt är kärlek, ibland är det bara så.

Somliga dagar är charterdagar

Jag har alltid älskat charterresor och solsemestrar. Det är inte riktigt fint att gilla det, men jag tycker verkligen om det. Kanske handlar det om någon arbetarklassungesrevanch efter alla de där sommarloven då mina kompisar åkte till exotiska ställen med palmer och pooler medan mina föräldrar packade in tre småbarn i en begagnad husvagn från 70-talet och aldrig kom längre än till Höga kusten och släkten utanför Sundsvall. Såhär i efterhand hade jag förmodligen minst lika kul på campingplatser med nya vänner, lokala pizzerian och minigolfrundor än vad jag hade haft på Mallorca, men det fattade man ju inte då.

När jag var elva år tog min mormor och morfar med mig på mitt livs första utlandssemester. Vi åkte till Kreta. Jag fick åka i ett flygplan för första gången, se palmer på riktigt och höra människor prata grekiska. Det var det häftigaste som jag hade gjort i hela mitt liv.

Sedan dess har jag väl åkt mina vändor, blandat med festivaler, stadsresor och på-egen-hand-resor. Jag har bara bra minnen. Jag har tre resor som sticker ut. Som inte bara toppar chartertoppen utan även mina resor överhuvudtaget.
Den första är min och P:s resa till Kos, en vecka efter att jag tagit studenten. Numera är Kos-resan mest en sådan där sak som jag berättar om för folk för att jag älskar att provocera och bryta mot folks invanda konventioner och jag vet att ingen skulle tro att den alternativa, intellektuella bruden frivilligt varit på Kos en vecka. Men det har hon.
Det var precis när det började bli dåligt mellan mig och min dåvarande flickvän. Då det började bli tydligt att vi höll på att utvecklas åt alltför olika håll, att de där olikheterna som tidigare varit fascinerande nu bara var irriterande för varandra. Fortfarande trodde vi på relationen, men vi gnagde på varandra. Jag såg mer och mer den dreadslockiga Ani Difranco-flatan som tjatade om veganism och odlade håret under armarna. Hon såg mer och mer hiphopbruden med porriga trosor som även gillade män. Vi såg inte att vi älskade varandra och hamnade dagligen i absurda gräl som när jag helt sonika stängde av hennes Ani Difranco-skiva och satte på Eminem bara för att djävlas. Eller när jag rakade benen inför henne bara för att jag visste att hon skulle provoceras av det. Kanske var Kosresan ännu en motreaktion mot allt det politiskt korrekta och förväntade som jag hamnat igenom min relation och mitt politiska engagemang.
Hursomhelst tog jag stipendiepengarna från min studentdag, satte mig på ett plan med P. och sen ägnade vi en vecka åt sådana icke-intellektuella, korkade aktiviteter som Bacardidrickande på balkongen, tequilarace med ett gäng nymuckade lumparkillar från Borås, bakfyllesolande på stränder med dunkande techno och festliga namn som Grabbarna Grus-stranden och en helt fantastisk natt i sällskap med tre Stockholmssnubbar med dryg Stureplanshumor som råkade säga slippery klitta när de skulle beställa Slippery nipple åt oss så att jag och P. tjöt av skratt. Det var världens mest korkade uppror mot allt det som förväntades av oss, men det var det roligaste uppror mot mina invanda konventioner som jag någonsin har gjort. Någon månad senare gjorde jag och flickvännen slut.

Den andra resan var en sommar senare, med han som jag älskade och vi som precis blivit bra igen efter en av alla stormiga förhållandetörnar som vi gick igenom. En liten grekisk ö och allt det där romantiska som hörde till. Strandpromenadshandhållande, stjärnklara nätter på balkongen, restaurangmiddagar med mousserande vin, siestaknullande i hettan och solbrända kroppar som somnade in mot varandra. Ingenting var problematiskt och svårt. När han hade glömt både solglasögon och handduk i packningen blev jag inte irriterad utan skrattade bara åt hans dåliga packningsfärdigheter. När jag panikade under båtresan höll han bara min hand och sa åt mig att ta det lugnt. Romantiken tog vi till det yttersta den kvällen på en bar uppe på ett av bergen. Glödande solnedgång, San Fransisco i stora glas, jag som blundade, vi som förlovade oss för exakt så genomkorkat lycklig och dödligt förälskad var jag att jag som nittonåring förlovade mig med stolthet. Ett år senare skulle vi bryta förlovningen under en annan av alla våra kriser, men minnet från solnedgången finns kvar och det var nog det viktigaste ändå.

Den tredje resan var den hösten som jag tillslut bestämde mig för att följa med på familjeresan till Alanya. Av politiska skäl och vuxenskäl ville jag inte följa med hela familjen och två till på en gemensam charter till Turkiet, men tillslut kom det sig att jag följde med. Alanya efter turistsäsongen var någonting helt annat, inga inkastare eller kommers. Bara vi och några tyskar på ett litet familjehotell där vi åt middag med familjen och pappa fotbollsbondade med hotellägaren i baren varje kväll. Vi träffade en massa människor och mina föräldrar, som jag sett som den typiska rädda svenska typen, var helt andra när de hängde nere i en kalebasskällare i något av de mindre kvarteren och pratade hasch på knagglig engelska med en nerrökt konstnär. Mest av allt minns jag kanske min pappas blick en av de där dagarna, vi låg och flöt i havet ihop. Pappa med sina bekymmersrynkor, sömnproblem och eviga oro över jobbet och familjen som han aldrig kunde släppa. Nu rödbränd hy där bekymmersrynkorna brukade sitta, ett lugn över ansiktet. Vi såg upp mot den blå himlen och jag hörde pappa säga;
- Det är i sådana här stunder som man förstår varför man lever, Elin. Fan ta räkningar och regn och all den där skiten. Det är det här som är anledningen till att vi lever egentligen.

Somliga dagar kan jag längta charter. Somliga solskensdagar måste jag gå ner till Icabutiken och köpa färskt bröd och småtjöta med kassörskan, åka ut till havet eller dricka drinkar mitt i veckan. Somliga dagar vill jag ha en hand att strandpromenadshålla eller någon att siestaknulla med. Somliga dagar är charterdagar, oavsett var man befinner sig, man gör vad man kan, men det är alltid de lätta dagarna. De där dagarna då man förstår varför man lever.

En vänlig grönskas rika dräkt (sommarhjärtat)

När världen är grön är den som om den alltid varit grön. Som om det aldrig funnits annat än tryckande hettan när jag promenerar genom slottsskogen till jobbet och ryggen är fuktig fastän klockan knappt slagit sju. Sommarlov; sommaren är bara som den alltid varit.

Minns någon regnet, vindarna från november? Jag minns ingenting om att springa till bussen i vindpinande regnmörker, mörkt innan jag kom ut ifrån jobbet. Minns ingenting av att frysa i krogköer, evig trötthet, regnsmatter mot rutan i ensamma lägenheten. Minns ingenting av täckjackor som inte höll för havsvindar, västkustens rå kyla, minns ingenting av blinkande lampor, gatlysen på vägen hem från stan.
Minns inte, minns bara sommarmornar på mormor och morfars altan, mormors mannagrynsgröt med jordgubbssylt och hettade barnalår på köksbänken i solskenet. Minns Calippoklisterhänder i baksätet av bilen, dricka det sista inte spilla på sätet lova! Minns sommardjuren; mata grisar och kalkoner och klappa hästar i hagen och ta cykeln ner till sjön. Tidlös tid, evighetslång och lukten av grillen, smaken av persika, känslan när man slår en smash med badmintonracketen som inte pappa rår på. Minns sjövatten; iskallt, sötklart och minns gräsdoften i parker, mjukglass smälter ner genom halsen. Lukten av asfalt under rullskridskor och myggmedelstank under näsan.
Minns tåget som lämnar stationen med ryggsäcken; Hultsfred, Emmaboda, Roskilde och alla de andra festivalerna och minns husvagnscampingar, barrdoften i skogar och lekplatser med nya barn precis som planet när det lyfter till Alicante, Aten eller Palma.

Så fort det blir sommar har det aldrig funnits någonting annat än sommar och livet är grönt, alltid varit grönt. Det är bara en ny årsuppdatering av sig själv som ligger i gräset, mjukglass smälter ner genom halsen. Samma ölsmak på uteserveringar, samma sommarhjärta; sommarförälskelse och kroppen som söker händer och samma febriga lugn.

Jag tog sommarlov; ingen vänlig grönskas rika dräkt sjöngs som i kyrkan alla de skolavslutningarna; det var inte mer med sommarlov än att jag blev klar med sista hemtentan mirakulöst nog i tid och med bravur och att jag fick terminens avslutningsbrev från Gertrud där hon jämförde mitt språk med goddess Anna Jörgensdotter och fick mig att le när hon skrev det där om att Oroa dig inte för att du skriver för mycket “gnäll”. Nästan all stor litteratur är ju egentligen gnäll, bara uttryckt på ett bra sätt.

Sommarlov; kravlöst mellan sommarvikariatet på gamla arbetsplatsen, kisspoolen vid Mariaplan, kvällspromenader vid Röda sten, Slottskogen, uteserveringarna, grilldoften, vännerna med fyllor och andra vänner med händer.

utan kärlek, då svälter vi ihjäl. utan hopp förtvinar vår själ

ut från afropasset med svettrännilar nerför ryggen, blir stående i häggblomster och bara knarkar sommardoft. i mobiltelefonens inkorg finns ett fint sms och i hörlurarna sjunger svenska akademien om kärlek och gemensamma mål.

det är ett imorgon då vi sätter oss på tåget till stockholm och ett i övermorgon då vi sätter oss på flyget till paris och sedan kommer jag hem, snor ihop en hemtenta (jamen precis så) och flyttar. så drar allting igång med jobbet och norrlandsvistelse igen, samtidigt som stadsbilden blir ännu grönare och min lillasyster blir den sista av oss barn att sjunga om lyckliga dar.
uppbrott. bilden förändras. nietche och berget; nådde jag någonsin toppen? är det meningen att man ska nå toppen? jag har solskensmornar, utvilade ögon, starka armar och pirr i magen. toppen ska man inte nå, man ska bara sträva. vila ibland. just nu vilar jag. den här sommaren vilar jag, bringing happiness back, spänner armmuskler och hjärnmuskler och kanske hjärtmuskeln till och med.

min puls slår i baktakt och jag klickar förbi bilder av justin-hösten med allt det nya; konturerna igen jag såg dem. den där vintern då det alltid regnade och jag aldrig sov, ringde honom tre på morgonen för att få veta om han låg med henne eller inte och grät till ljudet av nas medan morfar lekte med döden så att vi alla satte hjärtat i halsgropen. den här våren; jag blev trasslig, sen förlorade jag mig i cigaretter och okända ögon, okända händer, sov och skrev och gick ner sex ölkilo på köpet sådär.

klick; nu tar vi nästa bild. det är häggen som blommar och viskar sommar och den här sommaren tror jag på. jag och mina vänner, parkerna och min lägenhet med dörren alltid på glänt. det här är sommaren då vi ska samlas och vi ska älska varandra och skratta oss gråtmilda ihop, diskutera, kreativera och sen ska vi bara förändra och krossa. fuck klimatförändringar, sd-kongresser, anders borg-hästsvansar, tomma löften, alienation och desperation. fuck den flexibla arbetsmarknaden, byråkrati och spruckna drömmar. i sommar bara älskar vi och allting blir bra.
- det värsta som kan hända är att man förlorar tron på människan, sa någon till mig.
den här sommaren ska jag tro igen och sen kan vad som helst hända och kanske gör vi revolution eller så blir vi bara lite gladare, lite klokare och tror lite hårdare men skitsamma; det kommer att bli en fantastisk sommar i vilket fall.