Alla har rätt till ordet äktenskap

Till nya numret av eminenta Språktidningen har jag skrivit en artikel om debatten kring ordet äktenskap. Naturligtvis köper man pappersupplagan av tidningen, för att få ta del av allt det populärvetenskapliga såväl som nördiga, men vill man läsa artikeln finns även en något nerkortad version (har jag för mig) att läsa här.

I dagens Aftonbladet finns, med anledning av dagens riksdagsbeslut, en intervju med kloka Karin Långström Vinge som också finns med i min artikel.

Ensam bloggare söker

Fortsätt diskutera abort och preventivmedel i de föregående inläggen på ämnet, fortsätt diskutera F-ordet, men jag lämnar det nu. Kanske kommer det någonting om Maria Niemis text om femme senare, framförallt för jag att ropade ett stort hurra inombords när jag läste den och känner så mycket identifikation och styrka i femme-kulturen.
Men det blir senare i så fall.

Det jag har tänkt på de senaste dagarna är någonting helt annat. Det är dels det här inlägget om att vara ofrivilligt singel och dels en text av Fredrik Lindström i senaste numret av Språktidningen (ja samma nummer som även innehåller den fantastiskt roliga och intressanta artikeln om akademikerspråk inom humaniora efter postmodernismens ingång).
Lindström skriver om hur vi alltmer har börjat ersätta ordet ensam med själv. Ju fler singelhushåll som vi får, ju fler som är ensamboende och singlar, desto mindre används just ordet ensam.
Ensam bär på konnotationer om utanförskap, sorglighet, desperation och inga vänner eller kärlek. Själv innebär ett självvalt tillstånd av styrka och frihet. Själv bildar dessutom, tillsammans med efterled som –förtroende, -ständighet och –känsla, ord som ännu starkare förknippas med styrka och frihet. Ingen vill längre uttrycka sig om sig själv i termer av ensam. Alla är vi bara själva.
Ensamhetsbegreppet innebär också ett erkännande av såväl sårbarhet som svaghet och som jag tjatar om i mina texter: Är det någonting som är fult och tabubelagt i dagens klara sig själv-mentalitet och självständighetskontext är det ju just det sårbara och svaga. Ensamheten utgör ett utsatt tillstånd av passivitet. Är man ensam är man konstig.
Vi semestrar inte längre ensamma, vi går inte på bio ensam eller lagar ensam mat. Vi gör det själva. Själv konnoterar istället en aktiv position, kan själv!, skriker barnet. Kan själv!, skriker också vi för att ingen ska få för sig att vi är något slags retard som andra människor inte vill befatta sig med.

Jag och Jonathan pratade någon gång om vår tids krav på social kompetens och social samvaro. Förr i tin fanns det i småbyar, framförallt, alltid någon som rent allmänt ansågs och som ansåg sig själv som folkilsk. Man bodde ensam i något torp och ville överhuvudtaget inte befatta sig med andra människor, var mest allmänt sur och jävlig och trivdes bra med att vara ensam. Och det var liksom helt okej. Folkilska människor kommer förmodligen inte att kunna finnas kvar som fenomen i vår tid.
Jag minns en gubbe nära vår högstadieskola som bodde ensam med en gris och hatade alla. Ibland rymde grisen. Då sprang han upp till vår skola och jagade grisen innan han skällde ut alla som stod på skolgården och återvände till sitt torp.
Hur mycket social kompetens och EQ besatt han liksom?

Nu är jag ju inte folkilsk. Tvärtom är jag översocial såtillvida att jag får vara självsam (ja, notera här hur jag själv valt att inte använda ordet ensam, för att kunna påvisa att jag minsann kan själv och har valt det själv) i perioder. Jag är inte ensam om man ser till världens bästa, närmaste vänner, nära kontakt med familjen och ett oöverskådligt antal bekanta. Jag behöver aldrig oroa mig för att inte ha någon att umgås med om jag skulle vilja.
Men när jag läser det här blogginlägget gröps ett hål i mig och jag tänker på hur modig hon som har skrivit inlägget är, att hon vågar erkänna det, och jag tänker på Mia och Klaras sommarprogram som fick mig att gråta på en buss mellan Östersund och Umeå för att det är exakt sådär jävligt det är att behöva deklarera sig själv som singel ibland och jag tänker på hur jag en försommarnatt i sen maj satt på en lägenhetsfest på balkongen och det var då som jag för första gången på flera år erkände det och tog orden i min mun och Gud, som jag skämdes när jag såg på mina bästa vänner och sa:
- Jag vill faktiskt åtminstone dejta någon igen. Jag tycker inte att det är så kul och spännande att vara singel längre.
Och jag blir så glad av det där inlägget, för jag tänker exakt likadant. Det här handlar inte om att jag behöver någon annans bekräftelse för att tycka om mig själv, det handlar inte om att jag behöver någon annan för att känna mig hel. Jag har haft de perioderna, de är inte nu. Jag har aldrig mått så bra som nu. Jag har aldrig tyckt så bra om mig själv som nu. Längtan efter att få dejta någon är inte en bristsjukdom, det är ett behov.

Men redan när jag skriver det här så skäms jag. Jag ser mellan raderna hur jag måste låta patetisk och sorglig, hur mina gamla flings kommer att läsa det här och tänka ”men stackars tjejen, har hon fortfarande inte hittat någon?” och hjälp och Gud bevare – tänk om någon uppfattar mig som desperat? Att de inte hajar att jag också är sanslöst kräsen och för mitt liv inte förstår hur jag skulle kunna dejta någon seriöst om personen ifråga inte fattar hiphopreferenser eller kan ge en definition av queerbegreppet?
Redan nu tycker jag att det här är det värsta som jag någonsin lagt ut på bloggen och värre blir det nu när jag erkänner att inatt när jag lallar hem på fyllan, lägger mig i sängen och låter handen kippa efter blodvarm, insomnad hud på den tomma platsen bredvid, då kommer jag inte att känna mig vare sig stark, självständig eller självsam. Jag kommer bara känna mig ensam.