Stora Kulturbloggpriset-vinst

Jag är väldigt van vid att komma tvåa. Jag stupar oerhört ofta på mållinjen och får höra att jag var nästan lika bra, bättre lycka nästa gång och så vidare. Doktorandtjänster, mediajobbsvikariat, utmärkelser av diverse slag. Jag är alltid personen som blir tvåa. Som kanske var lika bra men som ändå tar det där andra steget på månen som folk skiter rätt mycket i i det långa loppet. Och ja, jag är en vinnarskalle. Jag kanske försöker dölja det med de vanliga formuleringarna om att det inte spelar någon roll och alla är lika bra (JANTE!, som your average liberal skulle ha skrikit). Innerst inne vill jag ändå vinna och jag är hopplös när jag spelar spel för jag vill bara vara bäst.

Kanske är det det som det handlar om. Ett osunt behov av att vara bäst på allt jag gör, vilket innebär att tvåa eller “du var en av favoritkandidaterna” inte spelar någon roll. Jag var ju inte bäst. Kanske handlar det bara om att det är väldigt fint att då och då få erkännanden att man är precis så bra som man hoppas på och ibland tvivlar över.

Eftersom jag är så innerligt trött på att komma tvåa eller bara rakt av förlora brydde jag mig inte nämnvärt om Stora Kulturbloggpriset egentligen. Jag uppmanade folk att rösta, men åkte aldrig på prisutdelningen eftersom jag hade för mycket att göra i Göteborg och den helgen var en av få som inte var Stockholmsbaserade på länge. När Rose-Marie på Kulturbloggen ringde upp och undrade om jag kunde komma eller skicka en stand-in uppgav jag att Julia skulle komma och hämta eventuella pris istället. Hon skulle ändå vara där så jag tänkte att det gjorde detsamma.

Mitt i lördagsstädningen hade jag ändå på bambusersändningen från prisutdelningen. Förhoppningen väcktes. Så kom utdelningen av mitt pris, kategori övriga, och jag satte mig framför datorn och kände hur pulsen likt förbannat steg. Åh korkade vinnarskalle som aldrig ger upp, den där hjärtstegringen sker liksom automatiskt. Så sades mitt namn och jag jublade rakt ut vid datorskärmen, såg Julia gå upp på scenen och hämta diplom och fina presenter. Hon berättade att jag satt och såg på bambusersändningen och jag såg prisgalan vinka till kameran åt mig. Så absurt och väldigt, väldigt fint.

Jag hurrade lite och sedan var det inte så mycket med det. Jag hade ett badrum att dammsuga och när jag gick tillbaka med dammsugaren till köket sa Gustav något om att jag verkade ha vunnit ett pris till. På scenen stod männen bakom Studio Total, som sponsrat och delat ut ett eget specialpris. Julia stod på scenen igen, alla vinkade igen och oj va, har jag vunnit femtusen kronor?

Nej, jag blev inte särskilt klok av vad som hände men tydligen vann jag två pris på Stora Kulturbloggpriset 2010 och fick 5000 oerhört välkomna kronor. Senast jag vann något var när jag som elvaåring fick en lott av pappa i byalagets julfestlotteri och fick gå upp och välja en sminkdocka av alla skänkta sponspresenter. Men det var ju inte särskilt mycket prestation att ha lyckats tjata sig till en lott av pappa, som hade turen att dra rätt.

Det här var onekligen betydligt roligare. Ett erkännande, en uppmuntran som var mycket välkommen. Tack till alla er som röstade, tack Studio Total och tack Julia som ställde upp som min bedårande stand-in medan jag satt hemma i mjukisbyxor och inte fattade någonting.