En helg på 140 tecken

#Mammyfied-helgen är slut.
Den kom med fina moments som:

Pappa panam heilar på borggården.
Gustav klättrar. Pappa heilar. Hade det varit några hundra år sen borde de inte släppt in oss på Vadstena slott.

Syster panam: Mamma hämta spriten!
Mamma: bjur du på en litten grogg då?

Mamma panam brought kinderägg från affärn. Smörjer relationer det.

Herregud! Gustav high-fivar min pappa!

Pappa och Gustav sjunger med i Sultans of Swing i bilen. Hollywoodmoment. Typ.

Och däremellan, sånt som inte får plats eller skrivs om. Som pappas klokheter, våra diskussioner, skrattrynkorna runt hans ögon när han skrattar. Min systers fnittrande och överpositivitet och mamma med sina snuskiga historier och klappar över min rygg när jag är trött och ledsen.

Yngst kommer alltid att vara ett barn

Det är underligt det här med syskonskaran. Hur man alltid kommer att bli betraktad utifrån vilken unge i ordningen som man är, oavsett ålder och mognadsgrad.
Igår var vi hos mormor och hon bjuder mig på sherry. Jag har blivit bjuden på alkohol av mina äldre släktingar i minst tio år nu. Eftersom jag är äldst och dessutom var en brådmogen unge en gång i tiden (de senaste åren har mognaden mest gått i någon reversed direction) har det tagits för givet att jag också är äldre än vad jag egentligen är. Klart Elin ska bjudas på alkohol, hon är ju den nästanvuxna.
Min syster, som är 20 år och både får gå på krogen och handla på Systemet enligt sin ålder, bjöds däremot inte på någon alkohol. Inte hon, den yngsta, den lilla.
- När du har blivit så stor som din syster kan jag bjuda dig på sherry, sa mormor och verkade helt omedveten om att jag, när jag var 20 år, brukade betrakta mormors juldagsmiddagar som förfester.

Nyss berättade jag om gårdagens förehavanden på krogen för mamma.
- Nejmen tyst, inte inför din syster, väste mamma och pekade på 20-åriga lillasystern som satt i soffan och mest såg förvirrad ut över mammas förmaning. Som att hon inte känner till fenomen som drinkar och krogragg.

Någon bekant till mig hade en teori om det här med tre i syskonskaran. Den äldsta kommer alltid att vara den vuxna, men också den som föräldrarna sätter minst tilltro till. Det äldsta barnet måste liksom göra alla misstag först och ta alla smällar. Det kan förklara varför jag var tvungen att tjata i fem år innan mina föräldrar lät mig peirca näsan. När min syster ville göra samma sak gick de med på det på en gång. Elin hade redan bevisat att man inte dör av infektion med ett smycke i näsan.
Mellanbarnet hamnar mellan det ständigt vuxna barnet som gör alla idiotgrejer och det yngsta. Yngsta barnet är den naiva, som alltid kommer att vara ett barn, men också det barn som man ställer högst förhoppningar till. Där det äldsta barnet misslyckats och mellanbarnet lyckats sådär, ska yngsta barnet lyckas.
Om hennes fem år äldre storasyster springer på krogen och gör dumheter, får lillasyster gå in och vara naivt omedveten om vad hon sysslar med. Till henne står alltid hoppet. Det känns rätt skönt att vara äldst och dummast i alla fall.

Awaymeddelande

Egentligen tycker jag att det är väldigt fånigt att meddela sin frånvaro på bloggen. Det känns dessutom som om jag tillskriver mig någon slags viktighet, som om det sitter hundratals människor och blir nervösa och cravande när jag inte bloggar på några dagar.
Men senast jag hoppade över några dagars bloggande undrade såväl vänner och läsare vad fan jag höll på med, så någon slags befogenhet att lämna ett away-meddelande har jag väl eventuellt.

Jag är i Linköping, i min systers studentrum. Imorgon åker jag vidare till sista besöket på Bona Folkhögskola. Flera dygn av textanalys, samtal, rödvin och ingrottande i litteratur och umgänge väntar. Sedan är det tänkt att jag ska prata om Vulkan och varför man självmant trycker sitt anonyma privatliv i en bloggbok också (som om jag någonsin kommer att ha ett bra svar på den frågan). Sen ska det jobbas och gå på fester och slutredigera roman.

Jag är tillbaka inom kort. Men inte på några dagar i alla fall.