På väg i vila

Utanför fönstret tumlar höstlandskapet omkring. Tågvärden pratar om halka och på sina ställen finns det spår av nattens blötsnö mellan träden. Jag har blivit intervjuad inför doktorandtjänsten och sitter nu intill Gustav på väg till Stockholm över helgen. Jag har ett möte, han ska paneldebattera på HBTH-konferensen.
Med rester av sömntablett kvar i kroppen och utmattad efter morgonens intervju lägger jag huvudet mot fönstret, lägger den tjocka halsduken mellan mig och den kalla ytan. Sluter ömsom ögonen, låter ömsom dem vila på landskapet utanför.

Just nu är strävan och oro koncenterat i några timmars vila. Man måste få känna den känslan också. Annars går man under. Och jag tror att det var som såhär jag föreställde mig livet som oroligt barn, frustrerad tonåring eller överpresterande 20-åring. Jag vet att det var det här ögonblicken, och andra med dem, som jag väntade på, längtade efter, kämpade för.
Här sitter jag på ett tåg och ser hösten tumla fram utanför fönstret. Jag ska, om några timmar, sitta på ett möte. Därefter kommer jag att gå ut och äta en hallonbakelse med Helena och låta mig bjudas på champagne av Julia. Jag ska vara fnittrig, glittrig, salongsberusad och skåla med människan som jag vill leva det här livet med över tända ljus, i vinglas, med kärleksfulla ögon på varandra.
Om detta vet jag fortfarande ingenting. Jag bara anar. Jag sluter mina ögon. Allt jag gjort hittills var för att komma hit, till denna stund. Hösten tumlar, livet tumlar, jag vaggas in och sover en stund.