Lite som en skolavslutning del 2

Idag slutar jag på Textlabbet på Bona Folkhögskola. En distanskurs i skönlitterärt skrivande som jag nu sammanlagt läst fyra terminer på. Fyra terminer är två år. Nu är det på riktigt slut.
Jag har ibland jobbat samtidigt som jag läst, ibland läst heltid på universitetet samtidigt. Men det senaste året har jag haft en helt fantastisk unnestperiod av bara skrivande och CSN-lån.

Jag tar med mig så oerhört mycket från den här utbildningen. Den har följt mig sedan våren 2007, då jag var rådvill och framtidsorolig, då jag arbetade heltid, läste Genushistoria och försökte få min tillvaro att gå ihop på mängder av sätt. Den här kursen fanns där hösten 2007, då det tagit slut med min senaste pojkvän. Då jag hoppade av universitetskursen och stängde in mig i min lägenhet med en flaska Southern Comfort i två månader och omvandlade ensamhet till kreativitet och skrev större delen av grundstommen till mitt nuvarande romanmanus.

Jag tar med mig en helt ovärderlig respons. Gud vet var jag hade varit som skönlitterär skribent och med det här manuset om jag inte haft det supportet. Jag trodde inte att man kunde utvecklas så mycket i sitt skrivande som jag har gjort under den här tiden. All backup från fantastiska handledare som Gertrud Hellbrand, Ola Klippvik och Hanna Hallgren, som jag haft det senaste året. All respons från skrivarkursare, även de aspirerande författare med drömmar, som pushat och läst.

Jag tar med mig oändliga mängder inspiration. Två års närläsning av andras texter har gjort mig till en helt annan sorts läsare. Jag ser saker i texter som jag aldrig hade gjort annars. Jag läser skönlitteratur på så många nivåer, som jag aldrig hade upptäckt annars. Jag har blivit sporrad till att tro på mitt skönlitterära skrivande, som jag lagt på hyllan innan jag började på kursen. Jag har tagit med mig så många vinklar, idéer, språkliga detaljer och stilistik från andras arbeten och deras skrivande har fått mig att tro på mitt eget igen.

Slutligen tar jag med mig en mängd minnen. Framförallt från de där två träffarna per termin på folkhögskolan som vi har haft. Långa textsamtal då man är fokuserad på tio sidor text, så att hjärnan är helt slut efteråt. Middagar, vin och peppsamtal från handledare och kursare. Långa samtal om litteratur och skrivande. Människor vars person och skrivprojekt jag kommer att sakna, författare som jag beundrat som blivit mina lärare och visat sig vara fantastiskt trevliga människor också.

När CSN-skulden från de här perioderna dimper ner kommer jag studera det med en känsla av att det var so fucking worth it. Om det blir en roman av det eller ej är inte, som det var initialt, huvudsaken längre. De här studierna var inte resultatsbaserande, utan inspirerande för livet.