Romanen is my first wifie

Idag fick jag igen romanen. Vi har varit ifrån varandra i ungefär tre veckor och bortsett från något nervöst nybliven-mamma-går-på-fest-utan-bebis-sms från mig till korrläsaren där jag på fullaste allvar undrade hur romanen mådde, har det gått ganska bra att vara skild från den.
Trodde jag alltså. Sedan tänker jag tillbaka på de senaste veckorna och inser att jag, trots att jag har haft en massa annat att göra, lyckats med följande i romanens frånvaro i mitt liv:
1. Höja min alkoholkonsumtion med åtminstone 75 %, motsvarande den standard som jag hade under min destruktiva lazy ass-vår.
2. Slampa runt med, vad som känns som jämfört med min oerhört lugna sommar, ungefär halva Göteborg. (Varav förvånande övervägande många har varit kvinnor. Inte för att jag gör skillnad eller det spelar någon större roll nej nej, men woho I’m back in the brudgame).
3. Trassla in mig i en trasslig relation, som var precis lika trasslig som förra gången som jag befann mig intrasslad i den och som krävde lika mycket energi att trassla sig ur den här gången med rekonstruerande av emotionell status som påföljd (det här inlägget var egentligen mest en cover-up för att undvika att skriva någonting böligt och alltför utlämnande om rekonstruktionsarbetet).

Nu är romanen tillbaka. Slutredigering väntar. Och jag inser mer och mer att jag varken kan eller bör bli klar. Så fort jag inte ägnar mig åt att skriva lyckas jag demolera all struktur till förmån för att istället bli en relationsmässig underhållningsapa med femtioelva intriger samtidigt, ölmage och en kvaddad lever.
Så länge jag skriver är jag liksom nöjd med det, då kan jag på allvar parafrasera Nas (vem annars?) och påpeka att romanen is my first wifie och motivera mig själv till att hålla mig undan såväl alkohol som amoröra utflykter.

Antingen får någon ge mig ett heltidsjobb som skribent (haha, as if) eller så måste jag snarast hitta ännu en distanskurs via folkhögskola så jag kan CSN-hora på folkhögskolekvoten ännu en termin och skriva en till roman. Eller så kan jag ta och växa upp. Jag vet inte.

Ingen hör det tysta upproret

Apropå det här med barnfetma som ett ökande problem.

Såhär ser statistiken ut för unga tjejer.
Men de pratar vi, som sagt, generellt inte om längre.
Ätstörningar och självskadebeteende, unga tjejer med ångest och dålig självkänsla är ju så jävla 90-tal. Bara för att barnfetma är ett allt större folkhälsoproblem innebär det inte att det enorma folkhälsoproblemet unga tjejer som mår dåligt har minskat. Tvärtom. Det är bara media som har tröttnat på att skriva allt för mycket om det, Fittstim-kvinnorna pratar hellre Pilates än vad som händer med de unga tjejerna, genusvetarna och de insatta feministiska debattörerna pratar hellre abstrakta diskurser och queera läckage än reella samhällsproblem och i kulturen anser man att allt sånt redan är “gjort”.

Och jag bara längtar efter att vi ska börja ta problemen på allvar igen. Att “unga självdestruktiva tjejer” dessutom ska få bli något mer än ett tacksamt mediaämne för kvällstidningarnas kvinnosidor att rapportera om eller en kollektiv, enhetlig grupp som man kan använda som slagträ i politiska debatter. Jag vill höra en ordentlig, saklig diskussion och jag vill att de unga tjejernas röster ska börja höras. Bara för att man är självdestruktiv är man inte svag. Jag är övertygad om att deras röster är starka nog, bara någon har tid och förmåga att lyssna på dem.

Att välja den praktiska jackan

Jag tror att sextonåringen som jag en gång var hade dött litegrann om hon kunnat se i framtidskulan hur jag skulle bete mig på en Kentkonsert vid snart fyllda 25 år.
Jag knuffades och trängdes mer vid ölförsäljningen än vad jag gjorde på själva konserten. Jag såg inledningen Stenbrott (Stenbrott!) ståendes med resten av pöbeln långt bak i öltältsinhängnaden. Jag såg mig själv utifrån stå och stampa försiktigt med ena foten hållandes ett 50 kronorsöl-plastglas och le nostalgiskt till mitt sällskap med ord som nämen den här var det inte igår man hörde! och insåg att jag såg ut ungefär som min mamma måste gjort på en Dire Straits-konsert på 80-talet. Jag valde de varma och bekväma skorna samt packade ner en regnjacka utifall att. Jag stod såpass långt bak att man slapp hoppa och trängas särskilt mycket. Jag fnös åt kids som skrek för högt.
Jag stod och fundera på vad jag skulle återberätta om min tolfte konsert. Ingenting om tårar och uppdämda känslor, ingenting om katharsis och nostalgiska slag. Jag skulle rycka på axlarna och säga att det var en schysst konsert, på det stora hela. Jag skulle kunna delge en anal recension om hur Kent blivit lite av ett slentrianmässigt arenarockband (no shit sherlock, hade du inte varit så upptagen med att vältra dig i ångest och nostalgi hade du nog märkt att de blev det ungefär 2001 men okej). Allt är inrepeterat, habilt och snyggt. Allt går på rutin.
Jag hade sagt någonting om att det inte är okej alls när Jocke Berg tappar bort sig i texten eller när ljudet på micken försvinner under hela första versen av 747. Är man ett habilt arenarockband med precisionsförmåga som drar 18 000 pers till en konsert är det sådant som inte får hända. Jag skulle säga att allting ändå är förlåtet när de gör helt oväntade, fantastiska låtval till Stockholms-publiken. Bara att kaxigt inleda med Stenbrott från den allra första skivan för att sedan spela gamla låtar från Verkligen och Isola som aldrig ens nådde singelstatus, såsom Celcius och Vi kan väl vänta tills imorgon och låta säkra kort som träliga gamla Kräm stryka på foten är fantastiskt.
För att inte tala om vad de gör med låtarna live. Det samplade discobeatet i Vy från ett luftslott är makalöst, den hårda, snabba elektrobasen i Dom andra likaså. När de gör sådant är allt förlåtet. Till och med en extremt tråkig och förväntad extranummersavslutning med Kevlarsjäl och Utan dina andetag. Och Jocke Berg får mig fortfarande att tappa andan av kåthet och beundran, men jag vill knappast föda hans barn längre. Konserten var schysst, bra ibland, aldrig mer än så.

Jag tycker inte ens att förhållningssättet, det där mogna och vuxna, är tråkigt längre. Jag tycker att det var gött att stå långt bak med öl och fint av mig att ta med mig den praktiska jackan. Sedan hänger jag på Söder med herr K. hela söndagen och blir medveten om att 25-årskrisen kanske helt enkelt inte är så närvarande längre. Jag och herr K. har känt varandra sedan jag var sexton och har en bakgrund av delad gymnasieångest och småstadstristess. Herr K. är en av de där människorna som finns kvar från en dåtid, en sådan där människa som jag träffar en gång i halvåret ungefär men som jag har minst lika mycket att säga om min nutid som min dåtid med.
Vi pratar om en nutid där vi diskuterar gemensamma skrivtics som att rada upp så många pretentiösa ord på raken att vi tröttnar på dem och då löser det genom att hitta på egna pretentiösa ord alternativt sammansättningar av pretentiösa ord, pratar frilansjobb och prissättningar på sig själv, relationsnojor och karriär.
Vi pratar om en dåtid av studentfyllor, kodnamn, olycklig kärlek och känslan av att inte vara sedd eller förstådd, allra minst av sig själv. Som vi väl satt på småstadscaféet då och drömde efter tillvaron i andra städer, andra kontexter, att stå för sig själv, att våga vara sig själv.
Hur vi nu sitter på Söderhak efter Söderhak och tar en öl till som alldeles säkert kommer att bli den sista och delar ett paket cigaretter trots att herr K. har slutat röka för längesedan och jag precis berättat om en bekant som fått lungcancer pga sitt rökande. Pratar om våra liv som jag tror blivit så mycket av det som vi önskade att de skulle bli då. Pratar utifrån oss själva, de människor som jag tror blivit så mycket av det som vi önskade att vi skulle bli då. Det är lätt att glömma var man varit, vem man varit, när man hela tiden bara blickar framåt.
Jag har ingen 25-årskris alls längre. Så mycket av det jag trodde jag skulle ha i mitt liv när jag var sexton och bara blickade framåt har jag idag. Mycket mer än vad jag någonsin trodde att jag skulle ha av egenskaper såsom mognad, självrespekt, självtillit, självständighet och mod har jag idag. Jag är trygg, orädd och känner mig själv bättre än någonsin. Jag är fortfarande ung, men utan att vara vacklande på samma sätt som jag varit under mina tidigare åldrar. Jag är fortfarande så dum att jag låter en öl bli fem och kedjeröker samtidigt som jag pratar om lungcancer, men tillräckligt vuxen för att välja den praktiska jackan och vuxendansa lite med ena foten stampande. Det är en bra avvägning. Det är en bra ålder.

Man blir trött på ditt djävla gnäll (youth is wasted on the young)

Det verkar vara ett generellt drag i både bekantskapskretsen och runtom i bloggosfären det här med motgångar, uppgivenhet och bitterhet just nu. På ett sätt är det väl skönt att inte vara ensam om att gnälla över misären och tycka livet är lite väl pissljummet och inte levererar som det ska, å andra sidan slår det mig hur sorgligt det är.
Det är en sån där måndag då inte ens mamma står ut med mig längre. Efter att jag bitchat och whinat i telefonen och varit allmänt tyken mot henne i ett par minuter suckar hon och säger;
- Nämen du, nu går jag över till din bror och spelar Nintendo Wii istället.
När inte ens ens egen morsa står ut med ens djävla gnäll utan rymmer iväg till TV-spel, då är det rätt illa.

Sen ligger jag och bölältar i soffan över insikten om att det är två månader sedan, exakt, som jag hade releasefest för bloggboken. Den kvällen då jag var on top of min hybris och alldeles strålande och full av tillförsikt. Då jag blev intervjuad, fick dagliga beundrarmail från Linda Skugge (av andra också för den delen) och låg i startgroparna med mitt skuggdoktorandprojekt.
Sen har allting liksom bara avstannat och gått i en nedåtgående spiral. Mycket på grund av mig naturligtvis; jag pallade inte längre att leva i 180 och fick påtalat från mina bästa vänner att jag börjat försaka dem och min närvaro i samtal med dem för alla mina projekt. Men livet har onekligen inte riktigt levererat som jag trott att det skulle göra de senaste två månaderna och min lösning att dricka alkohol, fika och syssla med dumheter i väntan på att livet ska börja göra det igen fungerar som vanligt endast som en quick fix. Så ligger jag och ältar och tänker på vilket stort misstag som jag gjorde när jag la ner pilotprojektet till förmån för den här rövtråkiga kursen, hur jag har börjat hata genusvetenskapen och längta efter lingvistiken och tusen andra älttankar som leder fucking nowhere om man inte försöker göra någonting konstruktivt av dem och hitta lösningar i dem.
Sen tänker jag på att jag, oavsett missade chanser och andraplatser eller nej tack, samtidigt fått bevisat för det gång på gång, det jag ju redan vet. Jag är grymt smart, analytisk, ambitiös och fucking begåvad och några sumpade chanser eller nej tack betyder inte sumpade framtidsutsikter för det. Jag är dessutom ett helt fantastiskt roligt sällskap med en helt strålande känsla för humor, självdistans, förmågan att bjuda på mig själv, på intressanta diskussioner eller ge grymma oneliners och svar på tal. Jag är rätt lätt att hänga med, sådär rent generellt, har inga sociala tics utan är bara förbannat trevlig och en sån där man gärna umgås med. Jag har fantastiskt fin smak i det mesta och är både rätt allmänbildad och nördigt insnöad på alltifrån generativ grammatik till Bruce Springsteen-citat. Lägg därtill att jag är sjukt foxy och precis kommit i favoritjeansen igen och kan representera Göteborgs snyggaste jeansröv. Jag har ett förstahandskontrakt på en finfin lägenhet, de bästa vännerna man kan ha och en stor bekantskapskrets, grymmaste familjen uppe i Norrland, ett helt okej kontorsjobb att falla tillbaka på när jag blir skoltrött, kul frilansjobb, en bloggbok som fortfarande säljer, en halvskriven roman och hur många akademiska poäng som helst. Dessutom är jag, såvitt jag vet, frisk.
Det finns liksom väldigt få ursäkter till att vara bitter och gnällig med de förutsättningarna. Sure thang, man kan gnälla över sommarekonomi och kontorsjobbet och avstannad akademisk karriär och allt vad det än må vara. Men det är egentligen bara dåliga ursäkter till att se vad man egentligen har och leder ju definitivt ingenstans.

Också tänker jag på alla vi briljanta, begåvade, ambitiösa och friska människor som ändå sitter och gnäller och tycker att livet är pissljummet och inte bjuder på tillräckligt mycket äventyr, magi och kärlek trots att det egentligen, faktiskt inte, är riktigt okej.
Den dagen då vi är 90 år gamla och sitter i våra hemtjänstriggade lägenheter och äter uppvärmd mat i vår ensamhet med inte så mycket att vänta på eller se fram emot alls, då kan det vara okej att gnälla. Då vi dag efter dag vaknar upp i krämpor, tar minst femton olika mediciner mot diverse sjukdomar och tvingas leva på sömntabletter för att få lite ro. Då vi står i årslånga vårdköer för att få opereras och lever med konstant värk och inte ens minns hur det var att ha en kropp som inte gjorde ont. Då vi har ljudet på max på TV:n men ändå inte hör vad de säger och musik kan vi inte lyssna på, för vi använder fortfarande mp3-format och det är inte kompatibelt med dagens musikspelare. Då vår sexuella frustration och frånvaro av kärlek i vårt liv inte räknas i några veckor eller ens månader, för vår senaste sexpartner dog i en hjärtinfarkt för tio år sedan och sedan dess har vi levt ensamma av både sorg och ofrånkomlighet. Antalet forum för raggning när man knappt tar sig utanför lägenheten är relativt begränsade och det är svårt att föra en flirtig konversation när man är halvdöv på båda öronen. Dessutom är det här med att tokröja på ett dansgolv med både artros och kronisk höftledsvärk mest plågsamt och att hångla blir så krångligt när rollatorerna hela tiden är i vägen.
Om vi vid 90 års ålder inte har åstadkommit någonting av det som vi drömde och ville göra är det väl ursäktat med lite bitterhet till eftermiddagskaffet och den torra mazarinen. Men knappast nu.

Avståndet (come fill me up)

Snavande fotsteg över golvet och handen som drar i min arm och alla ska med nu, jag följer med. Världens minsta dansgolv och knastrande högtalare och i ringen står vi, dem jag älskar. Över oss en ballong som vi gemensamt håller i luften, snuddar fingertoppar mot den så pass att den håller sig levande ett tag till.
Avståndet mellan känslan och att känna det räknas i tanken. Barbara Voors skriver om det i sin senaste roman Islossning; avståndet. Att inte kunna känna utan att först deklarera för sig själv vad man ska känna.
Nu ska du vara lycklig. Här står de du älskar på ett dansgolv och strålar i ögonen och skrattar och händer far ut mot dig och stryker dig över armarna. Här står ni och är unga, vackra, friska och dansar med leende rödvinständer och tiokronorsöl greppade i händerna och över er svävar en ballong; den här bilden är så vacker.

Känslan, var är känslan? Hur kan bilden vara vacker och hur kan den inte kännas? Vad gör avståndet med en? Även det allra närmaste, vackraste gör ont för hur kan något bara vara så förbannat mycket kärlek när världen är uppbyggd av så mycket otänkbar vidrighet och fulhet att vi inte kan ta in?
Hur tar man in? Man tar inte in, man greppar rödvinsflaskan och halsar. Blir knuffad i sidan, vännen viskar;
- Men Elin, blickarna!
- Va?
- Men herregud, ser du inte blickarna du får? Du måste va blind blind blind.
Ler och försvinner in i huvudet, avståndet. Känn blickarna då. Minns socialarbetarpappans ord, alltid samma ord mot femtonåringen på väg mot festerna med stjärnor under ögonen och häxblandning gömt i väskan. Alkohol förstärker bara känslan som du redan har.
- Jag veet pappa, oroa dig inte.
Alkohol förstärker intrycken, dövar aldrig och vi vet det men är det inte det som det handlar om? Förstärk, gör större, minska avståndet mellan tanken och känslan. Come fuck me up, come fill me up. Bara det känns.

- Du har världens sämsta pokerfejs, Elin.
- Jag vet, det är min största brist. Känslorna utan på kroppen, i ansiktet.
- Det syns att du är inuti ditt eget huvud just nu. Jag kan läsa dina tankar.
Mitt välmenande leende mot vännen;
- Din stackare.

Den här bilden är så vacker. Vårbild i nybliven maj över unga, idiotiska förvuxna sextonåringar som halsar rödvin på ett provisoriskt dansgolv och petar varandra i sidan över avslöjande blickar. Unga idiotiska, förvuxna sextonåringar som glömmer krav och vuxenhet, som håller varandras ryggar i kärlek och skrålar.
Över scenen svävar ballongen, kravlöst. Håll den bara levande.

Brådmogna tonåringar med universitetsutbildningar och koll på populärkultur, men ingen aning om vad vi håller på med egentligen. När förstår vi vad vi håller på med? När hittar vi känslan, mer än för stunden? För många vägar, kaos i huvudet i en rastlös väntan, statisk tristess och tills dess? Tills dess vi hittat vägarna, känslan, bara detta som ger en ro;
Rödvinshalsande, blickfångande, strykandet över varandras armar i små gester av kärlek och dans på ett golv till samma låtar som gav uttryck för vår längtan som sextonåringar. Nostalgiska, brådmogna tonåringar som kommer upprepa samma meningar om och om igen till dess vi hittat vägarna. Skrålande fyllekörer, kärlekskörer, nostalgiska körer och i en enda mening lägger jag händerna över den alkoholblossande bröstkorgen, sluter ögonen och vi sjunger;
- Ge mig nåt som tar mig någonstans.
Sedan faller ballongen mot golvet. En klack mot den, en kort smäll och den finns inte mer.

Bara ett sätt att vara ung (I got my reasons – just to get by)

Förmiddagen efter invigningsfesten sitter jag på Draken, ser Gaels debutfilm, funderar över om det är bättre att springa ut och stoppa fingrarna i halsen och missa det sista av filmen eller helt enkelt riskera att kräkas över personen framför mig.
Sedan promenerar jag hem, får igen nycklar som min nya granne Erik lånat av mig, lägger mig i sängen och bakfyllesover bort resterna av dagen. Vaknar vid åtta, V. ringer och undrar öl på Andra lång och jag svarar ja, bara sova bort det sista av bakfyllan.
Stiger upp och är snurrig, illamående, dödstrött och en timme senare på väg in till stan. Möter upp med vänner på Kellys, Sofia och jag fyller i luckor från föregående kväll.
- Minns du när vi dansade till Rammstein med bröderna Fares?
- Haha ja men guuud.
- Och när vi slog vad vem som var kortast. Jag eller Leif Pagrotsky.
- Och jag vann för jag sa att han var kortare än dig Sofia!
- Precis! Och haha, fan att man stod och halsade tequila klockan tre på natten.
- Ja just det, det förklarar ett och annat.
Och jag skakar på huvudet och jag säger två öl högst för CSN krånglar och jag är pankast i världen och herregud, jag hann ju inte ens få tequilan ur blodet innan jag hamnade här med en öl i handen och de säger, hey vi bjuder och Göteborg vaknar långsamt och jag är full igen tre på natten på väg hem till honom med skägg och sjal som säger sig gilla Immortal technique och jag fylleligger till hiphopbeats i en säng i ett kollektiv flera hållplatser innan min och sedan ligger jag vaken resten av natten och funderar på att göra en reversed förra lördagen och gå.
Det gör jag inte, men jag vaknar med spritsmak i munnen och svart grus i ögonvråna och kärlekslekande armar om min kropp som jag inte riktigt orkar med i nyktert tillstånd. Jag kysser och ler, drar på mig min kjol och går ut i en förmiddag som är solsken och vårkänsla över Majorna.
Den där särskilda avsmaken man känner inför hela sin uppenbarelse när man mitt bland barnfamiljer och pensionärer går med knullrufs, smink över kinderna, spritsmak i munnen, liggtrosor och kort kjol och tar på sig hela världens synder i deras blickar.
Hem till frugan som tar med mig på promenad och sedan bjuder på pannkakor och Hanna kommer över och Erik hänger på och det blir biljard och Beat street och lyriska skratt över Africa Baambata och bakfylleanalyser av typen;
- Men alltså varför är det en vit kille med?
- Jag vet, det drar faktiskt ner betyget lite.
(Sådär som jag sa till frugan där på juldagen; i vår vill jag vakna upp på söndagarna i kärlekslösa armar och sedan gå hem till dem jag älskar på riktigt, som redan känner mig och alla mina dåliga sidor och svagheter och som jag inte behöver spela inför. Det är också ett sätt att idka kärlek på, men det skrivs aldrig några kärlekssånger om en sådan slags kärlek).

Jag skäller lite på mig själv söndag kväll, samtidigt ler jag mot mig och omfamnar all min destruktivitet under helgen. För idag är det måndag då jag försöker reda ut CSN-krångel, städar, diskar, tränar, analyserar avhandling och börjar bearbeta råmanus.
Idag är jag och strukturen och präktigheten igen. Panso, jag tror man kan hitta en gyllene medelväg. Jag tror att jag kan tillåta mig att vara både hon som kallas svampen när hon dricker pga sitt höga intag, hon som alltid är kvar till sist på ställen och aldrig sover på helgnätterna, hon som feströker och ligger runt. Jag vet ändå vart jag är på väg och har en riktlinje i vilket fall. Helgerna är bara något utslag av rastlöshet eller bara ett sätt att vara ung.

Tomorrow is today

Fast egentligen handlar det här inlägget inte alls om CSN. Eller om att jag har en gedigen utbildning som inte är särskilt gångbar på arbetsmarknaden. Eller tvivlen på mig själv och på att komma någon vart någon gång.
Att se att man bara har några terminer kvar av skola. Att höra sina vänner prata om sitt utbildningsslut till våren och eventuella flyttar till jobb. Att veta att både man själv och ens vänner snart måste lämna studentlägenheterna jämte varandra. Att inse att folk kommer att flytta, åka iväg, förändras, skaffa familjer.
Det är det som det handlar om.

Jag är lycklig nu. Jag har varit det ett tag. Svackor kommer naturligtvis; livskriser, brustna hjärtan, tillfälliga självförtroendedippar, ångestdagar, gråtnätter och annat otyg som hör livet till.
Men till det stora hela: Jag är lycklig. Jag har nog för första gången i mitt liv ett hem. Ett hem som i trygghet i mig själv, en stabil bekantskapskrets och något slags lugn. En konstant väntan på att livet ska börja, samtidigt som livet nog aldrig kommer att bli mer pulserande, spännande och intensivt än såhär.

Jag är lycklig just nu och mitt liv är precis såsom jag vill ha det. Sådär som jag alltid drömde om att det skulle bli när jag karvade sönder mina handleder till ljudet av Manic Street Preachers ensam i mitt flickrum med vännerna som aldrig hörde av sig eller fick mig att må dåligt, med hjärtat som konstant var utlämnat till någon som inte ville ha det. Jag tänkte att jag en dag skulle få må bra. I en annan stad, en annan tid. Där skulle jag kunna bli någon annan än hon som blev hånad i dammiga högstadiekorridorer och karvade sönder sina armar om nätterna. Någon bra, någon stark, någon lycklig.

.Jag tror jag lever precis det livet som den där tonåringen längtade efter att få leva. I min förstahandslägenhet på finaste sidan av stan, i samma hus som snart tre av mina finaste vänner. Småfattig, men ändå så att jag klarar mig. Med tryggaste vännerna och den konstanta samvaron i tisdagsfikor på Hagabion, söndagsbakishäng med pizza och TV-spel, bruncher, ölkvällar, TV-kvällar, middagar och msn-sessioner. Med dejtande, one night stands, flirtögon och pirriga sms. Med genusböcker, seminarier, den älskade högskoletillvaron som är det bästa jag vet. Med folkhögskolebakgrunden och den halvskrivna romanen. Med kärleken till mig själv och förmågan att vyssja mig själv till sömns om nätterna.
Jag tror jag blev henne tillslut. Hon som grabbdunkar sig själv i ryggen. Hon som leker service minded på tråkjobb och glöder på seminarier, i uppsatser. Hon skriver bättre än någonsin. Hon som vågar vara sig själv med sina närmaste vänner, som står för den hon är och vet att de som älskar henne älskar henne just så. Hon som kan gå in på en klubb med rak rygg och stolthet över sin kropp och le mot vem som helst. Hon som vägrar kompromissa med sig själv, vare sig för vänners eller kärlekens skull.

Rädslan i lyckan handlar naturligtvis om att förlora den. Just nu är mitt liv allt jag vill att det ska vara. Jag har fortfarande en bit kvar av min älskade studietid. Jag har fortfarande mina bästa vänner samlade i samma stad. Vi står fortfarande på samma ställe; tisdagsfikor, klubbkvällar och bakishäng framför samboliv och familj. Jag är fortfarande så ung att jag kan prata om allt jag vill göra och referera till framtiden. Jag har inte fått någon roman utgiven än. Jag har inte börjat doktorera. Jag har inte skaffat mig något heltidsjobb inom det jag är utbildad till. Jag trivs med att vara singel, skyr tanken på att skaffa barn som pesten och undrar om jag någon gång kommer att träffa den där kärleken i livet som alla pratar så högt och så mycket om. Men jag är inte ens tjugofem och det är helt okej.

Rädslan i tillvarons lycka om att saker står i konstant förändring. Vi kommer inte att befinna oss här sen. Vi kommer att röra på oss, jag kommer att röra på mig. Jag kan se på mig själv och mina vänner utifrån ibland. Som ur ett lådvinsnostalgiskt, sentimentalt femtioårigt perspektiv med trötta ögon. Ögonen som säger att just då, just där bland tisdagsfikor, engångsligg, tentaångest, förändra världen-teorier, sms-tolkningar, bakfyllor och dessa konstanta någon gång i framtiden-samtal. Innan jobbkrav, familjebildningar, flyttar och allvaret slog till. Just där, just då var jag så himla lycklig och kravlös.

Fina lilla Krumelur, jag vill aldrig bliva stur.

Märker ni hur vi håller på att bli vuxna?
Jag märker det hela tiden nu, någon slags panikartad klappning i bröstet när jag hör om nästa graviditet, nyanlända bebis, bostadsrättsköp och vuxenjobb (såna man får när man pluggat och drivit runt i flera år och tillslut examineras och börjar inom det område man pluggat ni vet). Alla bara växer upp, växer in i framtiden och de som inte kommit dit planerar det ändå.
Jag planerar inte alls. Nu ljög jag. Jag planerar framtiden som i karriären men resten inte alls. Jag planerar så långt som att jag vet att jag måste ta tag i enveckasdiskberget idag om jag vill ha något att äta på ikväll, planerar att kanske äta mat och inte bara rostbröd till middag, planerar att tvinga mig själv att läsa hundra sidor Butler inför morgondagens PM-skrivande istället för att slökolla TV. Sen facebookar jag bort dagen och planerar inget mer.

Min första kärlek har blivit pappa. Nu har både min första kärlek och min onda bästis fått barn. (Om onda bästisen kanske jag skriver en annan dag, till dess hoppas jag ni förstår vad jag menar för jag misstänker att alla haft en sådan vän någon gång. En sån relation man inte mått bra av men varit för liten, för feg, för undergiven för att kunna bryta med. Min onda bästis var min bästis i nio år, med inslag av svek, bråk och mobbning däremellan). Två människor som definierade min mellanstadietid. Min första kärlek och jag gick på skilda skolor, hejade på varandra ibland och skickade kärleksbrev till varandra. En gång var vi på bio. Jag hade orange jumper, så mycket parfym att pappa tvingade mig att gå tio varv runt huset för att fläkta av mig lite innan vi satte oss i bilen och jag hade köpt skumbananer som godis. Sen kom jag på att det var skämmit med skumbananer, vad skulle det ge för signaler liksom, och tog aldrig fram påsen. I retroperspektiv undrar jag mer vad jag var för slags tolvåring som tyckte det var skämmit med bananformat godis och tänkte sådant i signaler, det var liksom inte sex in the air direkt. Vi pussades lite och såg Jumanji, sen gjorde han slut men då hade jag redan börjat sjuan och förälskat mig i Daniel i nian.
Nu bor första kärleken i ett hus på norrländska landsbygden, är hippie och har precis fått sitt första barn. Vi har blivit vuxna på helt olika håll i livet.

Jag undrar om någon annan får panikartad hjärtklappning i bröstet över vuxenheten. Om det bara är jag som inte längtar bostadsrätt och bebis. Som lovar sig själv att börja diska dagligen för att slippa berg men ändå föredrar slökollande på TV framför att diska middagen. Som fortfarande anser att rostmackor är en helt okej middag ändå. Som struntar i om det är vardag och går ut och dricker öl. Som slöar, fikar och slösar pengar. Som sätter sig själv och sin självständighet främst. Och som fortfarande älskar det livet. Sedan tänker jag att det kanske bara är jag och Martin Kellerman som tänker så. Sedan tänker jag att jag blev vuxen väldigt fort. När andra åkte på backpackingresor till Asien, ströjobbade, slöade och knullade runt levde jag vid 20 års ålder städade sambolivet med parkvällar, måltidsplanering, karriärdrag och framtidsdrömmar. Jag slår fortfarande bakut mot det livet, om än inte med samma kraft som för ett år sedan.

Sedan tänker jag att det finns många olika sätt att bli vuxen på. Två kvällar i rad dricker jag mig aldrig bortom salongsberusning, nekar mer och är fullständigt nöjd. Glad och härjig är jag ändå. En solig lördag peppar jag havsutflykt, ligger på en brygga och lyssnar på mannens och vänners samtal i bakgrund av vågskvalp och är fullkomligt nöjd och lugn. En natt då vi återigen stör varandras sömn och puttar varandra till irriterad vakenhet tar jag lugnt kudden och lägger mig på hans soffa istället. Drar filten över näsan mot kylan i vardagsrummet, störs bara lite av ryggens obekväma ställning och somnar in i tanken att tror man på kärleken löser man problemen och en natt på en soffa är en okej natt om det ger oss båda ostörd sömn och lite mera kärleksfullhet när vi vaknar. På morgonen kryper jag ner i duntäcke och famn igen, han frågar vad jag drömt och jag biter tungan i svaret men är lycklig av drömmen och kan inte låta bli.
- Jag drömde om en kinesisk liten flicka. Det kanske är min framtida dotter, säger jag och vuxenheten bor i mig, på något sätt, mitt eget sätt.