Lägesrapport

CSN strular och jag orkar inte sitta i telefonkö i en halvtimme för att skrika “show me the money!” och få ett jävla byråkratsvar tillbaka i luren.
Mina sista pengar kommer att gå till storshopping på Apoteket i Majorna för att göra vad jag kan för att linda den här förkylningen. Show me the nässpray, echinagard, halstabletter, hostdämpande och allt möjligt knark.
När jag i somras hade hosta i fyra månader i sträck (kids, här kommer en liten lektion i förkylningar: det är supandet som gör att du aldrig blir frisk, så var det för mig) fick jag låna grannens hostmedicin med morfin i. Den är slut nu.
Vårdcentralen strular och jag orkar inte sitta i telefonkö i en halvtimme för att skrika “show me the morfin!” och få ett jävla vårdsvar tillbaka i luren.

Idag är inte vinnarlivet alls.

Gränsen mellan att vara livsnjutare och bara sorglig är rätt hårfin

Kom hem från spinningpasset för en stund sedan. Tog fram två skivor knäckebröd, la keso på, satte mig ensam vid det utvikbara bordet i kokvrån. Stirrade ut i tomma intet och åt metodiskt.
Så kom jag helt plötsligt att tänka på att jag hade pesto kvar i kylen efter gårdagens bjudmiddag. Således tog jag fram peston och la en liten teskedsklick på toppen av keson på båda knäckebrödskivorna. Jag ställde tillbaka peston, satte mig ner igen och fortsatte äta. Det smakade helt plötsligt mycket godare.
- Ja men det blev nog en bra dag det här ändå, tänkte jag och log för mig själv, en klick pesto på keson mitt på blanka gråmåndagen.

Köksmiffo

Det tog en bra stund inne på Hemköp innan jag hittade det som jag på inköpslistan refererade till som “diskkuddar som är mjuka på ena sidan och lite sträva på andra sidan”. Jag såg något som tydligen kallas “disksvamp” och insåg att det förmodligen var det som jag menat.
Nästa punkt på listan, av mig definierad som “typ som ovan, fast i nån slags metall”, hittade jag när jag fick en barndomsflashback av ett Svintopaket och insåg att det nog var det som jag var ute efter.

Jag städar inte köket så ofta.

Jag är glad att det över, så lämna mig ifred. Du är det sista jag behöver och jag orkar inte mer.

Farväl december, jul- och nyårshelg. Inget mer bjällerklang, pynt och julklappspapper. Farväl matfrossa, Aladdinaskar, dålig TV och pepparkakshäng. Säg hej och farväl till glittriga klänningar, chokladmousse, champagne och hemvändarfyllor. Till familjesamvaro och ständigt sällskap, sovmorgnar och starkglögg mitt på blanka eftermiddagen. Hejdå lugn och stillhet, långa dagar i mjukisbyxor och några pepparkakor till, kanske en promenad på det.
Hejdå julen, för den här gången. Jag blev övermätt av dig som vanligt, men tack för det du gav ändå.

Så välkommen älskade, hatade januari. Med tomhet i plånboken och mörkret i lägenheten när adventstakarna ställts upp på vinden, men mörkret fortfarande ligger tjockt utanför fönstren.
Med bitande kyla och trötthet. Välkommen linsgryta och knäckebröd, billigt te och alla ensamma kvällar som hägrar efter att den intensiva samvaron försvunnit och vardagen återkommer. Välkommen tillbaka januari, med rutiner, tidiga morgnar, krav och nystartsintroduktioner. Hej januari med dina reor av gamla kläder, lämnade kvar innan våren tar vid, och snöslaskiga, gråa interiör. Så välkommen träningstider och nya löften att infria.

Tack januari med din kompromisslösa återgång till den mest rutinmässiga sortens vardag efter att december sockrat oss med sol- och vårarlöften och sedan lämnat oss chokladstinna och slöa. Det var på tiden att du kom.

Ten seconds out of 2008

Jag pratade om religion med en kille på en fest för ett tag sedan. Han pratade om det som han kallade det högre medvetandet, andligheten eller vad det nu var. Någonting odefinierat. Han beskrev sin tro på det där medvetandet som grundat i de där upplevelserna man har ibland i livet. Korta stunder, det kan röra sig om bara så en sekund eller några minuter, då allting är i fullständig harmoni. Då allting i hela världen, han beskrev det så bra och träffande; liksom är okej. Allt är okej just då. Utan dåtid, utan framtid, utan oro. Utan tankar; bara känsla.
De där stunderna med just den känslan som fick honom att tro på ett högre medvetande och som får mig att tro på Gud.

Jag tror att det är den känslan som Ane Brun beskriver i Ten Seconds när hon i refrängen sjunger:
it is those ten seconds
those ten seconds in your head
when you don’t wonder if you’re alright
you’re just hanging around with yourself

De kommer väldigt sällan, kanske framförallt om man är en rastlös, neurotisk overthinker. Men det underligaste med dem, eller kanske snarare ens natur, är att de sällan kommer när man tror det och ännu mer sällan av de där kickarna man ständigt jagar. De där tio sekundrarna har sällan någonting med framgång, uppmärksamhet, bekräftelse, droger eller ens vanliga jävla endorfiner att göra.
Snarare kommer de vid de mest simpla, avslappande tillfällena. Kanske för att man just då är mottaglig att ta emot dem.

När jag försöker minnas tvåtusenåtta minns jag såklart festerna, kickarna, de euforiska dansgolven, bekräftelsestunderna, kyssar från vackra män och kvinnor, de bra händelserna av karriärflow och uppmärksamhet och de mindre bra händelserna av kraschlandningar, stressrelaterade panikångestattacker och brustet hjärta. Jag minns allt.

Men när jag tänker på de stunderna då allting varit i total harmoni av allt allting är okej, allt är perfekt just nu, handlar det föga om någonting av allt det stora som hänt det här året.
Det handlar om att ligga på en klippa i Saltholmen med mina bästa vänner, lyssna på 60-talsmusik och prata om monsterdvärgar.
Eller att sitta en sen sommarnatt hos grannen, dricka rödvin och lyssna på gubbrock.
Eller att sitta i ett församlingshem och se en vindrucken präst karaoketolka Withney Houston.
Eller att sitta i frugans soffa, mellan henne och H. och äta popcorn och fnittra.
Eller att stå vid Storsjöns strand en sensommarkväll, precis när solen ska gå ner och bara avlägsna billjud och fåglar hörs.
Eller att sitta i en bil bredvid H., med vänner bak i bilen, på en regnig motorväg i tidig höst och lyssna på Yeasayer medan den höstfärgade landskapet far förbi utanför rutan.
Eller att sitta ensam i sin lägenhet med öppet fönstret mot höstnatten och titta på stjärnorna.
Eller att sitta i baksätet av en bil på slingriga, vintriga fjällvägar med hela familjen samlad i Down On The Corner-allsång.
Sådana saker minns jag som de riktigt stora händelserna. Just då var hela världen helt okej.

Dold anarkist i kontorslandskapet

Exakt hur mycket lyxliv jag lever den här hösten blir ibland väldigt tydligt. Till exempel när jag mottar följande förmiddagsmail från min kontorsanställda vän:

“känner för att skrika o slänga saker omkring mig här. kissa i krukväxterna o hoppa på lunchrumsbordet tills det faller i bitar. springa ett varv runt korridoren med en sprayburk o sjunga nån anarkistsång. skicka ett gruppmail till alla med oändliga rader av snusk o förolämpningar. storma ut genom dörren o aldrig komma tillbaka.

istället måste jag snällt komma hit tidigttidigt varje morgon o sedan sitta på min stol o le sött hela dagen. döda mig.”

You say "tråkig" like it’s a bad thing

Eftersom det är roligare att läsa än att supa, men också för att jag gick och blev tråkig – alternativt lite bättre på att ta hand om mig själv – i somras, har jag återigen en lugn fredag. En sån där fredag då jag dansar afrikansk dans (ja, på gymmet alltså, innan någon börjar få föreställningar om mig med bongotrummor och skakande röv hemma i min etta) och imiterar träd som vajar i vinden, känner mig jordad, skakar tuttar och röv och hittar mitt energicentra och det ena med det tredje. När jag är jordad bränner jag av ett bodypumppass också av rena farten innan jag går till Hemköp och därefter hem till en dusch och fredagsrenbäddad säng och lägger mig och läser.
Jag är alltså såhär tråkig på riktigt. Då har jag inte ens kommit till faktumet att jag numera går upp varje morgon klockan halv åtta, även alla de dagar då jag är min egen chef, och promenerar en halvtimme innan min P1-frukost, oavsett väder för det finns bara dåliga kläder och jag har en regntålig jacka. Eller att jag generellt bara dricker alkohol en gång i veckan (fast då oftast med besked å andra sidan…). Eller att jag hade lite panik igår, när jag kollade film med en kompis och inte gick och la mig förrän ett på natten. Eller att jag idag skulle unna mig en fredagsbulle, men på riktigt kände mig lite wild’n’crazy när jag valde en dammsugare istället.

Jag är en medelålders new age-tant fången i en 25-årig singelkvinnas kropp. Det är enbart normer och social kontroll som gör att jag fortfarande väljer Monki framför Gudrun Sjödén. Och nu sitter jag här och kan för mitt liv inte välja vilken av alla påbörjade böcker som jag ska plocka upp:
Johan Kinde – Någon sorts extas
Erlend Loe – Gör vad du vill
Sara Villus – Sex (nästan utläst, men tappade lusten mot slutet, för rastlös tror jag, den är ju bra)
Chantal Mouffe – Om det politiska (jag har läst originalet flera gånger, men tänkte se vad de gjort med den svenska översättningen)
Hanna Östholm – Feminismens idéer
Susan Faludi – Den amerikanska mardrömmen

Om någon inte är ute och löningsfredagsfestar – vad ska jag välja?

Pussy money falukorv

Inatt på tåget satt jag mittemot en överviktig man, påkliven i Sundsvall. Den där sortens vita, feta, medelålders man med tunt, vattenkammat hår och potatisnäsa som man lätt får på näthinnan när man tänker porrklubbsbesökare.
Någonstans mellan Hudiksvall och Gävle (Ständigt detta Gävle! Mitt hat mot Gävle är fanimej bottenlöst.) tar han fram en enkilos falukorv ur väskan, som han skalat av skinnet på i förväg.
Han drar ut den ur en påse och börjar äta på den. Utan kniv, utan någonting. Som man äter en banan ungefär. Ett kilo falukorv.
Jag kan inte sluta stirra på honom av samma anledning som man fortsätter stirra bort mot en trafikolycka, fast man absolut egentligen inte vill. Hela situationen är så osmaklig och absurd att ögonen väljer att fullständigt plåga sönder mig.
- GI-bantning, säger han tillslut.
- Mhm, säger jag.
Sen blundade jag jävligt hårt och somnade in med korvmannen framför mig och Lil’ Wayne i lurarna.

Tänk på det, fröken Grelsson, nästa gång du gnäller över att livet känns blasé och inte innehåller överraskningar. Igår vid den här tiden hade jag ingen aning om att jag ett dygn senare skulle ha sett en fet man från Sundsvall äta ett kilo rå falukorv till ljudet av Lil’ Waynes Pussy Money Weed.

För övrigt noteras: Jag lever så inte vinnarlivet just nu.

Det här med min vardag

Det är alltså inte så att jag går och drar mig på dagarna. Jag är, tvärtom, relativt produktiv nu. Jag älskar ju att vara min egen chef och är grymt duktig på att styra upp min egen tillvaro.
Problemet uppstår istället när jag ska ange för andra vad det är jag sysslar med hela dagarna. Jag hatar nämligen att prata om mitt skrivande. I vissa fall kan jag inte prata om vad jag gör, helt enkelt för att det är projekt som än så länge är vaga (det är de nästan alltid tills de sjösätts). Jag är egentligen genuint ointresserad av skrivande. Jag tycker att det är svintråkigt att diskutera texter. Komposition, stilistik och allt det där. Vad fan, jag bara skriver ju. Ibland blir det bra, ibland blir det skit, vadå kan man analysera mer än så?
Följaktligen låter mina konversationer om min vardag ungefär såhär nuförtiden:
- Jaha vad gör du då?
- Jag håller på med ett större skrivprojekt.
- Vadå, en roman eller?
- Öh, ja det kanske man kan kalla det.* Men sen skriver jag och gör jag lite andra grejer också.
- Jaha, som vadå?
- Ja en egen grej, men den vill jag inte prata om.
- Nähä, mer då?
- Öh ja ett annat projekt också, men det får jag inte prata om.
- Nähä okej.

Hade jag den här konversationen med någon skulle jag själv bli rätt övertygad om att personen ifråga bara gör en jävligt dålig maskering av faktumet att hon ägnar sina dagar åt att äta chips framför Oprah. Men det gör jag alltså inte. Jag gör grejer. När jag inte smygbloggar, lite smårädd att min egen inre chef ska komma på mig, det vill säga.

* Ibland kallar jag det självmant för roman istället för större skrivprojekt. Detta gör jag dock framförallt i situationer då jag vet att det finns människor där som kommer bli jävligt provocerade av den pretentiösa meningen jag skriver på en roman. Ni är väldigt många har det visat sig. Det är lika kul varje gång.

Avståndet (come fill me up)

Snavande fotsteg över golvet och handen som drar i min arm och alla ska med nu, jag följer med. Världens minsta dansgolv och knastrande högtalare och i ringen står vi, dem jag älskar. Över oss en ballong som vi gemensamt håller i luften, snuddar fingertoppar mot den så pass att den håller sig levande ett tag till.
Avståndet mellan känslan och att känna det räknas i tanken. Barbara Voors skriver om det i sin senaste roman Islossning; avståndet. Att inte kunna känna utan att först deklarera för sig själv vad man ska känna.
Nu ska du vara lycklig. Här står de du älskar på ett dansgolv och strålar i ögonen och skrattar och händer far ut mot dig och stryker dig över armarna. Här står ni och är unga, vackra, friska och dansar med leende rödvinständer och tiokronorsöl greppade i händerna och över er svävar en ballong; den här bilden är så vacker.

Känslan, var är känslan? Hur kan bilden vara vacker och hur kan den inte kännas? Vad gör avståndet med en? Även det allra närmaste, vackraste gör ont för hur kan något bara vara så förbannat mycket kärlek när världen är uppbyggd av så mycket otänkbar vidrighet och fulhet att vi inte kan ta in?
Hur tar man in? Man tar inte in, man greppar rödvinsflaskan och halsar. Blir knuffad i sidan, vännen viskar;
- Men Elin, blickarna!
- Va?
- Men herregud, ser du inte blickarna du får? Du måste va blind blind blind.
Ler och försvinner in i huvudet, avståndet. Känn blickarna då. Minns socialarbetarpappans ord, alltid samma ord mot femtonåringen på väg mot festerna med stjärnor under ögonen och häxblandning gömt i väskan. Alkohol förstärker bara känslan som du redan har.
- Jag veet pappa, oroa dig inte.
Alkohol förstärker intrycken, dövar aldrig och vi vet det men är det inte det som det handlar om? Förstärk, gör större, minska avståndet mellan tanken och känslan. Come fuck me up, come fill me up. Bara det känns.

- Du har världens sämsta pokerfejs, Elin.
- Jag vet, det är min största brist. Känslorna utan på kroppen, i ansiktet.
- Det syns att du är inuti ditt eget huvud just nu. Jag kan läsa dina tankar.
Mitt välmenande leende mot vännen;
- Din stackare.

Den här bilden är så vacker. Vårbild i nybliven maj över unga, idiotiska förvuxna sextonåringar som halsar rödvin på ett provisoriskt dansgolv och petar varandra i sidan över avslöjande blickar. Unga idiotiska, förvuxna sextonåringar som glömmer krav och vuxenhet, som håller varandras ryggar i kärlek och skrålar.
Över scenen svävar ballongen, kravlöst. Håll den bara levande.

Brådmogna tonåringar med universitetsutbildningar och koll på populärkultur, men ingen aning om vad vi håller på med egentligen. När förstår vi vad vi håller på med? När hittar vi känslan, mer än för stunden? För många vägar, kaos i huvudet i en rastlös väntan, statisk tristess och tills dess? Tills dess vi hittat vägarna, känslan, bara detta som ger en ro;
Rödvinshalsande, blickfångande, strykandet över varandras armar i små gester av kärlek och dans på ett golv till samma låtar som gav uttryck för vår längtan som sextonåringar. Nostalgiska, brådmogna tonåringar som kommer upprepa samma meningar om och om igen till dess vi hittat vägarna. Skrålande fyllekörer, kärlekskörer, nostalgiska körer och i en enda mening lägger jag händerna över den alkoholblossande bröstkorgen, sluter ögonen och vi sjunger;
- Ge mig nåt som tar mig någonstans.
Sedan faller ballongen mot golvet. En klack mot den, en kort smäll och den finns inte mer.

Konsten att bejaka sin inre tant

För någon månad sedan, då jag och frugan var ute på någon av våra bakfyllepromenader och ojade oss över alkoholkonsumtion, minnesluckor och ragg, mötte vi en medelålders kvinna. Jag minns hur jag såg på frugan och sa;
- Herregud, tänk vad skönt det ska bli att bli medelålders ändå!

Sedan glömde vi bort diskussionerna kring fylle-sms och klamydiatest och drömde oss bort till en avlägsen framtid som medelålders kvinnor. Ett liv som våra mammor, då fågelhjärtat stillats och rastlösheten och de konstanta tankarna kring vad som händer nånannanstans och hålla sig up-to-date och allt det där liksom lagt sig lite. Sådär som när man pratar med sin medelålders mamma och frågar om hennes helg och hon svarar att fredagen var fin för då åt hon god mat och drack ett glas vin, sedan blev hon lite lullig och gick och la sig tidigt. På lördagen påtade hon lite i trädgården, bakade en kaka och såg lördagsunderhållningen på teven. På söndagen tog hon en lång promenad och läste en bra bok.
Och mamman säger alltid att hon haft en bra helg, en fin helg, en riktigt aktiv helg och själv sitter man i andra luren och tänker på minnesluckor, bakfylla, några texter skrivna och några ragg att deala med och undrar hur den helgen kan refereras till som både fin och aktiv.

Jag älskar mitt liv. Jag älskar min rastlöshet. Jag älskar 180-snurret och vara totalt full of myself och konstant på väg nånannastans och hålla mig up-to-date. Men just den dagen, då både jag och frugan gick med värkande huvuden och stress och förvirring inuti oss, insåg vi hur skönt det måste vara att vara medelålders ändå. Att gå runt med tio kilos övervikt, jeans med resår och omoderna tröjor och vara okej ändå. Att inte ha någon koll alls på musik eller populärkultur i största allmänhet men inte tycka att det gör så mycket. Att leva rofyllt och liksom bara vara nöjd och tycka att en helg är ganska spännande och aktiv om man bakat en god kaka och gått en långpromenad.

När jag är medelålders ska jag bli den jobbigaste sortens kulturtant. Jag ska ha grått långt hår som jag sätter upp i fula spännen, långa kjolar och tunikor i lila mönster. Jag ska hålla mina professurföreläsningar och vara smartaste tanten i universitetssvängen. Jag ska oja mig över världen och samhället och vara världens peppigaste föreläsare, alldeles i synnerhet mot de unga kvinnorna, och skriva långa debattartiklar i alla tidningar. Jag ska ha ett fritidshus dit jag åker för att skriva mina romaner och dricka årgångsvin i solnedgången med min make eller fru. Jag ska ha hängpattar och mufflor på magen, påsar under ögonen och världens största bibliotek. Jag ska baka bröd var och varannan dag och ha en ettrig liten terrier som följer mina steg. Jag ska ägna mina helger åt att skriva och ta långa promenader och ibland, när jag vill festa till det lite, smuttar jag på årgångsvinet, sätter på min gamla Kanye West-skiva, noddar nostalgiskt, ler mot min make/fru och säger;
- Ja, tänk när man var 25. Det var tider det!

Men nu är jag ju fortfarande knappt 25 och lugnet är långt borta och rastlösheten drar konstant i mig. Men vissa helger unnar jag mig att ta ut min tantighet i förskott. Vissa helger slår jag mig till ro och är förnumstigt nöjd med tillvaron i det lilla, sådär som mamma brukar prata om att man ska vara. Vissa helger äter jag middag med familjen i samma hus och blir fnittrig på Eriks rödvin. Samma kväll sitter jag och Erik i hans lägenhet, jag smuttar på vinet, vi lyssnar på gamla Springsteen-skivor och pratar om känslor. När han drar till Andra lång och gör de andra sällskap går jag istället hem. Skriver en text och sover sedan. Sedan kliver jag upp en lördag och städar, bakar, tränar och sitter sedan hemma på lördagkvällen och lyssnar efter regn och ser Den bästa av mödrar medan de andra är ute och svirar, dansar, dejtar. Så vaknar jag tidigt en söndag och går och storhandlar på Willys tillsammans med familjen i huset.
Vissa helger är mina tanthelger. Då jag är alldeles nöjd med tillvaron i det lilla, tycker att några glas vin är alldeles tillräckligt och gråter framför SVT-film. Det är fint så. Vitalt och nödvändigt. Nästa helg är jag ung igen. Men ibland är det så skönt att tillåta sig att få vara lite tant i förskott.

På västfronten intet nytt.

Datorn har redan börjat krångla.
Kylskåpet är skittomt.
Jag köpte redan utgången fil som enda näringskälla.
Jag har inga rena kläder och en överfull smutskorg.
Jag har inte orkat packa upp.
I postfacket låg ett inkassobrev på sjuhundra spänn om någon gammal bredbandsräkning från Telia.
Jag måste börja bråka med Telia igen.
Jag har svampinfektion igen.
Eller jag hoppas att det är en svampinfektion och inget annat.
Jag är ensam.
Det är kallt.
Jag stirrar på mobiltelefonen. Det händer ingenting.

Jag är hemma igen.

Fast två finaste, leende vännerna mötte upp på tågstationen och dämpade det tomma och suckande. En kram och bärande händer av väskor och näraliggande depp betyder så ofantligt mycket.

oh life, with your wonderful suprises

be mig inte berätta något om nätterna. jag kan berätta att jag vet exakt när fåglarna börjar kvittra, 03:00 kör de igång i björkarna utanför mitt fönster. som man hatar fågelkvitter just då. jag kan berätta om tidningsbudet, hur jag kan dennes steg i trappan utantill, imorse hostade hon till på tredje trappan; det var då jag hörde att mitt tidningsbud är en hon. jag kan säga i vilken ordning hon lägger tidningarna i respektive brevinkast och jag kan berätta morgondagens nyheter för dig innan jag ens somnat. jag kan berätta om hur tidningsbudet blir ens vän, sådär så att jag håller på att bli den där kvinnan i barbara voors-romanen, hon som funderar på att bjuda tidningsbudet på bullar. den där tiden på dygnet har du inte så många vänner, bortsett från panikens och hans moster – nä hela hans feta släkt damnit – tidningsbudet är en mänsklig hand, det räcker. det är allt jag tänker berätta. punkt där.

det finns mycket annat jag kan berätta om tillvaron sedan jag återvände från norrland. hur tillvaron smällde upp öppna famnen åt mig, liksom försökte pusha mig i rätt riktning.
det är mailet från bangredaktionen, jag filar på artikeln just nu och vet ingenting än. alltså säger jag inget mer just nu.
det är min skrivlärare gertrud, ja just den gertrud hellebrand som skrev Vinthunden som är den roman som en gång fick mig att gråta offentligt på ett tåg. jag som säger att mitt språk, det känns som om jag tappat det, jag har ingen kontroll längre. hon som svarar att det är just det som är det fina, det är ju så jag har hittat det. genom att släppa kontrollen. att det är nu jag hittat tonen, nyanserna, fortsätt så. och jag fortsätter så och jag vet inte hur någonting kommer att sluta, jag bara skriver och glömmer tiden och allting annat och jag älskar det.
det är min lärare på maskulinitetskursen som mailar. VG på ordbajstentan, VG på essän med kommentaren mycket bra och insiktsfull analys av manlighetens alla ansikten. jag som ler, inte helt obittert. bara i den akademiska världen, mina vänner, bara i den akademiska världen.
och den akademiska världen hör jag ändå hemma i, om man får tro min gamla lärare och mentor stina som helt plötsligt hör av sig, vill berätta om alla fina omdömen min projektansökan fick. hur hela institutionen vill att jag söker doktorandtjänst igen nästa år, kan vi ses över en kaffe och diskutera min akademiska karriär kanske? jag måste le, även här, för det är på pricken en vecka sedan jag satt uppe i stugan och livskrisade och la ner just den akademiska karriären för all framtid.
det är de små sakerna; hur ett vykort dimper ner på mitt hallgolv. på bilden en frodig (diskussioner har hafts angående adjektivet frodig i mitt crew. om någon vill veta vad det innebär kan ni få se denna bild) 1600-talskvinna i lätta kläder. för att spä på mina pigfantasier (se tidigare blogginlägg), hälsar malin. och det är en inbjudan om en framtid som diplomatdam, vi reser runt i världen, jag cashar in och du skriver. vad svarar man på sånt? hell yeah! och det är att ha en idé i huvudet, en bland många andra stimulerad av ofantlig tristess och norrländsk tystnad under två veckor – jag säger bara hemmatristess och lantliv gör underverk för din kreativitet, och hur just denna vägrar släppa. att sms:a sofia, vad tror du? kanske mest för att få idén sågad, kunna slå den ur skallen sen så att den slutar växa. hur hon svarar att det är precis en sådan idé hon själv försökt formulera och hon är helt på och det är inte längre en fånig idé i mitt huvud, den är planterad i någon annans kreativa hjärna och vi tar det därifrån och sen blir det som det blir.

det är de stora diskussionerna; seminariegruppen på queerkursen i en frågeställning om könsöverskridande kvinnor i manskläder, men samtalet slutar någonstans långt borta i behovet eller icke-behovet av att definiera sig. det är jag med min utgångspunkt och den lesbiska tjejen med en annan och det skulle så lätt kunna bli infekterat, känsligt och hätskt. det blir det aldrig. istället blir det ett sånt där utvecklande samtal då man lär av varandra och får nya perspektiv och kommer därifrån, kanske inte klokare men mer insnurrad i alla fall.
- jag förstår dig. jag håller inte med dig, men jag förstår din synpunkt.
det är sånt vi borde säga lite oftare till varandra.

det är de avgörande valen. inte för all framtid men för nuet och en snar framtid. hur studentbostadsförmedlingen erbjuder mig den där lägenheten jag inte alls hade chansen att få med min korta kötid, bara sökte lite förstrött. den där fina lägenheten i majorna, våningen under klara, med parken utanför. den är min, vill jag ha den? och med en hyra dubbelt så hög som min nuvarande gnuggar jag ekonomiångestknölarna och magkänslan säger ja och mamma och pappa säger ja och någonstans vet jag att det handlar om mammas förtjusning över att jag kommer att bo i majorna. över att ha en dotter som inte bara läser genusvetenskap och skriver på en arbetarklasskildring utan dessutom bor i majorna. samma rödvinsklyscha som jag måste skratta åt gör henne lycklig för mina föräldrar vet inte mycket om göteborg men följande vet de;
1. avenyn är inte så spännande som man som utböling tror
2. gothia towers hotellbar bjuder på kändisspan (läs: jan guillou) om man är här under bokmässan
3. vid näckrosdammen finns ett jättestort träd, min pappa är så himla impad av det trädets storlek (här vore det väl på sin plats att i sann elin-anda infoga något om fallos och penisavund, men vafan det är ju min pappa. blir lite väl freudianskt äckligt, t.o.m. för mig.)
4. det är en helt fördjävla idiot skitstad att köra bil i (direktcitat pappa)
5. och hur man än kör hamnar man ändå alltid på hisingen
6. på sahara gourmet finns världsgodaste maten
7. majorna är arbetarklass och kultur
jag utelämnar uppdaterad information anno 2007 angående majornas status som en stadsdel för arbetarklassen och när jag oroar mig över pengar svarar mamma att;
- du är ju kreatör elin! konstnärer ska vara fattiga och lida, det är när de börjar tjäna pengar på konsten som den blir dålig!
and so; jag skriver under hyreskontraktet och min framtid av knäckebröd och linssoppor, men även kravlöst häng en trappa upp och mina egna möbler i min förstahandslägenhet börjar första juni.

och det är helgen som precis kickat igång med en middag med klara och viktoria. vin, mat och diskussioner angående männen, politiken och andra livsviktiga oviktigheter. en gång för alla har det slagits fast att sjalmännen är för den tjuginånting elin vad fight club-männen var för tonåriga elin. inte bra, men helt oundvikligt det jag dras till.
därifrån blir det workshophelg med rachel kambugu. jungle fever i dagarna två på dansforum och jag kommer hata min ariskt stela indiekropp när hon återigen uppmanar oss att skaka rompan tjejor! och jag kommer vilja dö innan tvåtimmarsklassen är slut och koreografin och mina ben och armar inte kommer överens. men jag vet också att jag kommer gå över järntorget med fetaste leendet i stan både lördag och söndag eftermiddag. imorgon kväll blir det drinkar, cigg, dans och så vidare med väninnor och i och med det kan det bara konstateras att jag är tillbaka i stan på riktigt igen och det finns mycket som är bra och som pushar och som jag gärna berättar om, så det första styckena stryker vi eller hur?

pausknappen (eller; framtiden är ändå bara resten av mina hjärtslag)

jag har tryckt på pausknappen och hittat det totala fokuset.

när vi stod längst bak i spårvagnen med fylledunket mot tinningarna den natten berättade någon om hur han rationaliserat bort sin svartsjuka. då fnös jag bara. känslor tar oundvikligt den plats de kräver, de kan inte rationaliseras bort, hur oönskade de än må vara. just nu inser jag att det kan gå. ibland bara för att det måste gå.

jag har spillt ut lite emo-dravel i mail och telefonsamtal med vännerna back home. resten av tiden rationaliserar jag bort alla tidskrävande frågor (hallå framtiden du kommer stressande snart och jag måste ta lite beslut här, jag vet) och onödiga känslor och går upp i mina underbara borden och måsten. strukturen; som jag saknat dig! på några dagar: hemtentan och essän är klar, delar av textmaterial ligger snart i min skrivarkursares inkorgar och jag har förlorat ett par kilo tröstätningsfett.

tillvaron byggs upp av jävlar anamma, intellekt och analys, boxning (om hjärtat tillhör dansen tillhör själen boxning. eller fittan kanske hehe. jag vet inte, jag bara älskar urladdningen och min grymma vänsterkrok thats all), löprundor, scrubs, simpsons och heroes-maraton med syrran, hembryggt kaffe och en laptop i knät.

däremellan ägnar jag mig åt samvaro och samlar fina norrlandsbilder. jag ska bjuda på några i sinom tid. just nu trycker jag på paus igen och ägnar mig åt livet utanför bloggsfärens begränsade ramar.