Bannlys Zlatans namn i valrörelsen

Vad är lyckad integration?
När integration och flyktingpolitik diskuteras i media och i politiken är det oftast de lyckade exemplen som vi får se.
I dagspress syns leende tonåringar. De har anlänt som ensamkommande flyktingbarn och nu kommit in i det svenska samhället. De får prata om sina framtidsdrömmar, hur glada de är över det svenska samhället och hur tacksamma de är.
På Folkpartiets landsmöte talar sig Jan Björklund varm om lyckade individuella integreringar. Drottning Silvia kom ju från Brasilien och Zlatan från Balkan (att han föddes och växte upp i Sverige hade Björklund mindre koll på).
På samma sätt viftar gärna företag och offentlig sektor med mångfaldspolicys. Ofta består de av en framsida med glada människor i alla åldrar, av olika etnicitet och kön. Man fastställer vilken tillgång olikheten är för arbetsplatsen. Tänk vad människor med annat ursprung än svenskt kan bidra med.
För att inte tala om alla gånger som vi hört om hur den svenska matkulturen livats upp av exotiska rätter som numera blivit husmanskost. Har vi inte invandringen att tacka för det?

Kanske är talet om den lyckade integrationen och positiva olikheter ett sätt att påvisa vikten av invandring och ta tillbaka debatten från Sverigedemokraterna. Tyvärr slår den helt fel.
Vi behöver inte höra Zlatans namn nämnas ännu en gång, vi behöver inte se fler leende flyktingbarn tala sig varma om hur bra Sverige är eller återigen nämna hur gott det är med kebab. Muslimen behövs inte på arbetsplatsen i egenskap av muslim, lika lite som kvinnan behövs i styrelserummet i egenskap av att vara kvinna. De behövs för att de är individer som bidrar, på samma sätt som alla vita män.

Att det svenska samhället har utvecklats genom och på grund av invandring och influenser från andra kulturer ska påpekas. Problemet är att det är det enda som påpekas. Humanism och solidaritet, att flyktingpolitik faktiskt också handlar om att ta emot människor som tvingas lämna sitt land och ge dem skydd, måste återupprättas som det starkaste argumentet i flyktingpolitisk debatt. Så länge vi lever i ett krigsfredat land, med starkt skydd för individen och dennes rättigheter och frihet, är det vår skyldighet att ta emot människor som behöver den tryggheten.
Likaså måste diskussionen handla mindre om den lyckade integrationen och mer om den misslyckade. Debatten måste tas, inte bara med Sverigedemokraterna, utan mer övergripande kring huruvida Sverige lever upp till högt ställda mål om frihet, jämlikhet och humanism i de här frågorna.
Både gällande asyl- och integrationsfrågor har Sverige många hål att fylla. Vård för papperslösa flyktingar, apatiska flyktingbarn, långa väntetider på beslut om uppehållstillstånd är några av frågorna i det initiala skedet. Sedan väntar frågor kring bland annat modersmålsundervisning, segregering, förortsproblematik och främlingsfientlighet.

Vi behöver tala mindre om den lyckade integrationen. Det intressanta är istället hur vårt samhälle har misslyckats. Så länge flyktingpolitik och integrationsfrågor inte befinner sig på ett annat diskuterande stadium än att komma med floskler om mångfald och skaka på huvudet åt Sverigedemokraterna kommer vi inte längre. Då kommer Sverigedemokraterna att fortsätta dominera debatten.
Jag vill bannlysa både Zlatan och kebab som argument i valrörelsen. Jag vill se en vettig diskussion kring de här frågorna, där man vågar belysa problemen. Alla invandrare kommer varken att bli drottningar eller fotbollsstjärnor. De lyckas kanske inte alls. Kanske blir de rentav segregerade och utestängda ur det svenska samhället. Det är inte deras personliga misslyckande om de inte blir ett lyckat integrationsexempel i Jan Björklunds tal.
Det är hela det svenska samhällets misslyckande och det måste vi tala öppet om.

Krönika publicerad i Fria Tidningen 28/11

Det här inlägget handlar varken om fotboll eller faktumet att jag hatar fotboll

Jag tänker inte skriva om fotboll och jag kommer inte att prata om fotboll.
Jag kommer inte att ta en till diskussion om varför jag inte tittar på fotboll. Jag tänker inte lura in mig själv i fler långdiskussioner om nationalism och gruppgemenskap. Jag vägrar hamna i en enkel provokation som slutar med att jag ska bada i Järntorgets fontän om jag hör en tillräckligt bra dikt igen.
Det är inte intressant. Jag är inte intresserad. Jag förstår inte vad det är som provocerar så med det.

Jag är en rätt jobbig människa. Jag har rätt många åsikter som man kan bli provocerad av. Jag håller sällan tyst. Men om fotboll håller jag tyst. Jag är lakoniskt lugn. Jag nonchalerar fotbollsprat, TV:n, tidningsartiklar och allt runt om EM bäst det går. Det här sportevenemanget gnäller jag inte ens om. Jag startar inga diskussioner om mitt sporthat självmant. Jag är helt enkelt inte intresserad.

Ändå hamnar jag i diskussionerna, gång på gång. Tydligen är faktumet att jag inte tittar på fotboll mitt mest provocerande drag just nu. Också står jag likt förbannat där och pratar sporthat, avsaknad av nationalismkänsla och idioti och hamnar längre och längre ner i spiralen tills jag dumförklarat alla som överhuvudtaget har något slags intresse av sport eller tillskriver sig en svensk identitet. Och då är det jag som är det tråkiga, elitistiska djävla puckot. Såklart.

För en gångs skull är jag varken obstinat eller jobbig. Jag är bara ointresserad. Det är då alla andra blir jobbiga. Jag orkar inte ta en till diskussion där jag sakta leds in i ett samtal som jag inte vill ha av samma typ som när jag på högstadiet blev vegetarian och tvingades prata om huruvida morötter har känslor eller när jag började kalla mig feminist och timme efter timme tvingades förklara att jag inte hatade män. Det här är exakt samma koncept. Någon säger:
- Vad troru om kvällens match då?
- Ingenting, säger jag lugnt, jag är inte intresserad.
- Amen vadå, säger den andra personen, kollaru inte på fotbollen?
- Nej, säger jag, jag tycker inte om fotboll eller sportevenemang överhuvudtaget.
- Men även om man inte gillar sport måste man ju kolla när Sverige spelar, du måste ju heja så vi vinner, säger den andra personen.
- Varför måste jag vara intresserad bara för att några svenskar spelar? Vadå vi?, säger jag.
Och sen är det alltså kört.

Vafan people, kan vi inte bara göra en deal? Ingen pratar fotboll med mig överhuvudtaget så pratar inte jag om att jag inte tycker om vare sig fotboll, sport, nationalism eller masspsykoser? Så slipper jag ta de här skittråkiga, dödfödda diskussionerna gång på gång.
Så behöver jag inte bada i en fontän för att en diskussion har kukat ur igen. Så slipper jag framstå som elitistiska drygbruden som tror hon är lite bättre än er härliga, folkliga gemenskap. Så slipper jag tillslut sprängas i obstinatpsykos av allt ert tjat och springa gatlopp uppför Avenyn när Sverige spelar och skrika Zlatan är en djävla böghora i megafon.

Hur ett enkelt och anspråkslöst ointresse för något kan väcka sådan upprördhet förblir i vilket fall som helst en gåta.

Saker under huden gör det igen!

Avslöjar maskulinitetens dolda queera läckage det vill säga.

Idag tänkte jag ägna inlägget åt fotboll. Fotboll är en sport som utförs och gillas av väldigt många män. Därmed inte sagt att inte väldigt många kvinnor inte gillar att spela och kolla fotboll också och det finns säkert en hel bunt av inter/transsexuella som också uppskattar en härlig match. Plus alla andra som inte vill definiera sig som något kön om man nu ska tro på kön överhuvudtaget. Skitsamma, nu tappade jag bort mig, det jag skulle komma fram till är att man generellt kan säga att väldigt många män gillar att spela fotboll och idag känner jag för att vara generaliserande igen. Vad beror nu detta faktum på?
Man kan ju lätt se till fördelar som snygga vader och rumpor, a lot of pussy och heta fruar som förlåter dig trots att du knullat barnflickan och som gladeligen flänger runt i världen beroende på vilket lag du ämnar spela i för tillfället och aldrig ens skulle knysta något om jämställd arbetsfördelning och pappaledighet och inte minst vilka mängder casch man kan håva in om man är bra. Fotbollslivet är ju trots allt lite av ett big pimpin-liv om vi betänker fotbollslivet i topp-eliten och kanske inte korpenligorna.
Men saker under huden kan idag avslöja de tre riktiga orsakerna till mäns fotbollsspelarintresse. Jag väljer att göra det genom en gestaltning av en av våra mest kända fotbollsspelare (läs: den enda sedan VM 94 då jag väl förmodligen kunde hela laguppställningen, som jag faktiskt kan namnet på) nämligen Zlatan.

1. Zlatan sju år gammal i syfte att få uppmärksamhet och lite omtänksamhet och tycka synd om-känsla:
- Asså mamma, jag mår inge bra. Jag har lite ont i kroppen och magen känns konstig.
Zlatans utarbetade Rosengårdsmorsa:
- Nä Zlatan, sluta nu. Iväg och lek med dig istället.

Zlatan nästan 20 år senare:
- Naaaj alltså jag känner väl av lite i ljumsken på träningen sådär.
Lagerbäck:
- ZLATAN vad är det du säger har du lite ont i ljumsken? Jamen då ska vi kalla in läkare och massörer och expertutlåtanden och pyssla om dig serru.
Ett helt samlat pressuppbåd:
- Hur är det med ljumsken Zlatan? Har du ont Zlatan? Hur känns det nu Zlatan?
Förstasidan på Aftonbladet Sport:
Zlatan har problem med ljumsken!

Alltså, fotboll: Det bästa sättet för en man att ha världens minsta krämpor och ändå få maximalt med uppmärksamhet och omtänksamhet för dem.

2. Zlatan sju år, fälld på skolgården, reser sig och försöker låta bli att grimasera av smärtan:
- Azzå va fan grabbar det gör inte ont jao, det är ingen fara för fan. Nä för fan jag golar inte för fröken, aldrig!
Zlatan, nästan 20 år senare, fälld på fotbollsplanen, ligger kvar.
- Asså shiiiit guuu vad ont det gör, guu kolla hur jag ligger här och VRIIIIDER mig i smärtor hallå hej domaren såg du vad han gjorde? Domaren, han var dum mot mig, säg åt honom!

Alltså, fotboll: Ett sätt för mannen att slippa tyst och sammanbiten-stereotypen och både leva ut sina smärtor och kunna tala om det utan att vara en tjallare.

3. Den klassiska alltså. Zlatan, sju år tänker om sin kompis:
- Fan han är sån himla fin kille. Jäklar vad jag skulle vilja krama om honom och visa att jag gillar honom. Men det kan man ju inte göra, jag är ingen bög för fan.

Zlatan, nästan 20 år senare, precis gjort mål, tänker:
- YÄÄÄÄZZZ, jag får ligga underst i böghögen! Hoppas nån nyper mig lite i rumpan också, mysiiiigt!

Alltså, fotboll: Ett sätt för mannen att få ha härlig kroppskontakt och visa sin kärlek för andra män utan att bli stämplad som omanlig eller homosexuell.

There you have it people. Saker under huden hade svaren, as always.